Åter till Handbok
GITARRENS FÖRFÄDER av Paul Guy © Paul Guy 1997 - 2006
Gitarren är en urgammal och ädel instrument vars historia kan spåras minst 3500 år
tillbaka i tiden. Många teorier om gitarrens ursprung har framförts över åren - den
har sagts vara en utveckling av lutan och även av den gamla grekiska kitharan. Medan
alla dessa instrument har gemensamma förfäder, visar modern forskning, särskilt av Dr.
Michael Kasha, ganska klart att lutan snarare är en senare utveckling inom tanburfamiljen.
Det enda som stödjer teorin om gitarrens eventuella släktskap med kitharan ligger
i liknelsen mellan det grekiska ordet "kithara" och det spanska "quitarra". Något
närmare släktskap är svårt att föreställa sig, eftersom kitharan var en helt annan
typ av instrument, nämligen en lyra.
![]() Drottning Shu-Bads harpa (Sumer) En tanbur definieras som "långhalsad stränginstrument med liten, ägg- eller päronformad kropp med välvd eller rundad bakstycke, oftast med lock av trä- eller råhud , och lång, rak, smal bandad hals". Tanburen utvecklades antagligen från skålharpan i och med att halsen rätades ut, för att på så sätt kunna trycka ner strängarna mot den och därmed åstadkomma fler toner. Gravmålningar och stenhuggningar i Egypten visar att harpor och tanburer existerade där samtidigt för 3500 - 4000 år sedan.
Har-Moses instrument kan beskådas på Arkeologiska Museet i Cairo.
Namnet "gitarr" har sitt ursprung i sanskrit-språken (persiska, urdu, bengali och
hindi bl a), där ordet "tar" betyder "sträng". De persiska orden för två, tre, fyra och fem är "do", "se", "char" och "panj". Ett två-strängat instrument som heter "dotar" har använts i flera tusen år i och omkring Turkestan och existerar än idag. Den tre-strängade persiska "setar" och fyrsträngade "chartar" (som oftast bara heter "tar" idag) är också urgamla och används fortfarande i Iran. I Afghanistan spelas den fem-strängade "panchtar".
DEN 6-STRÄNGADE GITARREN Gitarrens förfäder kom till Europa från Egypten (via en del omvägar). Dessa tidiga instrument hade oftast fyra strängar - själva namnet "gitarr" kommer från det gammalpersiska namnet "chartar", vilket, i rak översattning, betyder just "fyra strängar". Medeltida illustrationer i manuskripter, och statyer i kyrkor och katedraler, visar vidareutvecklade varianter med tre, fyra och fem strängar. Vid början av renässansen hade den fyrsträngade varianten blivit den populäraste. De fyra strängarna var dock i verkligheten strängpar, d v s över största delen av Europa, med undantag för i Italien, där man använde en enkel första (högsta) sträng.I Spanien på 1500-talet skrevs de tidigast bevarade noter för den fyrsträng(par)ade "chitarran". Den femsträng(par)ade versionen dök upp först i Italien i slutet av detta sekel, och gradvis ersatte den fyrsträngade under 1600-talet. (Stämningen hade redan då hunnit bli A, D, G, B, E, som de fem högsta strängarna hos det moderna instrumentet.) I slutet av 1600-talet gjörde den italienska "guitarra battente", med sex strängpar, sin debut, och gitarrbyggare runt om i Europa började följa efter. Den moderna "12-strängade" gitarren kan med bra fog gör anspråk på att vara farfadern till den 6-strängade versionen, hellre än tvärtom, som brukar antas. Arrangemanget med sex strängpar gav i sin tur gradvis vika för sex enkla strängar, och utvecklingen verkar återigen ha pådrivits av italienarna. De tidigast kända gitarrer med det moderna mönstret byggdes av Antonio Vinaccia 1790 och Giovanni Fabricatore 1797. En fransk gitarr av Bernard av Paris existerar ocksa från samma period. Jag får en fantasibild på mig själv som gitarrmek i början av 1800-talet, med ett gäng kunder som kommer till mig med sina gitarrer med fem strängpar och ber mig bygga om dom för sex enkla strängar... En mycket vacker gitarr av den tyska mästaren från Hamburg, Joachim Thielke (1641 - 1719), som visar spår efter precis denna modifiering, finns bevarad på museum. Man brydde sig tydligen inte särskilt mycket om vintage-värdet på den tiden. Se: Michael Kasha, "A New Look at the History of the Classic Guitar", Guitar Review 30, August 1968, s 3-12.© Paul Guy 1997 - 2006
|