Åter till "Handbok"

FIX gitarr - Lackering

av Paul Guy

© Paul Guy 2001 - 2006

Denna artikel är en redigerad sammanslagning av mina FIX-kolumner i FUZZ nrs 9/2001 - 4/2002.

Jag tar inte längre emot ny- eller omlackeringsjobb. Lönen var inte värt slitet, tyckte jag. Lackbättringar i samband med reparationer gör jag dock fortfarande.


del 1 - Introduktion, lacktyper

del 2 - underarbetet - slipning - porfyllning - betsning

del 3 - försegling - skärmning - maskering

del 4 - materialkällor & hantering

del 5 - sprutning - grundlack - förtunning - sprutteknik - sprejburkar

del 6 - våtslipning - polering

Leverantörer


LACKERING del 1

Jag får jag väl nog ge mig i kast med att försöka svara på den allra vänligaste av alla läsarfrågor som inkommer till FEEDBACK, som lyder ungefär så här:

Hej!
Jag har en gammal hopplockad gitarr som är rätt sliten vad gäller lack. Jag undrar nu hur man bäst går tillväga för att lacka om den. Vad för slags färg ska jag använda, vilket förarbete ska jag göra och var hittar jag lämplig lack?

Ni vet ju inte vad ni begär av mig... Jag kan omöjligen ge ett vettigt svar på FEEDBACK-sidan, och att ge utförliga svar till alla de olika frågor som denna tillsynes så enkel bedjan om råd ger upphov till skulle ta denna sida i besättning i ett par år framåt. Lackering är ett jobbigt och tidsödande företag och det är inte helt lätt att åstadkomma en ”fabriksfinish” ens med flera års övning och en hel mängd särkild utrustning. Det finns inga omvägar eller trollformler. Det är dessutom omöjligt att lära sig lackera endast genom att läsa om det, man måste ge sig in på det på riktigt och vara beredd att goofa några gånger innan man får ett lyckat resultat. (Vad man nu anser vara ett lyckat resultat varierar förstås med ens egna estetiska krav.)

Jag har iallafall tänkt mig försöka ta det grundläggande i en FIX-serie de närmaste månaderna. Jag kan som sagt inte mer än beskriva arbetsgången steg för steg och visa hur man undviker de vanligaste misstagen som kan fördärva hela jobbet och tvinga en att slipa ner till trät igen och börja om från början. Ni som sedan väljer att följa mina råd (och även ni som struntar i dom!) gör det på egen risk - jag tar ingen ansvar för det slutgiltiga resultatet!

Vi börjar med den första frågan - ”Vad för slags lack ska jag använda?”

LACK
Har man ordentliga sprutmålningsgrejer (sprutpistol, luftkompressor, luftrenare/fuktfilter, utsugningsfläkt med färgfilter, mm, och framförallt, någonstans att använda dom) - kan man förstås använda vilket lack man vill. Både cellulosa- och plastlacker finns att köpa i ett hisnande antal färger och nyanser.

De som inte har sprutmålningsutrustning kan antingen välja att pensla på lacket, eller att måla med sprejburkar. Är man riktigt duktig med penseln kan man visst få fram en bra yta, men det kommer att krävas en massa mellanslipning. Själv skulle jag aldrig ens försöka. Sprejburkar kan inte jämföras med sprutpistoler, men om man bara beaktar vissa begränsningar är det fullt möjligt att få upp en mycket bra yta. Mer om detta sen.

Cellulosalack finns att köpa i sprejburkar, men bara i ett mycket begränsat urval färger. (Blank klarlack, matt klarlack, svart, vit och gammalvit är de enda jag känner till.) På järnhandeln, färgaffären och macken kan man däremot hitta sprejburkar med plastlacker (oftast akryl) i många olika färger, även metalliska. Om man nu ska måla sin gitarr med sprejburkar är mitt råd att använda cellulosa på halsen - de flesta halsar klarlackas ju. På kroppen spelar det kanske inte så stor roll om lacket känns lite strävt.

Märk väl att olika lacktyper ej bör användas tillsammans. Sprutar man syntetisk lack på cellulosa löses cellulosan upp och man får en äcklig gegga att rensa bort. Man kan spruta cellulosalack över vissa plastlacker – man får testa på någon skräpbit först för att se om det går.

Många hantverkare – undertecknad inräknad – anser cellulosalack fortfarande svårövertträffad. Det ger en slitstark yta (titta på en välbevarad gammal Les Paul eller "pre-CBS" Fender någon gång!) som är lätt att polera till hög glans både för hand och med maskin. Det är även relativt lätt att reparera snyggt, och fungerar utmärkt akustiskt. Nackdelen med cellulosalack är att den måste appliceras i ett flertal tunna lager, och att det bor torka minst 30 dagar innan det slipas och poleras. Torktiden kan förkortas med värmebehandling men detta är inte att tänka på utan särskild utrustning som endast lönar sig om man ska lacka mycket och ofta.

En stor fördel med cellulosalack är att det känns skön för handen - vilket gör den särskilt lämpad för halsen. Detta till skillnad från många högblanka syntetiska lacker, som känns sträva – anledningen till att så många gitarrister väljer att slipa bort plastlacket från baksidan av halsen (och att många gitarrfabriker nu kör med ”satin” eller matterad lack på halsen). Om du har en hals som känns sträv, hellre än att slipa bort lacket, matta ner det med stålull eller 800-papper. Detta ger en yta som känns mycket skönare att ta i, men som fortfarande skyddar trät.

Tillbaka


LACKERING del 2

UNDERARBETET

Det kan inte tillräckligt understrykas att nyckeln till ett lyckat lackjobb är underarbetet - slipning, porfyllning, och grundlackering av trät. Slutresultatet blir inte bra om man snålar med dessa moment. Tro mig.

SLIPNING

Först och främst måste trät slipas rent. De allra flesta fabriksnya olackade kroppar och halsar behöver endast en lätt slipning med 320-papper för att ta bort smuts från ytan. Eventuella små skador kan fyllas med "plastisk trä" eller liknande och slipas jämt. Sedan bör man ta en fuktig svamp (rent vatten och svamp, tack!) och fukta ytan - inte dränka i det! - lite lätt, och låta torka. Detta får de små "lösa" yttterfibrerna att resa sig, så att de kan slipas bort. Jag brukar använda 400-papper för detta, och upprepar proceduren två-tre gånger.

Om man måste ta bort gammalt lack går detta lättast med "Bums" eller någon annan färgbortttagningsmedel. Följ instruktionerna på burken noggrant, och använd skyddshandskar! Sådana medel är inte roliga att få på huden. (Gör inte detta jobb på morsans köksbord, heller, utan att täcka bordet och golvet omkring med massvis med tidningspapper. Medlen löser även upp plasthandtag på verktyg.) Se också till att tvätta och rensa bort alla rester av borttagningsmedel ordentligt när du är klar. Oftast får man ta till flera applikationer för att få bort allt lack, vilket skrapas bort med sickling eller plastskrapa när det börjar mjukna. Detta går snabbare än att försöka slipa bort tjockt lack med grovt sandpapper, vilket lämnar stora slipränder i trät som är skitjobbiga att slipa bort igen. (Ett annat sätt att få bort vissa lacktyper är med varmluftspistol, men det kan bli svårt att undvika svedmärken på trät...)

När nästan all lack är borta kan man börja slipa med 180-papper. Om detta går väldigt långsamt kan man ta 120-papper på de värsta ställen, men använd aldrig grövre papper än absolut nödvändigt. Pappret bör användas på en slipblock av kork eller hårdgummi av lämplig storlek på alla plana ytor. Lämpligaste pappersstorlek att arbeta med är en åttondelsark - riv inte pappret, utan vik det med beläggningen utåt, och skära det med en gammal kniv. Försök så mycket som möjligt att slipa i riktning med ådringen i trät. Byt till finare papper så snart ytan ser någorlunda jämn ut, men försök inte gå direkt från t ex 180-papper till 320- eller 400-papper. Ta 220-papper emellan - du spar tid... Slutligen ska trät fuktas för att få fibrerna att resa sig så att dessa kan slipas bort med typ 400-papper, som jag beskrev ovan.

Slipmaskiner underlättar jobbet väsentligt men bör användas försiktigt. På plana ytor är de suveräna men på kanterna kan de vara förrädiska - det är hur lätt som helst att sabba avrundningar och hörn med en maskin om man inte är väldigt bekant med den. Kom ihåg att en extra halvtimme nerlagt på slipningen sparar åtskilliga timmar sedan och resulterar i långt bättre slutresultat. Innan man börjar betsa och grundlackera ska trät känns som en barnrumpa - överallt.


PORFYLLNING & BETSNING

Det är viktigt att dessa moment tas i rätt ordning. Poriga träslag som ask, swamp ash och mahogny måste porfyllas om inte ytan ska bli gropig. Träslag som lönn och al, med stängda porer, är alltid mycket lättare att lackera då man slipper denna moment... (Du kan läsa om olika träslags egenskaper här och se vilka som behöver fyllas.)

Porfyllningsmedel finns i flera färger, många gånger används en färg som är lite mörkare än själva trät - t ex valnöt på mahogny - för att få träts struktur att framträda ännu tydligare. För att porfyllningsmedlet inte ska färga av sig på trät är det bäst att först spruta på ett *tunnt* lager utspätt lack - jag kör med en del klarlack till tre delar förtunning. (I brist på annat kan man använda klarlack i sprejburk, men gå på väldigt försiktigt.) Sedan kan man applicera porfyllningsmedlet. Följ anvisningarna på burken noggrant, och torka av så mycket som möjligt av det överflödiga medlet så snart det börjar hårdna - när det har torkat helt är det hur jobbigt som helst att slipa bort. Man går balansgång här - torkar man av det överflödiga för snabbt torkar man även bort den delen som man vill ha kvar, nämligen medlet i porerna. När det har torkat ordentligt är det dags att återigen slipa hela ytan.

Om man tänker vattenbetsa trät måste resterna av ovannämnda lackskiktet slipas bort igen samtidigt med det överflödiga porfyllningsmedel, då vattenbets fastnar inte bra på lack. Det är dock ingen mening att betsa innan man porfyller, då man kan knappast undvika att slipa bort delar av färgen tillsammans med överflödigt porfyllningsmedel.

Vill man framhäva så mycket som möjligt figuren i träslag med vackra ådringar kan man betsa flera gånger och slipa trät ”vit” igen - dvs ”vit”, men med betsen kvar i figuren, där den fastnar bättre - och sedan överlacka med en transparent lackskikt - dvs klarlack med färgpigment i - innan man klarlackar. Men det är ett jobbigt företag...

Vi är långt ifrån klara med underarbetet än - förtsättning följer i nästa numret. Don’t say I didn’t warn you.

Tillbaka



LACKERING del 3

Ett par moment återstår ännu innan vi kan börja slabba på färg och/eller klarlack.

FÖRSEGLING
Alla skruvhål, stämskruvshål, ev pot- och omkopplarehål, och kontroll- och jackuttagen bör förseglas runt kanterna med lim eller lack. Detta är ett tråkigt göra men det eliminerar ännu värre tråkigheter sedan. När man sedan ska vattenslipa lacket kan vatten rinna ner i hålen och sugas in i ändträt. Då sväller trät, med resultatet att man får fula sprickor i lacket. Vad gäller mik-, jack-, och kontrolluttag kan man pensla lite outspädd lack runt hålens "väggar" ner till någon centimeter från ytan. Skruvhål kan fyllas med lim, eller man kan droppa in lite lack med en liten rund pensel. (Får man överflödig lack eller lim runt hålet ska det slipas bort!)

SKÄRMNING
Om man vill ha det renast möjliga ljudet måste all elektronik skärmas ordentligt. Detta betyder att alla oskärmade kablar och komponenter innesluts i en s k "Faraday bur" av elektrisk ledande material, som ansluts till grunden. Jag föredrar att skärma mina instrument genom att måla inuti alla kontrollutrymmen med ledande färg, och skruva in en lödögla för jordanslutningen, *innan* jag lackerar.. (En liten bit krympslang eller tejp sätts över lödöglan, som tas bort först efter lackeringen, för att underlätta lödning.) Skärmfärgen skyddas då av lacket och kommer att hålla mycket bättre.

Ledande färg finns i flera varianter - silver, koppar, grafit och nickelbaserade. (Och säkert även i någon dundervariant som jag aldrig hört talas om.) Teoretiskt sätt skärmar silverfärg allra bäst, men den är mycket dyr. Koppar är näst bäst, och dyr även den. Nickel och grafit påstås komma sist. I praktiken har jag dock funnit det svårt att märka någon större skillnad i effektiviteten hos de olika typerna, bara man gör jobbet ordentligt. Jag brukar pensla på minst 3 läger grafit- eller nickelfärg, med 24 timmars torktid mellan lägren. Jag föredrar att pensla av fler anledningar - koppar-, nickel- och grafitlacker finns även i sprejburkar, men dessa kräver förstås att man maskerar av mycket ordentligt innan man sprejar. Det är dessutom mycket svårt att spreja jämt i håligheter. (En nackdel hos koppar är att den ärgar mycket lätt, och man kan få en massa äckligt grön gegga i kontrollutrymmen om den inte övermålas med lack.)

MASKERING
Rosewood- och ebenholtsbrädor måste maskeras innan halsen lackeras. Jag brukar ta tejpen precis till greppbrädeskanterna och pressa ner den med tumnageln tätt intill banden. Lämna lite extra tejp vid båda ändarna av halsen så att den kan skäras av snyggt med en liten modellkniv. Gäller det en hals med tillbakalutat huvud ska tejpen även täcka greppbrädesändan och "sadelhyllan". Jag brukar ta en sadel och trycka den på plats ovanpå maskeringen, och skär av tejpen längs kanten. Halsar där sadeln sitter i ett spår maskeras på samma sätt, med undantag för att maskeringstejpen trycks ner i sadelspåret och skärs av på huvudsidan av späret.

I nästa avsnittet ska jag ge lite tips som underlättar hanteringen av arbetsstyckena under själva lackeringen, och avslöja mina materialkällor.

Tillbaka


LACKERING del 4

MATERIAL

Det kan vara frustrerande att leta efter ytbehandlingsmaterial. Sandpapper, plastisk trä, maskeringstejp och sånt kan man hitta på närmaste järnhandeln, men porfyllnings- och polermedel, för att inte nämna lämplig lack och grundlack, kan verka svåråtkomliga, särskilt om man inte har tillgång till sprututrustning och måste använda sprejburkar.

På järnhandeln, färgaffären och macken kan man hitta sprejburkar med plastlacker (oftast akryl) i många olika färger, även metalliska. Men försök *aldrig* att använda cellulosa- och akryllacker tillsammans! Som jag har påpekat förr, finns cellulosalack att köpa i sprejburkar, men bara i ett mycket begränsat urval färger. Gävle Musikfabrik har sprejburkar med blank cellulosalack i klar, svart och vit. E.P. AB i Göteborg har ett litet större urval (se under).

Har man tillgång till ordentliga sprejgrejer är man inte alls så begränsad i sitt val.

Frågar man dock efter cellulosalack på de allra flesta färgaffärer får man bara svaret "Det får vi inte sälja längre." Men har man tur har dom kanske Alcro Polerlack på hyllan, eller erbjuder sig att ta hem det. Cellulosaförtunning behöver man också . (”Benco” förtunning duger bra.) Alcro klarlack fungerar utmärkt om man endast ska klarlacka rent eller betsat trä, eller över t ex svart eller sunburst. Men det har en gulgrön nyans - om man häller det i en glasburk ser man att det är lätt urinfärgad . Det går inte att använda det som klarlackskikt över vita eller pastellfärger - vit blir gul, ljusblå blir grön osv.

Lite svårare att få tag på är Beckers "Färbo" klarlack (nr. NA189), men Syntemas eller Beckers yrkesbutiker borde kunna ta hem det. Inte heller detta lack är 100% "vattenklar" men det funkar över vit och pastell bara man inte lägger på för tjockt.

Det allra klaraste klarlack som jag har hittat i Sverige är engelska Ault & Wiborgs klar cellulosalack (Gipgloss F166 Clear), som säljs av Arne Henriksson i Göteborg. Såvitt jag vet är Henrikssons även den enda källan i Sverige för cellulosalack i alla möjliga färger - dom har tusentals färdiga färger (även metallics), och blandar dessutom vilken färg du vill efter ett färgprov. Här finns förstås även lämplig förtunning, och en hel del användbart som ”silicondroppar” (som används för att avhjälpa ”fiskögon” i lacket orsakade av föroreningar på träytan), ”tack rags” - klibbiga dukar för att damma av ytor som ska lackeras - och polermedel. Henrikssons har dock inte cellulosa grundlack som lämpar sig riktigt för trä. (Dom har en grå variant som går att använda under ogenomskinliga färger, men inte om man vill se trät genom lacket...)

Nästan allt som går åt till ytbehandling av trä - all slags slippapper, kemikalier, betser, porfyllnings- och polermedel, förtunning, lim, verktyg, tack rags, arbetshandskar, mm. - finns hos E.P. AB i Göteborg, leverantörer till möbelindustrin. Här kan man hitta både porfyllningsmedel ("grain filler") och ett utmärkt cellulosa grundlack ("sanding sealer"). Dessutom säljer E.P. AB cellulosalack både litervis och i sprejburkar, men endast i ett fåtal färger - klar, vit, svart och 9 genomskinliga "träfärger" (t ex valnöt, jakaranda och mahogny). Klarlacket finns även i halvmatta och helmatta utföranden, för de som föredrar en mer ”olackad” känsla på halsen. (Förbehållet med E.P:s cellulosalack är att det tar lång tid att hårdtorka.) E.P.s produkter säljs även hos ett antal yrkesbutiker runtom i landet, det kan löna sig att fråga.

Leverantörer & materialkällor

HANTERING

Målning av gitarrkroppar underlättas väsentligt om man skruvar på ett handtag i halsuttaget. Då kan handtaget sättas i ett skruvstycke medan man slipar och polerar. En krok kan skruvas i axelremshållarens skruvhål så att kroppen kan hängas upp för att torka. Halsar med stödstångsmuttern vid kroppsändan är lättast att hantera om man tar ut stödstångsmuttern och sätter ett handtag (ett två-tre decimeter långt bit rundstång av lämplig diameter, borrad för att passa stödstångsgängan) i hålet. Jag har gjort handtag av trä med metallrundstänger i ena änden, borrade och gängade att passa olika stödstänger (M6 för de flesta japanska halsar, 8-32 och 10-32 för Fenders, Warmoth, mm), med krokar i andra änden för upphängning.

Halsar med stödstångsmuttern vid huvudändan är lite knepigare. Om halsen har rosewood- eller ebenholtsbräda, som maskeras av under lackeringen, kan man göra ett slags handtag med bred maskeringstejp som sätts på greppbrädesmaskeringen. Gäller det en lönnbräda får man nog hänga upp halsen i en krok (görs enkelt av en tråd-klädhängare) genom en av stämskruvshålen. Glöm inte att försegla alla skruvhål, och stämsskruvshålen, med lack. Man kan även hänga gitarrer med limmade halsar från stämskruvshålen, men min egen lösning är att hänga dom ”upp och ner” i en krok skruvat i axelremshållarens skruvhål. Det blir liksom bättre balans när man ska spreja. Också i detta fall gör jag ett ”handtag” av tejp på brädan.

Tillbaka


LACKERING del 5

Sprutning

GRUNDLACK

Grundlacker används både för att förbättra vidhäftningen av lacket vid trät, och för att fylla de sista små ojämnheter i ådringen och porerna. Det kan bli svårt att fylla porerna i träslag som ask och swamp ash helt och hållet endast med porfyllningsmedel. Ett ordentligt lager grundlack som sedan slipas helt plant löser detta problem. Cellulosa grundlack kallas för ”sanding sealer” på engelska, eftersom det är formulerad för att lätt kunna slipas. Man bör alltid låta grundlack torka i flera dagar innan den slipas för att låta det sjunka in ordentligt.

På träslag med stängda porer, som lönn och al, kan man många gånger skippa grundlacket.

Ska gitarren målas i någon täckande färg är det bra att först lägga på en eller ett par tunna lager vit "primer". Annars är risken stor att man får lägga på för mycket färglack för att få den rätta färgen (lacken får inte läggas på för tjockt om man vill ha bra ljud i guran). Får man "rinningar" i lacket vid någon av dessa moment måste de slipas bort innan man fortsätter.

FÖRTUNNING
De flesta lacker måste spädas ut med förtunning för att kunna sprutas. Olika lacker kräver olika förtunningar, som specificeras på etiketten på de flesta burkar. Cellulosalack kräver cellulosaförtunning. Min egen preferens är en blandning av 2 delar lack till 3 delar förtunning, vilket jag har funnit ge mycket bra resultat med 3 bars arbetstryck i min pistol. Återigen måste man experimentera och testa för att finna blandningen som fungerar bäst med utrustningen till hands.

SPRUTTEKNIK

Oavsett man använder sprutpistol eller sprejburk är arbetsmomenten tämligen lika. Hela hemligheten bakom ett lyckat slutresultat är att lägga tunna lager lack och att låta dem torka ordentligt emellan. Det är också viktigt att lägga på lacket jämt - det går inte att bara vifta med pistolen eller sprejburken. För att få en jämntjock lager lack måste man ha en metod. Min egen metod är att först spreja kanterna hela vägen runt, sedan sargarna, och sedan front- och baksidorna.

Pistolen borde hållas vinkelrätt mot ytan, föras i jämn hastighet och med samma avstånd - 15 - 20 cm. - hela tiden. Avståndet och hastigheten beror på vilken pistol och vilket lufttryck man använder, det är bäst att experimentera på en bit masonit eller något tills man har fått ett hum om vad som fungerar bäst. Om man får "rinningar" sprejar man antingen för nära eller för långsamt. Blir ytan kornig eller "dammig" betyder det att man sprejar för snabbt eller från för långt avstånd.

Jag brukar spreja kroppar hängande vertikalt, med handtaget i vänstra handen. Man börjar "högst upp" och för pistolen vågrätt fram och tillbaka. Avtryckaren trycks in vid kanten och släpps igen vid andra kanten, o s v, för varje "pass". Sprutfältet ska "överlappa" det föregående sprutslaget med 50% varje gång. (Rikta centrum av sprutfältet mot kanten av föregående sprutslag.) Man kan även spreja med kroppen horisontellt (med handtaget i ett skruvstycke eller liknande). I detta fall börjar man spreja närmast sig själv och arbetar sig fram till motsatta kanten.

SPREJBURKAR
De vanligaste problemen med sprejburkar, jämfört med luftdrivna sprutpistoler, är att de kan "spotta", särskilt när de är helt nya (oanvända) och när färgen håller på att ta slut. Med en ny burk är det bäst att först spruta lite på tidningspapper eller något för att släppa trycket lite. Sedan, när färgen håller på att at slut (det känns på vikten, och även om man skakar burken), försök inte använda det sista lacket, utan byt till en ny burk. Spruttekniken i övrigt är precis som för sprutpistoler - man får dock oftast spreja lite närmare arbetsstycket.

Tekniken för att göra schatteringar ("sunburst") ligger lite utanför denna artikelns omfattning, men i korthet går det ut på att rikta sprutpistolen i vinkel, så att man får färgen endast på kanterna. Det krävs dock en hel del övning för att få ett bra resultat! Öva på lite masonit eller något skräp först om du vill försöka.

När man har fått färgen som man vill är det dags att klarlacka. Försök inte slipa på färgen, utan vänta tills du har fått minst ett par lager klarlack på, det är lätt att slipa igenom färgen och det kan vara svårt att reparera skadan - oftast får man helt enkelt börja om på nytt. Fyra till sex lager klarlack - beroende på tjockleken - brukar räcka för att få upp en yta som sedan kan slipas helt jämt.

Tillbaka


LACKERING del 6

Äntligen har vi hunnit fram till sista delen i denna följetong. Ni som har hängt med från början har nog förstått vid detta läge varför jag redan i första delen beskrev lackering som ett jobbigt och tidsödande företag...

En sak som jag har försummat att at upp hittills är hur man handskas med bindningar. Ett sätt är att maskera av bindningarna innan man läger färglagren, och att ta bort tejpen innan man klarlackar. Men maskeringen kan vara skitsvårt att göra snyggt. Själv föredrar jag metoden som används i Gibson-fabriken - att spruta färglagren över bindningarna och skrapa dom rena igen innan klarlackeringen. Båda metoderna kräver en del övning!

VÅTSLIPNING
När färgen har torkat och hårdnat ordentligt - det handlar om en eller ett par dagar för plastlacker, tre-fyra veckor för cellulosalack - är det dags att våtslipa lacket. Vänta med att ta bort ev. maskeringstejp tills slipningen är klar, för att undvika vattenskador på olackat trä. Tejpen måste tas bort ytterst försiktigt - den kan lätt dra lack med sig om man bara river bort den hursomhelst. (Ett bra tips är t ex att slipa längs greppbrädeskanterna med 400-papper, för att bryta lacket just vid tejpkanterna, innan man drar bort tejpen.)

Våtslippapper används med vatten med några droppar diskmedel i. Det finns speciella slipvätskor men dessa är oftast miljöfarliga eller otrevliga på annat sätt, och, om sanningen ska fram, inte mycket effektivare än vatten och diskmedel... Slippappret bör ligga i vatten (utan diskmedel i) övernatt innan den används. Det kommer då att fungera bättre, hålla längre, och sättas igen långsammare. Pappret bör användas på en slipblock av kork eller hårdgummi av lämplig storlek på alla plana ytor. Lämpligaste pappersstorlek att arbeta med är en åttondelsark - riv inte pappret, utan vik det med beläggningen utåt, och skära det med en gammal kniv. De små kornen som hamnar på slippappret ska tas bort med jämna mellanrum, och man ska byta papper ganska ofta.

Om man har fått rinningar kan de tas bort med 400-papper. Om man har varit duktig och ytan är ganska jämn kan man börja med 600-papper. Slipmärken efter 600-pappret tas bort med 800-papper, märken efter 800 tas bort med 1000-papper, o s v. Målet är att få ytan helt slätt,, utan ”apelsinskal” och andra ojämnheter. Dessa syns ganska tydligt under ett starkt ljus som små glansiga prickar i den annars grådaskig ytan som resulterar när man slipar. Desto finare yta man får upp med slippappret, ju lättare blir det att få upp en högglansfinish när man polerar lacket.

POLERING
Handpolering görs med slipvaxer. Man brukar använda en "grov" vax för att ta bort de sista slipmärkena efter våtslippappret, och en fin vax för att få upp en glans. Sedan kan man ta ett "klarkräm" eller liknande för slutpoleringen. Dessa medel lämnar en hel del rester efter sig i mik- och kontrollhål, som bör rensas bort innan gitarren sätts ihop (så att de inte kommer i kontrollerna.) Det finns inte utrymme i denna artikel för en mer ingående beskrivning av arbetssättet, de flesta slipmedel brukar dock ha ganska utförliga instruktioner på burken. Var beredd på ett svettigt jobb, det brukade ta mig fyra-fem timmars gnidande för att få upp en yta som jag var nöjd med!

Själv behöver jag tack och lov inte polera för hand längre. Jag investerade redan för länge sedan i en ordentlig polermaskin av samma typ - dock inte av samma storlek! - som används i bl a Fender och Gibson fabrikerna. Sådana maskiner sparar en hel massa tid, och polervaxarna lämnar mycket lite rester efter sig. De lönar sig dock bara om man tänker lackera regelbundet och mycket.

© Paul Guy 2001 - 2006

Tillbaka


LEVERANTÖRER:

Arne Henriksson & Co.,
Varholmsgatan 2, 414 74 Göteborg. Tel. 031-12 01 00

Ault & Wiborgs klar cellulosalack (Gipgloss F166 Clear)
Ault & Wiborgs cellulosalack i alla möjliga färger
Förtunning, hjälpmedel, mm

E.P. AB
Box 16006, 412 21 Göteborg. Tel. 031-40 42 00

Allting till träbehandling: slipmaterial, porrfyllning, lacker, grundlacker, förtunning, verktyg, mm

Syntema i Västberga, tel. 08-744 2810
Beckers yrkesbutik i Västberga, tel. 08-775 6139).

Beckers "Färbo" klarlack nr. NA189, cellulosaförtunning

Gävle Musikfabrik, Tel. 026-100 558
Begränsat urval E.P. ABs sprejburkar


Åter till "Handbok"