Intervjuer

Ace Frehley

av Paul Guy



Intervju för FUZZ nr. 5/97

© Paul Guy 1997

Ace Frehley dök upp till provspelningen för Kiss 1973 iförd gympaskor – en orange och en röd… Som bekant fick han – den 61:a gitarristen att söka – jobbet. Under de kommande 9 åren blev Kiss ett av de mest framgångsrika och omtalade band i rockens historia. Med sina futuristiska kostymer, bisarra kabuki-inspirerade sminkmasker, fantastiska platåskor och en av de mest påkostade rockshower någonsin, smockfull av flammor, bomber, raketer och rykande gitarrer – för att inte nämna basisten Gene Simmons bloddreglande, tungräckande vampyr-gestalt med bödelsyxaformad basgitarr, som flög runt scenen på en vajer som Batman – var Kiss som klippt och skuren för idolstatus bland alla tonåriga hårdrockfans.

Gruppmedlemmarna lät sig aldrig fotograferas osminkade under alla dessa år. Detta, bland mycket annat, bidrog starkt till myten som attraherade en ofantlig och fanatisk beundrarskara och sålde skivor i miljontal. Kiss musik – som var stilbildande för en hel generation heavy metal och hårdrockmusiker – kunde inte med den bästa viljan kallas för sofistikerad, men den gick hem hos den stora publiken, så till den milda grad att Ace Frehley korades på nionde plats i tidningen Guitar Worlds artikel om ”De 100 Mest Betydelsefulla Gitarrmänniskorna” maj 1994 – högre än Joe Satriani, Steve Vai, Keith Richards, Pete Townshend och David Gilmour.

Både trummisen Peter Criss och Frehley var duktiga på att supa. Enligt vissa rapporter var detta en bidragande orsak till att Criss lämnade bandet (eller sparkades) 1980, följt två år senare av Frehley, som dock säger att anledningen var att han inte trivdes med bandets musikaliska riktning längre, och att Gene och sångaren/gitarristen Paul Stanley bestämde allting i bandet.

Criss ersattes av Eric Carr, som lirade med bandet fram till hans död i cancer 1991. Trummisen Eric Singer tog över samma år och fortsatte fram till 1996. Frehleys jobb gick till Vinnie Vincent (1982-1984), följt av Mark St. John en period under 1984 och sedan av Bruce Kulick från 1984 till 1996. Den osminkade Kiss fortsatte att turnera och spela in skivor, men blev aldrig lika populär som ursprungsversionen. Turnéerna grossade under 10 miljoner dollar var och plattorna sålde ”dåligt”, dvs nådde inte miljonsäljarstatus, vilket var småpotatis jämfört med 70-talets Kiss. Frehley bildade sitt eget band – Frehley’s Comet – 1984. Inte heller detta band blev någon ordentlig storsäljare, trots ihärdigt turnerande och ett flertal album.

Kiss ursprunglige manager, William Aucoin, ägde rättigheterna till bandets namn, copyrighten till all deras musik och även copyrighten till deras sminkade ansikten, fram till 1979. Han tog 25% av inkomsterna från turnéerna, plattorna och merchandising tills han sparkades 1982. Managementbolaget Glickman/Marks, som anlitades 1982, stämdes av Simmons och Stanley 1989 för ”gross mismanagement, racketeering and securities fraud”. Simmons och Stanley förlorade dock i rätten och anlitade sedan Jesse Hilsen, Stanley’s psychoterapeut sedan länge tillbaks, som manager. Hilsen påstås ha dunstat med inkomsterna från en av bandets världsturnéer och är idag efterlyst av polisen…

Efter alla dessa dåliga erfarenheter av diverse hajar bestämde sig Simmons och Stanley för att ta hand om affärerna själva. De började planera en comeback baserad på den ursprungliga Kiss-imagen. Bl a arrangerades 21 stycken ”Kiss Conventions” för de gamla fansen 1995, som var och en drog in över 200.000 dollar. Kampanjen kulminerade i bandets ”MTV Unplugged” konsert, där Ace Frehley och Peter Criss bjöds in som gäster. Det blev uppenbart att här fanns det mycket pengar att tjäna, och april 1996 hölls en presskonferens där bandet annonserade deras återförening och planer för en världsturné komplett med de gamla kostymerna, sminket och en utvidgad version av den gamla Kiss-showen med ännu fler och mer påkostade effekter. Den pågående turnéen beräknas dra in drygt 100 miljoner dollar i biljettintäkter innan den tar slut december 1997, plus 30 miljoner i ”merchandising” (T-trojor, halsdukar och konsertprogram, mm), och 30 miljoner till i skivförsäljning.

Simmons och Stanley har lärt sig av sina erfarenheter. De har behållit rättigheterna till all merchandising själva (värd uppemot 100.000 dollar per konsert i Staterna), den noggrant utvalde nya managern Doc McGhee får endast 5% av netto (en oehört lågt siffra för musikbranschen) och Frehley och Criss avlönas per konsert (de får också några procent av turnénettot var). Ace och Peter rapporteras ha bundit sig att låta flaskan vara så länge turnén pågår…

Kiss spelade i Stockholm och Göteborg tidigare i år. Presskonferenserna i dessa städer begränsades till tio minuter för hela den svenska presskåren gemensamt. FUZZ beviljades dock, som enda svenska tidning, en exklusiv telefonintervju med Ace Frehley, som ringde från Paris veckan innan Sverige-konserterna och pratade ledigt, öppet och ingående med undertecknad i över en timme. Jag fick intrycket av en mycket trevlig och självironisk kille, helt utan divalater, med båda fötterna stadigt förankrade i verkligheten – om än i ett par skithöga platåskor.

Kiss på turné är förstås ett jätteföretag. 13 långtradare, 7 bussar och 65 crew behövs för att föra upp rock’n’roll cirkusens mesta show i storstad efter storstad längs och tvärs genom Europa och världen. Cirkus-liknelsen är särskilt träffande vad gäller Kiss - något som Ace Frehley är mycket väl införstått med, vilket framgår tydligt när jag frågar inledande, hur turnén gått hittills, har ni haft några roliga incidenter?

– Roliga incidenter? Vi har roliga incidenter varje dag, vi är ju världens rock’n’roll clowner… Nej, inget särskilt. Enda problemet hittills har varit långtradarstrejken, vi blev tvungna att ställa in två shower i Spanien, tyvärr. Men annars har allting funkat bra. Showen här i Paris igår gick hem ett gäng.

Om du inte har nåt emot skulle jag helst vilja fråga mest om musik och gitarrer.

– Great! Man blir liksom trött på alla idiotfrågor om smink och kostymer…

Du började lira när du var 13 år, eller hur?

– Yeah. Jag är 45 bast nu, så det är väl… 32 år? Min första gitarr var svensk, en vit Hagström! Den hade en väldigt tunn hals… Den var OK att lira på, men när jag prövade en gitarr med humbucking mikar var jag såld. Dom hade lite mer signal och sustain än Hagströmmikarna. Men jag använde den ett par år. Jag bytte in den mot en Gibson.

Vilka var dina tidiga förebilder?

– The Beatles och The Rolling Stones, i början. När jag var 15-16 år kom den brittiska invasionen med Led Zeppelin och Jimi Hendrix och The Who – Eric Clapton, såklart, med Cream… och även plattan han gjorde med John Mayall’s Bluesbreakers, han lirade en hel del bra solon där… Vem annars? Jeff Beck – han lirar helt otroligt fortfarande. Jag missade det, men basisten i mitt band såg honom för något år sedan – han sa att han grät, Beck är såpass bra… Han har förbättrats med åren. Jag tycker att han är en av de få gitarrister som inte har uppmärksammats som han förtjänar. Jag såg honom på Fillmore East med Rod Stewart – det var ett djävla bra band. Rory Gallagher, han var en härlig gitarrist. Jag såg honom flera gånger, han använde bara en liten Fender förstärkare och sin slitna Strata, men han kunde få gitarren att prata… Han var en annan som inte fick uppmärksamheten han förtjänade, det är otroligt. Han måste haft en dålig promo-kille eller nåt.

Han borde kanske målat sig och skaffat platådojor…

– (Garvar) Du vet, när jag tänker efter, kom jag på att när jag såg honom i Central Park, när jag nyss hade fyllt 20, hade han den ursprungliga grunge-looken! Han brukade komma ut i jeans med revor i och en rutig lumberjack-skjorta! Det är han som uppfann det! (Skratt) Men han kunde lira blues, han… En sak som de flesta inte känner till om mig är att jag kan spela bra blues. Jag har aldrig gjort det på skiva, men jag kan stå på scen och lira blues med de bästa. Jag älskar att lira blues. Men det har inget med Kiss att göra! Jag träffar mina vänner, du vet, och vi går ner i källaren och jammar blues i timtal.

Har du influerats av några av de yngre gitarristerna?

– Nej, men jag har influerat dom… Fan, det låter egotistiskt – men det är vad dom säger mig…

Finns det några nya band som du gillar särskilt?

– Vad gäller de senaste åren… jag gillar Pearl Jam: jag gillar Rage Against The Machine, jag tycker att deras gitarrist är en av de fåtal nya gitarristerna som har något nytt att komma med. Det här bandet Verb Pipe som spelar förband åt oss på denna turné, dom är bra, jag tror att dom kan bli stora.

Hur fick du namnet ”Ace”?

– Det var mitt öknamn på gymnasiet – vi brukade lira på helgerna, och trummisen i mitt band var lite blyg, så jag brukade fixa tjejer åt honom. Och han kom till mig en dag – jag hade fixat en jättesnygg tjej åt honom, jag var tillsammans med hennes polare – och han sa, ”Wow, du är ett riktigt ess (eng. ”ace”), jag uppskattar det, verkligen!” Och det fastnade, och alla började kalla mig ”Ace”. Och när jag provspelade för Kiss – jag heter Paul egentligen – och fick giget, varje gång Gene eller Peter sa ”Paul”, svarade både Paul (Stanley) och jag, ”Yeah?” Så jag sa, det här kommer inte att fungera, använd mitt öknamn istället.

Ungefär som när Hendrix hade två Randys i gruppen, och den ena fick heta Randy California, och den andra Randy Texas…

– Hey, jag har en grej som kan intressera dina läsare! Jag roddade för Jimi Hendrix en gång, på hans sista konsert i New York innan han dog – jag smög in i sceningången, och dom satte mig i arbete. Jag kånkade lådor och ställde upp Mitch Mitchells trummor. Det var skitspännande! Jag tror att jag kom in bakom scenen för att jag såg ut som en rockstjärna, förstår du – jag har alltid sett ut så där. Image var alltid jättviktig för mig, och är det fortfarande, antar jag. Jag tror att en hel del jättebra musiker missar bussen och aldrig får giget dom vill ha, för att dom glömmer imagen – dom är så insnöade i gitarrspelet. Image ÄR viktig. Om det finns två gitarrister på en scen, och den ena rör på sig mycket medan den andra står still och den som står still är den bättre musikern – publiken kommer, nio gånger av tio, att tycka att den som dansar och hoppar runt, är bättre. Det är ironiskt, men det är så.

Blir du aldrig sur för det?

– Jag blir inte sur… Jag blir sur när vi får recensioner och dom skriver mer om showen än om musiken. Tre fjärdedelar blir om showen, och kanske en fjärdedel om musiken. Jag tycker att det borde vara minst 50-50.

Jag vet att du alltid brukar lira på en Les Paul, men har du nånsin använt andra gitarrer?

– Jag hade en Washburn en kort tid efter att jag slutade med Kiss – dom konstruerade en skitfin blixtformad gitarr åt mig. Den såg kanon ut, men tyvärr lät den skit… Jag gick upp på scenen med den när jag fick den, och började lira – och jag vände mig om till min gitarrmek och sa, ”Snälla, ge mig min Les Paul tillbaka!” Det finns inget som kommer i närheten av en Les Paul, det är min åsikt. Allt man behöver är en Les Paul och en Marshall – skruva upp till tio, och man fixar det, om man vet hur man gör.

1980 sa du att du hade 80 eller 85 gitarrer – hur många äger du nu?

– Jag har dragit ner på min samling. Jag sålde ett gäng när vintage gitarr-marknaden föll i America, när Van Halen blev jättepoppis och alla började använda Floyd Rose och sånt. Les Pauls var inte inne längre. Jag hörde att många av mina instrument höll på att rasa i värde, så jag dumpade ett gäng av dom. Men jag har ett femtiotal kvar.

Blir du inte sjuk när du tänker på vad dom är värda idag?

– Well, jag kunde gå ut i morgon och köpa hundra stycken till om jag ville. Jag kan inte ändra det nu.

Vad tycker du om de nya Les Pauls, jämfört med de gamla?

– Dom nya som tillverkas nu är suveräna, faktiskt. Jag besökte fabriken nyligen, och kvalitetskontrollen och allting, det är skitbra. Och har man tillräckligt med kulor och kan beställa en från deras Custom Shop, uppför backen från fabriken – kan dom återskapa en gammal Les Paul. Dom kan till och med få den att låta bättre. Det fanns en period – i slutet av 70-talet, början på 80 – då kvalitén inte var så bra. Men dom bytte ägare och började bygga dom gamla modellerna igen, och kvalitén började höjas. Nuförtiden tycker jag att dom bygger världens bästa gitarrer igen.

Är dina gitarrer modifierade på något sätt? Bortsett från rökgranaterna och raketerna, vill säga… Brukar du hålla på att byta mikar och sånt?

– Egentligen inte. Gibson gör skitbra mikar igen nu, dom är lika bra som vadsomhelst ute på marknaden. Jag menar, jag har Les Pauls med Duncans, och DiMarzios, och gamla PAF:ar – jag använder dom i studion ibland för påläggen, för att få ett tjockare kompljud – jag dubbar även gitarrsolon ibland, om dom inte är för svåra. Om man kan komma tillräckligt nära, finns det inga elektroniska dubblerare som låter lika bra som när man spelar samma sak flera gånger om med olika strängattacker, för att få olika övertoner – man får ett mycket bredare ljud. Det är häpnadsväckande, men jag hör inget sånt när jag lyssnar på plattor med dom yngre banden. Dom verkar inte känna till tekniken, jag vet inte. Jag tycker att musikernivån har sjunkit i allmänhet. Det är sorgligt, men när man hör många av killarna som lirar i toppbanden idag verkar det som om kvalitén på musikerna kommer i andra hand.

Stämmer ni fortfarande i Ess?

– Ja. Man får liksom ett mörkare ljud, och det hjälper oss att sjunga – att träffa dom höga tonerna!

Vilka strängtjocklekar har du?

– 009, 011, 016, 026, 036, 046. Jag har min egen sats nu, Gibson har gjort ett set med min nuna på förpackningen, ”Special Ace Frehley Edition”… (ironiskt skratt)

Jag trodde aldrig att jag skulle se Kiss ”Unplugged”, men jag hade fel – har du någon akustisk gitarr som du föredrar?

– Antagligen min gamla Gibson J-200, det står mellan den och en av mina gamla Guilds. Dom där stora Guilds, vet du, dom har verkligen mycket volym och resonans. Jag tycker att Martins är överreklamerade. Men jag måste säga, gitarren jag använde på Unplugged – Gibson kom mitt i repetitionen och gav mig den – den lät fantastisk.

Jag läste i en intervju du gav 1979 att du var inte särskilt förtjust i effekter – stämmer det fortfarande?

– Jag är inte överförtjust i dom, men jag använder dom. Jag tycker bara att det är fånigt när jag ser gitarrister med rackar med trettio olika effekter i, jag finner det absurt. Det enda jag använder under showen är en liten Zoom modul som min gitarrmek rattar. Jag köpte den i Kanada på stampen för $125, dom brukar kosta $250 ny – men den låter skitbra för det som jag använder det till. Den har en bra delay, och jag använder oktav-lägre funktionen i mitt solonummer, för Beethovens Femma-biten. Delayet och oktaven, det är allt jag använder.

Du har använt några häftiga ”naturliga” effekter ibland, som i låten ”Fractured Mirror”, där du hade en dubbelhalsad Gibson…

– Vill du veta hur jag gjorde det? Jag hade en Marshall stack med volymen på tio, jag stod precis tillräckligt långt ifrån den så att det slutade runda, och jag spelade figuren på den ena halsen, men med endast den andra halsens mikar på. Jag hade stämt strängarna på den andra halsen i ett öppet ackord – samma som tonarten låten gick i – och när jag lirade fick jag dessa harmoniska ljud i stärkaren, genom resonansen i trät. Jag har aldrig hört det någon annanstans. Det var bara en slumpmässig grej, jag fick för mig att testa det. Jag vill minnas, för åratal sedan när jag lirade med Kiss, att när tiden var inne för mig att lägga solon brukade jag sitta hemma i timtal och försöka klura ut det bästa solot för låten. Nio gånger av tio gick jag in i studion i tron att jag hade det här fantastiska solot, men dom sa – ”Vi gillar det inte!” Och jag fick radera det och börja om… Nuförtiden tänker jag inte ens på vad jag ska lira. Jag klurar ut tonarten, försöker tömma huvudet, och beroende på vad det är för slags låt och vilken sorts solo jag vill göra, en snabb grej eller en långsam melodisk grej, går jag in med det i tankarna, och det är bara att tuta och kör… Oftast är det första tagningen som gäller. Om det finns ett par klantigheter är det bara att fixa dom. Jag lirar spontant och det verkar fungera bättre för mig än att noggrant försöka konstruera ett solo.

Hur skulle du beskriva din stil? Vad är det som gör ett Ace Frehley solo?

– Ja, förstår du, min stil härstämmar från alla mina influenser, namnen jag nämnde tidigare – jag stal lite grann från varje kille och fick fram min egen stil. Och med åren kom jag på några saker själv… Jag tycker att det bästa sättet att lära sig spela gitarr är inte att ta lektioner, utan att lyssna på sina favoritgitarrister och lära sig alla deras solon, ton-för-ton. När man kan fixa det så har man en bra chans. Jag kan höra det direkt, förstår du – dom där skolade killarna som kan läsa noter och allt det där. Det låter så sterilt. Jag bryter mot reglerna hela tiden, jag lirar ackord som jag inte vet vad de heter. Be mig spela en skala, jag bara – ”Vaddå?” Men de som gillar min stil, tror jag, gillar just det där, att jag spelar oortodoxt, att jag inte är skolad. ”Du kan inte spela den där tonen till detta ackord” – det är skitsnack!

Vilken är din egen favorit av alla dina solon på plattorna?

– En av mina favoriter är solot i Strangeways.

Vilken är ditt favoritsolo av en annan gitarrist?

– Oh, Gud, det finns så många. Svår fråga. Jag har inget favoritsolo av någon annan, det finns alldeles för många bra solon därute.

Hade din stil ändrat sig något under åren borta från Kiss? Var det svårt att hitta Kiss-stilen igen?

– Nej, jag har alltid hållit mig till min egen stil, det är bara bluesbaserad hård rock
– det är samma sak, jag har bara förbättrat min teknik över åren. Åren borta från Kiss gav mig mer flexibilitet och gjorde mig mer oberoende… Jag är mycket självsäkrare nu som musiker och som låtskrivare och sångare, än när jag var med Kiss förut. I mitt eget band, jag fick sjunga tolv låtar varje kväll, vara frontman, berätta historier och prata skit mellan låtarna… Jag saknar det där lite grann, faktiskt. Det är Paul som är frontmannen i Kiss.

Är det sant att ni använder massvis med tomma Marshall-lådor?

– Well, det finns högtalare i dom, men inte riktiga högtalare. Jag tänker inte ljuga för dig – du trodde väl inte att alla dom där lådorna var funktionella? Jag tror att vi har 24 kabinetter på scenen och 16 eller 20 till uppe i ljustrossen, så, du vet… Dom är bara kabinetter, utan magneter och sånt, för att hålla ner vikten. Har du sett den där annonsen Paul och jag gjorde för Marshall? Dom har varit mycket hjälpsamma, dom byggde speciella stärkare och lådor åt oss för denna turné.

Jag hörde att ni tränade sju dagar i veckan för att vara i form för turnén…

– Vi repeterade sju dagar i veckan, vi tränade bara fem, jag tänker inte ljuga… Vi tränade måndagar till fredagar, vi tog ledigt på helgerna. Man bör inte träna sju dagar i veckan, man måste låta kroppen återställa sig. Vi ville inte komma ut på scenen och inte se ut som vi gjorde för åratal sen – jag menar, jag är smalare nu än jag var på sista Kiss-turnén 1979. Jag väger 75 kilo nu, jag var uppe i över 80 kilo 1979. Det är mycket tack vare att jag slutade dricka, det blir man tjock av. Att äta vettigt och motionera lagom, det är bästa sättet. Fan vad det känns bra att vakna och kunna komma ihåg vad man gjorde kvällen innan…

Tror du att bandet kommer att hålla ihop nu? Man hör alla dessa rykten om att Bruce Kulick och Eric Singer är avlönade fortfarande…

– Well, jag kan upplysa dig om att de båda två officiellt har lämnat Kiss och bedriver andra projekt.

Tror du att ni kommer att spela in tillsammans igen också?

– Innerst inne, ja – men det är att sätta vagnen framför hästen. Vi har nästan ett helt år kvar av världsturnén – det är en lång tid, och mycket kan hända. Jag tror nog att när den här turnén är över, om vi fortfarande kommer bra överens, har kul, och tycker om att arbeta tillsammans, vore det det nästa logiska steget, men vem vet vad som kommer att hända. Vi kan splittras efter ett år, det är inte omöjligt. Men jag tror inte att det kommer att hända, för att vi kommer bättre överens nu än någonsin. Vi kan relatera till varandra mycket bättre. Allt det obehagliga, vi har grävt ner stridsyxan med den skiten. Vi är mycket mognare nu och vi har en god chans att hålla det här rullande ett tag till.

Jag kunde aldrig fatta hur du kunde hålla balansen på dom där platådojorna…

– Övning! Jag menar, jag fattar inte hur Paul kan dansa och springa runt som han gör. Jag är rymdmannen, så min karaktär behöver egentligen inga snabba rörelser eller sånt. Sak samma med Gene, han lunkar bara runt som något slags monster – Godzilla eller nåt. Men jag fattar inte hur Paul klarar av det, för hans dojor är för mycket.

© Paul Guy 1997

Intervjuer

En längre version av intervjun finns på engelska