Åter till "Handbok"

FIX gitarr
av Paul Guy

© Paul Guy 2000 - 2006

Denna artikel är en redigerad sammanslagning av mina FIX-kolumner i FUZZ nrs 5, 6 &7/2000


Intonering

Intoneringens mål är att få gitarren att ”stämma i banden”, så att intervallerna mellan de lösa strängarnas toner och tonerna på 12:e bandet är rena oktaver. Teoretiskt sett borde då även intervallerna mellan 1:a och 13:e, 2:a och 14:e, 3.e och 15:e banden - och så vidare - också vara rena oktaver.

Övre sadeln, halsen (stödstången) och stränghöjden borde vara justerade som man vill ha dom innan man börjar intonera, då alla dessa faktorer påverkar intoneringen i någon grad. Första steget är att byta till pinfärska strängar. Gamla strängar är ofta ojämt slitna och kan vara förrädiska att försöka intonera. Eftersom nya strängar tar ett tag att ”sätta sig” är det lika bra att vänta 24 timmar innan man ger sig på finintoneringen. (Det gör inget om du inte kan hålla dig från att spela på instrumentet under tiden, då det hjälper strängarna att sätta sig.)

Nå, när strängarna har suttit på någon dag kan man ta fram verktygslådan. För de flesta gitarrer behövs inte mer än en skruvmejsel eller nyckel av rätt storlek för sadlarnas längdjusteringsskruvar, en bra stämapparat och lite tålamod. Försök inte intonera för örat – om du inte har perfekt gehör! (Du blir garanterad vansinnig.) Stämma alla sex strängar noggrant efter stämapparaten - och kolla deras stämning fortlöpande under hela proceduren. Gitarren ska hållas i spelposition – stämningen påverkas märkbart av bl a tyngdkraften, om instrumentet ligger på rygg.

Försök att intonera anslaget (om nu din stämapparat klarar av att läsa anslaget), och inte utklingningsfasen av tonerna . Spela varje enskild ton flera gånger, med ett ganska bestämt anslag, tills du är säker på vad mätaren visar. Lyft gärna på fingret och ta om tonen några gånger när du kollar oktaven också. Om du tycker att stämapparaten svarar dåligt kan du prova en annan mik på guran, och/eller att skruva ner tonkontrollen.

Jämför den lösa strängens ton med tonen på 12:e band. (Alternativt kan man använda 12:e bands flageoletten istället för den lösa tonen.) Stämapparatens nål bör ge exakt samma utslag (eller stroben stå stilla). Om den inte gör det, och 12:e bands ton är för låg, är stränglängden lite för långt och sadeln måste justeras närmare halsen. Om 12:e bands ton är för hög är stränglängden lite för kort och sadeln måste justeras bort från halsen. Stäm om strängen och jämför igen. Upprepa denna procedur tills det blir rätt, och fortsätta sedan med nästa sträng, o s v. Låt strängarna sitta ytterligare en dag och sen upprepa hela proceduren.

Alla strängarna kommer att vara lite längre än den teoretiska skallängden, som är avståndet övre sadeln - 12:e band x 2. Anledningen är att strängspänningen - och därmed tonhöjden - ökar lite när man trycker ner strängen på banden. Desto tjockare sträng, desto mer ökar spänningen. Därför behöver de lägre strängarna mer "kompensation", som denna lilla längdökning kallas. En ospunnen sträng behöver mer kompensation än en spunnen av samma diameter, så i de flesta fall kommer E-ettan att vara "kortast", H-strängen lite längre, en ospunnen G ännu lite längre, D-strängen lite kortare än G, A-strängen lite längre än D, och E-sexan längst av alla.

Som sagt, teoretiskt sett borde nu även oktaverna mellan 1:a och 13:e, 2:a och 14:e, 3.e och 15:e banden - och så vidare - stämma rent. Men det är inte alltid så enkelt. och i praktiken måste man ibland kompromissa lite. Ska man vara petnoga med intoneringen borde man nu ta och kolla igenom alla sex strängar igen, men denna gång göra jämförelsen mellan 5:e bands och 17:e bands tonerna. (Om din stämapparat inte kan läsa tonen C - gäller de flesta ”guitar tuners” - kan du använda 4:e och 16:e banden på G-strängen.) Kolla väldigt noga att de öppna strängar stämmer korrekt först.

Skriv upp vilka strängar som läser respektivt lågt eller högt vid 5:e och 17:e banden. Oftast ser man en tydlig tendens - att gitarren stämmer bra i ena änden men mindre bra i den andra. Nu får man bestämma sig för vilken ända som är viktigast, liksom... Om du spelar mest ackord på de första fyra-fem banden är det förstås vettigast att optimera de lägre positionerna. Om du däremot uppehåller dig ofta uppe över 12:e bandet, och särskilt om du spelar intervaller eller ackord på flera strängar däruppe, får du kanske offra lite renhet i visackorden för att få de högre registren att välklinga.

För att t ex kuva en tendens för tonerna att bli för höga uppe vid 17:e bandet får man acceptera oktaver som är lite låga i jämförelse med de öppna tonerna. Om däremot 5:e bandet är för lågt (inte särskilt troligt, men det händer) får man justera oktaverna lite för högt mot de öppna tonerna.

I de allra flesta fall fungerar allt detta tämligen tillfredsställande, och får gitarren att stämma relativt bra i hela regsitret. Nämnas borde att det är fullständigt omöjligt att få gitarren att stämma helt rent, eftersom den, i likheten med pianot, är konstruerad att spela i liksvävande temperatur, där det enda rena intervallet är oktaven.

Om man fortfarande inte är nöjd med gitarrens stämning får man ta till lite mer avancerade åtgärder mot dålig intonation, som att eventuellt flytta på övre sadeln och att ”sträckstämma” instrumentet.


Den andra ändan:
Compensering vid övre sadeln

Intoneringsprocessen som den beskrivs i de flesta ”gitarrböcker” befattar sällan mer än det grundläggande - att justera stallsadlarna så att intervallen mellan de öppna strängarna och tonerna på 12:e bandet är rena oktaver.

Ett problem som dock ofta återstår är att tonerna på det första par banden har en tendens att låta lite för höga jämfört med de öppna tonerna. Eller, för att vända på kakan, att de öppna tonerna har en tendens att låta lite för låga jämfört med det första par banden.

Inte bara stallsadlarna utan även övre sadeln är en kritisk faktor i intoneringen. Om övre sadeln är för hög höjs tonerna på de lägsta banden av det extra avståndet strängen måste sträckas för att nå dem. Om den däremot är för låg kommer strängen att rassla på första bandet när den spelas löst. Sadelns höjd mäts separat för varje sträng. Tryck ner en sträng i taget på 3:e bandet. Titta efter ”gapet” mellan undersidan av strängen och 1:a bandet. Det borde vara i storleksordningen tjockleken på en ark vanlig 80 gram kopiatorpapper, för att undvika att den öppna strängen rasslar på första bandet. Med detta borde även intervallerna mellan de öppna tonerna och tonerna på 1:a bandet ha tämjats tillräckligt mycket för att betraktas som godkända. En liten avvikelse kan dock bestå, som i svåra fall kan reta känsliga öron till vansinne.

Det finns en uppenbar skillnad mellan den öppna tonen och alla de andra tonerna på strängen, d v s - fingertrycket på alla tonerna utom den öppna tonen. Strängen måste sträckas en aning för att nå banden, vilket ökar dess spänning, och följaktligen tonhöjd. Från första bandet och uppåt följer denna effekt en relativt jämt ökande kurva, och kan kompenseras för vid stallet genom att förlänga strängen utöver den teoretiska mensurlängden.

Men finns det ytterligare en faktor som inte tagits med i beräkning i konstruktionen av den traditionella greppbrädan, nämligen ”ändeffekterna” på endast den öppna tonen. Eftersom strängen hålls stilla vid övre sadeln och stallsadeln, finns det en liten bit av strängen precis intill dom, som inte kan vibrera fritt. Detta begränsar den effektivt vibrerande längden en liten, liten smula. Den effektiva öppna stränglängden är därför aningen kortare än den teoretiska längden som används för att räkna ut bandens placering. Därför, när strängen trycks ner på första bandet, förkortas den lite för mycket, och tonen blir lite för hög.

Man kan kompensera för detta genom att förkorta avståndet mellan övre sadeln och första bandet. På så sätt minskas tonhöjdsökningen när strängen trycks ner på första bandet. Eftersom banden inte flyttas - dom sitter kvar på de teoretiska platserna - påverkas inte deras tonhöjder av att övre sadeln flyttats. Det är bara intervallen mellan den öppna tonen och tonerna på det första par banden som påverkas märkbart.

Hur mycket kompensation som behövs varierar, beroende på bl a mensurlängden och strängspänningen. I de få fall då siffror anges handlar de om från en halvmillimeter till en och en halv mm. Min egen erfarenhet är att lite räcker långt.

Close intonations of the third kind...

"Sträckstämning"

De matematiska intervallerna tar hänsyn endast till strängarnas grundfrekvenser. En vibrerande sträng alstrar dock inte bara en grundfrekvens, utan även ett helt spektrum av övertoner. Strängen måste svänga i allt mindre ”bågar” desto högre upp i övertonsserien, men är inte oändligt flexibel. Desto högre överton ju mer måste strängen kämpa för att hänga med. ”Bågarna” blir effektivt förkortade av strängens styvhet och de högre övertoner far iväg allt högre och högre. Fenomenet kallas ”inharmonicity”, och är särskilt påtagligt på pianot.

Om toner som spelas tillsammans ska låta harmoniska måste framförallt övertonerna stämma. Vid ackordspel får inte de lägre strängarnas övertoner krocka med de högre strängarnas övertoner. På ett piano stäms därför oktaverna progressivt lägre med början c:a en oktav under A-440, och progressivt högre med början c:a en oktav upp från A-440. Pianostämmare ”sträcker” stämningen av pianon +/- 50 cents eller mer över 7 oktaver på ett litet instrument. På flyglar minskas inharmonicity genom att förlänga de lägre strängarna så mycket som möjligt, men även de största flyglarna brukar sträckas minst +/- 25 cents över 8 oktaver. Diagrammet visar den genomsnittliga ”sträckningen” hos ett stort antal uppmätta pianon.

Inharmonicity är inte alls lika påtaglig på gitarren, eftersom spänningen i strängarna är mycket lägre. För det mesta kan man bortse från det, om man inte använder taggtrådssträngar. Men en subtil sträckning kan ändå behaga örat, och kan hjälpa gitarren att blanda in bättre med keyboards. Diagrammet visar gitarrens omfång i relation till pianosträckkurvan. Det kan vara en värdefull vägledning om du vill experimentera åt det hållet.

Gitarren kan inte sträckstämmas jämt genom hela dess omfång utan att ändra bandplaceringen. Men man kan fuska genom att öka intervallet mellan den öppna tonen och tonen på 12:e bandet - detta ger en sträckning som ökar på en parabolisk kurva från första till högsta bandet. Några cent räcker långt i detta sammanhang.

© Paul Guy 2000 - 2006

Åter till "Handbok"