Åter till Handbok

GITARRENS FÖRFÄDER          

av Paul Guy

© Paul Guy 1997 - 2006

Gitarren är en urgammal och ädel instrument vars historia kan spåras minst 3500 år tillbaka i tiden. Många teorier om gitarrens ursprung har framförts över åren - den har sagts vara en utveckling av lutan och även av den gamla grekiska kitharan. Medan alla dessa instrument har gemensamma förfäder, visar modern forskning, särskilt av Dr. Michael Kasha, ganska klart att lutan snarare är en senare utveckling inom tanburfamiljen. Det enda som stödjer teorin om gitarrens eventuella släktskap med kitharan ligger i liknelsen mellan det grekiska ordet "kithara" och det spanska "quitarra". Något närmare släktskap är svårt att föreställa sig, eftersom kitharan var en helt annan typ av instrument, nämligen en lyra.

De tidigaste stränginstrumenten som arkeologer känner till, är skålharpor och tanburer. Sedan urminnes tider har harpor tillverkats med ett sköldpaddsskal eller en kalebass som resonanslåda, med en böjd pinne som hals. Åtskilliga exemplar av sådana skålharpor finns att beskåda bland fornlämningar från de gamla egyptiska, sumeriska och babyloniska kulturerna, år 2500 - 2000 f Kr. På den tiden tillverkades i Egypten också mer omarbetade och avancerade harpor, som det 11-strängade instrumentet med gulddetaljer som återfanns i Drottning Shu-Bads gravkammare.


Drottning Shu-Bads harpa (Sumer)

En tanbur definieras som "långhalsad stränginstrument med liten, ägg- eller päronformad kropp med välvd eller rundad bakstycke, oftast med lock av trä- eller råhud , och lång, rak, smal bandad hals". Tanburen utvecklades antagligen från skålharpan i och med att halsen rätades ut, för att på så sätt kunna trycka ner strängarna mot den och därmed åstadkomma fler toner. Gravmålningar och stenhuggningar i Egypten visar att harpor och tanburer existerade där samtidigt för 3500 - 4000 år sedan.


Arkeologer har också funnit avbildningar av sådana instrument i de allra äldsta fornlämningarna i Persien (dagens Iran) och Mesopotamien (dagens Irak), och snarlika folkinstrument spelas än idag i och kring dessa länder t ex de turkiska saz, balkanska tamburitsa, iranska setar, afghansk panchtar och grekiska bouzoukin.

Världens äldsta bevarade gitarr-liknande instrument - den ultimata vintage-guran - (se bild) tillhörde den egyptiske sångaren Har-Mose. Han begravdes med sin 3-strängade tanbur - en tidig bandlös modell - bredvid sin arbetsgivare Sen-Mut, arkitekt till drottning Hat-Shepshut, som kröntes 1503 fKr. (Tjänare och musiker till de höga hönsen förväntades följa sina patroner i graven i denna plats på denna tid (tuffa anställningsvillkor). Sen-Mut var nog en av de högsta hönsen i sitt samhälle, då han anlitades att bygga Hat-Shepshuts enorma gravanläggning.) Har-Moses tanbur är den äldsta existerande gitarr-liknande instrument i världen. Den hade tre strängar, ett plektrum hängande i en snöre,var 1,194m lång (ungefär som en Jazz Bass...), hade resonanslåda i cederträ och ett lock av råhud.

Har-Moses instrument kan beskådas på Arkeologiska Museet i Cairo.



För att kunna skilja gitarrer från andra medlemmar av tanburfamiljen måste man först definiera gitarrens kännetecken. Enligt Dr. Kasha är de som följer: lång bandad hals, platt trälock, platt bak (med sargar) oftast med inbuktade sidor. (En rätt vettig definition, må man säga.) Den äldsta avbildningen av ett instrument som uppfyller alla kriterierna för att kunna betraktas som en "riktig" gitarr finns på en 3200 år gammal hettitisk stenhuggning i Turkiet. (Se bild.)


Tanburer och harpor spreds till olika kulturer av handelsresenärer och sjömän och utvecklades i olika riktningar i olika världsdelar. Den indiska sitaren fick nog ursprungligen sitt namn från det persiska instrumentet, men indierna utvecklade ett helt nytt instrument genom seklerna efter sina egna estetiska och kulturella ideal, som dock till än idag behållit namnet.

I den motsatta väderriktningen kom den gamla persiska chartaren fram till Spanien, där den ändrade skepnad en hel del, fick ett förspanskat namn, och spreds därifrån till Europa. Den gamla spanska quitarran hade 4 par strängar i början. Med åren blev strängparen till enkla strängar men utökades först till 5 och sen till 6 stycken. Dagens gitarrer - klassiska, stålsträngade akustiska och elektriska - har alla sitt omedelbara ursprung i den spanska quitarran och dess europeiska kusiner. Namnet har bara modifierats till gitarr, kitara, gitarre, chitarra eller guitar på de olika språken.

Lutan kom till Spanien med morerna. I de arabiska länderna hade tanburen formats av en annan kulturell utveckling där den hade ändrat proportionerna och förblivit bandlös. (Den europeiska lutan förseddes dock snart med band efter gitarrens förebild.) Namnet "luta" kommer från arabiskans "al-'ud" (oud) via det spanska ordet "laud". Lutans och ouds särskilda kännetecken är: enkelhalsat instrument med många strängar, stor päronformad kropp med mycket välvt bakstycke, och utarbetad huvud med stor vinkel mot halsen.

Namnet "gitarr" har sitt ursprung i sanskrit-språken (persiska, urdu, bengali och hindi bl a), där ordet "tar" betyder "sträng". De persiska orden för två, tre, fyra och fem är "do", "se", "char" och "panj". Ett två-strängat instrument som heter "dotar" har använts i flera tusen år i och omkring Turkestan och existerar än idag. Den tre-strängade persiska "setar" och fyrsträngade "chartar" (som oftast bara heter "tar" idag) är också urgamla och används fortfarande i Iran. I Afghanistan spelas den fem-strängade "panchtar".

Den grekiska kitharan (se bild) kan mycket väl ha fått sitt namn från den persiska chartar, men kitharan var en 5-, 7- eller 11-strängad lyra (de allra tidigaste hade 4 strängar) helt uppenbart tillhörande harpa-familjen, utan den minsta likhet med någon tanbur eller gitarr. Dessutom har väldigt få instrument förenklats med åren (romarna, t ex, försedde kitharan med upp till 20 strängar innan instrumentet dog ut), så det är svårt att föreställa sig den som en förfäder till den gamla fyrsträngade spanska "quitarran".


DEN 6-STRÄNGADE GITARREN

Gitarrens förfäder kom till Europa från Egypten (via en del omvägar). Dessa tidiga instrument hade oftast fyra strängar - själva namnet "gitarr" kommer från det gammalpersiska namnet "chartar", vilket, i rak översattning, betyder just "fyra strängar". Medeltida illustrationer i manuskripter, och statyer i kyrkor och katedraler, visar vidareutvecklade varianter med tre, fyra och fem strängar. Vid början av renässansen hade den fyrsträngade varianten blivit den populäraste. De fyra strängarna var dock i verkligheten strängpar, d v s över största delen av Europa, med undantag för i Italien, där man använde en enkel första (högsta) sträng.

I Spanien på 1500-talet skrevs de tidigast bevarade noter för den fyrsträng(par)ade "chitarran". Den femsträng(par)ade versionen dök upp först i Italien i slutet av detta sekel, och gradvis ersatte den fyrsträngade under 1600-talet. (Stämningen hade redan då hunnit bli A, D, G, B, E, som de fem högsta strängarna hos det moderna instrumentet.) I slutet av 1600-talet gjörde den italienska "guitarra battente", med sex strängpar, sin debut, och gitarrbyggare runt om i Europa började följa efter. Den moderna "12-strängade" gitarren kan med bra fog gör anspråk på att vara farfadern till den 6-strängade versionen, hellre än tvärtom, som brukar antas.

Arrangemanget med sex strängpar gav i sin tur gradvis vika för sex enkla strängar, och utvecklingen verkar återigen ha pådrivits av italienarna. De tidigast kända gitarrer med det moderna mönstret byggdes av Antonio Vinaccia 1790 och Giovanni Fabricatore 1797. En fransk gitarr av Bernard av Paris existerar ocksa från samma period. Jag får en fantasibild på mig själv som gitarrmek i början av 1800-talet, med ett gäng kunder som kommer till mig med sina gitarrer med fem strängpar och ber mig bygga om dom för sex enkla strängar... En mycket vacker gitarr av den tyska mästaren från Hamburg, Joachim Thielke (1641 - 1719), som visar spår efter precis denna modifiering, finns bevarad på museum. Man brydde sig tydligen inte särskilt mycket om vintage-värdet på den tiden.

Se: Michael Kasha, "A New Look at the History of the Classic Guitar", Guitar Review 30, August 1968, s 3-12.

© Paul Guy 1997 - 2006

Åter till Handbok