Tillbaka till Handbok
A = 440Hz - men varför?av Paul Guy © Paul Guy 2002 ![]() "Konsertstämning" har varierat en hel del genom åren. I grunden är den en funktion av den mänskliga röstens omfång, i relation till det västerländska notskrivningssystemet. Ett tidigt försök att fastställa en standard gjordes 1619 av den tyska kompositören Michael Praetorius (1571 - 1621), som föreslog en referens - uttryckt i moderna termer - av A=424,2 Hz (c:a 2/3 halvsteg lägre än A=440). Denna nivå höll ganska bra i över två sekler - George Frideric Händels egen stämgaffel från 1751 var A=422,5 Hz, och den som användes av London Philharmonic orkestern 1820, A=423,3 Hz. Men denna "standard" var långtifrån universell, "konsertstämning" kunde variera vilt mellan olika städer i samma land, eller t o m mellan två orglar i samma kyrka! Mellan 1717 och 1723, när J.S. Bach var verksam vid hovet i Köthen, använde han t ex "hovstämningen" A=466 Hz (ett halvsteg högre än A=440). När han flyttade till Leipzig 1723 - där han bodde i resten av sitt liv - använde han A=421 Hz, den lokala standarden. Även W.A. Mozart lär ha använt A=421 Hz, då både orgelbyggaren Schulz och pianotillverkaren Stein, som arbetade i Wien under Mozarts tid, använde stämgafflar på A=421 Hz, bägge daterade 1780. Stämgaffeln uppfanns förresten 1711 av John Shore, en trompetist och lutenist vid det engelska hovkapellet. Shores egen stämgaffel var A=423,5 Hz. I början av 1800-talet tog utvecklingen av mässingsinstrumenten fart i och med industrialismens framsteg i material och tillverkningsmetoder. Man upptäckte att högre stämning medförde ökad briljans i ljudet, och "konsertstämningen" började stiga. 1858 var standarden hos Parisoperan A=428 Hz och i Wien A=456,1 Hz. (De wienska operasångarna hade inte det lätt!) Den franska regeringen etablerade en kommission 1859 för att komma fram till en ny standard, som fastställdes till A=435 Hz. Trycket från de militära blåsorkestrarna fortsatte dock genom åren och drev stämningen ännu högre. Med radions och grammofonens inträde på 1900-talet blev en ny standard nödvändig för - bl a - överensstämmelse mellan orkestrar. Vår moderna standard - A=440 Hz @ 20 grader Celsius - fastställdes av en internationell konferens 1939. Intressant i detta sammahang är att de allra flesta existerande Cremona-fioler från 1700-talet (Stradivari, Guarneri och Amati, m fl) har fått byggas om under åren med bl a en starkare basbalk, för att kunna tåla det ökade trycket av den högre stämningen. © Paul Guy 2002 ![]()
|