Albert Lee Intervjuer

Albert Lee

Kungen av countryrock

av Paul Guy


Intervju för FUZZ #1/1999

© Paul Guy 2001

Varenda gitarrist som har kikat på CMTV (Country Music Television) någon gång har nog lagt märke till att det finns ett till synes outtömlig förråd amerikanska country-gitarrister som kan lira utav... Hursomhelst är konkurrensen stenhård. En av de absolut mest eftertraktade utövare av denna uramerikanska gitarrstilen är dock en blygsam och munter engelsman vid namnet Albert Lee, gitarrist extraordinaire åt countryikoner som Emmylou Harris, Dolly Parton, Carlene Carter, Roseanne Cash, Linda Ronstadt och Ricky Skaggs, bland andra.

Men Albert är inte ”bara” countrygitarrist. Han är även delat scen med så diverse artister som The Crickets, Jerry Lee Lewis, The Everly Brothers, Eric Clapton, Joe Cocker, Duane Eddy och Ritchie Blackmore - för att nämna bara några få. Som studiogitarrist har han också medverkat på åtskilliga plattor med dessa och många andra artister.

Det är antagligen inte så mycket Albert Lees otrolig teknik som gör honom så eftertraktad, utan hans förmåga att vara *underhållande*. När Albert blixtrar iväg i ett solo verkar han ofta vara på väg att tappa bort sig helt i ackordföljden och man undrar hur i hela fridens ska han hinna tillbaka till roten, men han gör det alltid... Spelglädjen och lekfullheten går inte att ta miste på - Albert Lee har *kul* när han lirar, och det hörs. Han tänker inte, han bara vevar på, och helt plötsligt är han tvungen att göra en halsbrytande vändning och man kan inte annat än skratta i ren beundran. En av mina favoritlåtar med Albert är ”Sweet Little Liza” på Dave Edmunds’ ”Repeat When Necessary”. Denna session förevigades på en TV-film som jag angrår djupt att jag inte spelade in på video, då Dave Edmunds’ spontana reaktioner när Albert lägger spåret med sin B-Bender utrustad Telecaster är helt obetalbara. Han ömsom stirrar i förstenad beundran och skrattar uppgivet, och till sist gömmer ansiktet i händerna och låtsasgråter...

Albert Lee är en ”gitarristernas gitarrist” som har influerat åtskilliga gitarrister (inte minst undertecknad) ändå sedan tidiga 60-talet, när han ersatte Jimmy Page i Neil Christians Crusaders (och ersattes sedan i sin tur i det bandet av Ritchie Blackmore). Jag träffade Albert Lee för första gången 1964, på en skoldans under mitt sista skolår. En av Englands bästa R’n’B band - Chris Farlowe and the Thunderbirds - lirade och jag blev helt omtumlad när jag såg att gitarristen lirade med både plektrum och fingrarna. Något sånt hade jag aldrig sett förut. I pausen gick jag till logen med min egen gura i hand för att bönfalla killen - som visade sig heta Albert Lee - att visa mig hur han gjorde. Han ställde upp glatt och jag tror att jag lärde mig mer på en kvart än jag hade gjort under hela det föregående året...

34 år senare visar sig Albert Lee fortfarande vara samma älskvärda och opretentiösa killen som jag kommer ihåg, när jag ringer honom för en intervju på hans föräldrahem i England. Han är där på besök inför en Europaturné med Bill Wyman’s Rhythm Kings.

- Vi kände oss lite lurade på 60-talet, säger Albert när jag för Chris Farlowe and the Thunderbirds på tal. - Jag tycker att bandet var underskattad, trots att Chris Farlowe hade en stor hit.

Det var ”Out Of Time”, eller hur?

- Visst. Och det var ungefär den enda av hans låtar som bandet inte var med på! Men bandet var bra. Vi var i konkurrens med Georgie Fame och The Animals och såna, och vi tyckte att vi var minst lika bra som dom. Men kanske hade vi fel image eller nåt, jag vet inte.

Efter att ha spelat med Chris Farlowe i sammanlagt fyra år slutade Albert för att 1968 bilda Country Fever, som namnet antyder en renodlad country band. Men det var en kortlivad projekt då Albert insåg snart att det inte skulle leda någonstans.

- Det fanns klubbar runt om i landet, och man kunde spela på de amerikanska baserna, hade jag tur tjänade jag sådär 20 pund i veckan. Man kunde överleva på det, men framtidsutsikterna var magra.

Heads, Hands and Feet, Alberts nästa projekt, bildades 1971 ur spillrorna av Poet and the One Man Band, ett studioprojekt av låtskrivarna Tony Colton och Ray Smith som Albert medverkade på 1970 som sessiongitarrist.

- Vi gjorde två album, minns Albert. - Men den andra lades på hyllan. Den har nyligen släppts på CD som den ”borttappade” Heads, Hands and Feet album, men det är faktiskt Poet and the One Man Band på skivan. Vi gjorde några gigs, men Tony och Ray bestämde sig för att bilda ett nytt band, bad mig vara med, och jag tjatade på (basisten) Chas Hodges tills han kom med, och vi kom upp med namnet Heads, Hands and Feet.

Bandet blandade amerikansk och engelsk rock med lika delar country. Albumet ”Heads Hands and Feet”, bandets första skiva, innehöll bl a den första versionen av den nu legendariska ”Country Boy”, där Albert Lee för första gången på vinyl släppte loss hela sin imponerande arsenal av countrylicks. En USA-turné och två album till - ”Tracks” och ”Old Soldiers Never Die” - följde men de stora framgångarna uteblev.

- Vi höll ihop bara två år, tyvärr. Tyvärr, förresten, det var Chas och jag som bestämde oss för att sluta, eftersom vi inte var nöjda. Det fanns för många olika inriktningar inom gruppen. Vi spelade lite av allt - vi hade rykte om oss som countryband, men vissa medlemmar ville åt annat håll, så vi bestämde oss för att gå vidare. Det kanske var lite förhastat, då vi hade just fått ut en platta på Atlantic - Ahmet Ertegun (Atlantics president) var en stor fan, och om vi hade turnerat igen hade han kanske satsat stort på oss. Jag känner på mig att det hade nog floppat ändå, men vem vet?

Genom sina kontakter med Atlantic Records fick Albert en hel del studiojobb och 1972 fick han utlopp för sina rock’n’roll böjelser när han medverkade på Jerry Lee Lewis’ ”The London Sessions”. Denna ”Live in studio” platta må låta lite opolerad, tack vare Jerry Lees olust inför repetitioner och avspänd attityd till arrangemangen, men har ett fruktansvärd energi. Enligt vissa rykten präglades ”The London Sessions” av diverse handgemäng och divalater i studion, men när jag nämner detta för Albert skrattar han bara och säger:

- Han älskar att föreviga den imagen - ”The Killer”, tuffingen, du vet - men bakom imagen är han en mycket trevlig kille, han har alltid behandlat mig väl. Jag har lirat med honom flera gånger över åren, det är alltid kul. Sista gången var på en stor rock’n’roll gala på Wembley, jag hade gått för att hälsa på Duane Eddy, och han bjöd upp mig, så jag lirade med honom. Jag råkade på Jerry Lees roadie i korridoren, och han sa, ”Kom och hälsa på Jerry, han vet inte att du är här”. Jerry Lees två gitarrister, Kenny Lovelace och Buck Henderson, hade supit hela dagen och var ganska fulla, och managern sa, ”Hey, jag skulle verkligen uppskatta det om du kunde gå ut och lira med dessa snubbar och försöka hålla ihop det!” så jag gjorde det, jag lirade hela setet med Jerry Lee, och det var fantastiskt! Och gräddan på moset var att Little Richard var där också, och han kom ut i slutet och dom gjorde ”Whole Lotta Shaking” tillsammans! Och jag fick lira med mina två hjältar, Little Richard och Jerry Lee Lewis! Det var spännande.

De följande två åren lirade Albert med Buddy Hollys gamla band, The Crickets, som turnerade mycket på engelska arbetarklubbarna och dylikt på 70-talet. Bandet spelade in ett par plattor i USA med Albert men gjorde aldrig några gigs i Amerika under den tiden.

- Vi gjorde ett par skivor i Staterna, men vi spelade aldrig där. Vi spelade bara i England under den tiden, mest arbetareklubbar och cabaret.

Albert - en gammal Everly Brothers fan - hade känt Don och Phil Everly alltsedan 1962, och när han kom till LA tio år senare med Heads, Hands and Feet blev han erbjuden jobbet som deras gitarrist.

- Jag hade gett vad som helst att få lira med dom 1962, när vi först träffades, men just då hade Heads, Hands and Feet just börjat turnera, så det gick inte. Don och Phil bröt med varandra i juli 1973 och kort därefter, när jag var med The Crickets, gjorde jag några bar gigs med Don i LA, bara på kul. Det slutade med att jag gjorde Wembley Festival med honom - du vet, jag sjöng Phils stämmor och allt, på live TV, så det var ganska nervöst! Så jag var en Everly Brother där ett tag.

- Några av killarna i Don Everlys barband var också med i Emmylou Harris’ Hot Band. Alla pratade om hur bra Hot Band var, och jag är en stor James Burton fan ändå, så jag gick till en av deras shower, och hälsade på backstage. Jag kände inte Emmy men jag kände alla dom andra, och dom sa, ”Vad har du för dig de kommande veckorna? James ska lira med Elvis, vi behöver en gitarrist.” Och jag sa, inte mycket - jag hade planerat att åka över till England och färdigställa ett album jag hade gjort för A & M, som det behövdes lite mer jobb på. Jag hade bott hyresfritt i Joe Cockers hus på stranden i Malibu ett tag, men han hade just sålt det, så jag var tvungen att flytta ändå. Men helt plötsligt fick jag jobbet med Emmylou, och jag insåg att det här var vad jag alltid önskat mig, att få lira med ett riktigt bra country band. Så jag fastnade i Amerika, det var 1976 - jag tänkte, jag kommer att vara kvar här ett tag nu.

Det var kul att se en engelsman lira countrygitarr för jänkarna så där.

- Tja - jag tog vad jag ville ha av det - jag lyssnade på många olika gitarrister, och influerades av dom, och jag tog alla dessa influenser och lade till lite engelskt attityd också - du vet, engelskt rock’n’roll attityd. Men det verkar som om många andra lirar i den stilen, nu. Jag tyckte att jag hade tur att folk uppmärksammade mig då.

Efter två års turnerande och flera plattor med Emmylou Harris bestämde sig Albert för att sluta, för att färdigställa hans soloalbum, ”Hiding”. Plattan innehöll bl a kanske den definitiva versionen av Alberts paradnummer ”Country Boy”, med Ricky Skaggs på fiol, och Emmylou Harris i kören.

- Jag var ganska nöjd med plattan. Jag tycker fortfarande att den är OK när jag hör den, några av låtarna låter rätt hyfsade. Men sedan råkade jag träffa Eric Clapton på en session, vi hade känt varandra seda 60-talet, men vi var inte storpolare. Och han sa, ”Hey, vill du följa med på turné? Jag har just avslutat en turné utan en andra gitarrist, och jag behöver en gitarrist till däruppe.” Jag sa, ”Det låter kul”, och jag kom att lira med Eric i fem år. Det var kul, han är en bra kille. Jag lärde mig mycket i hans band - och tjänade bra också! Jag hade roligt.

Kommer du att turnera mycket med Bill Wyman?

- Det är bara tre veckor, den här turnén. Vi gjorde tre gigs tidigare, när den första Rhythm Kings-plattan kom ut. Det är enormt kul - all sjunger en eller två låtar, och det är roliga grejor - R & B, och blues, och rock’n’roll.

Till och med lite music-hall på sina ställen.

- Ja, 40- och 50-tals prylar - det var kul att göra dom där sessions, jag gjorde alla mina overdubs för ett par år sedan. Och det var det, men sen ringde han och sa, ”Vi ska ut och lira några gigs, vill du vara med?” Och jag sa, ”Boy, yeah, love to!”

Vad var det som fick dig at vilja spela gitarr?

- Oh, Lonnie Donegan. Utan tvivel. Visst, det var skifflemusik. Jag tyckte att det var spännande - jag var 12 - 13 bast, och spelade piano - jag hade tagit pianolektioner i flera år - och sedan kom Lonnie... Ett par av mina skolkompisar hade gitarrer, och jag lärde mig spela med en polare som bodde på samma gatan, hans bror hade en gitarr, och vi liksom lärde oss lira tillsammans. Jag lånade gitarrer i ungefär ett och ett halvt år innan jag ägde någon. Jag lånade av kompisar, och deras föräldrar brukade skicka runt dom för att hämta tillbaka, och jag var tvungen att gå och låna en annan. Men mina föräldrar var mycket positiva, när dom förstod att jag var seriös och började bli ganska duktig, och julen 1958 fick jag en Höfner. Jag hade haft en liten nylonsträngad - som jag omedelbart satte stälstrångar på - i någon månad innan, men när julen kom köpte dom den här Höfner President. Och den var en riktig gitarr, i jämförelse med vad jag hade haft att lira på innan. Jag bytte in den senare mot en Grazioso - Futurama, tror jag den hette. En Stratakopia.

Albert Lee har lirat nästan uteslutande på Telecasters under hela sin långa karriär, men idag lirar han mest på hans Ernie Ball signaturmodell.

- När Ernie Ball köpte Music Man ville han göra några nya designs och jag var med på ett hörn. Och dom gjorde en som jag gillade speciellt, och jag spelade på den i fyra fem år, det fanns bara det ena exet. Men till slut ville dom marknadsföra den med mitt namn på. Jag älskar den - den ser lite knasig ut, men med klass - lite retro. Den låter bra och lirar som en dröm. Alla som testar den säger ”Den här gitarren är djävligt bra”. Och det är den. Den har tre Seymour Duncan mikar - stallmiken har en metallplatta under, ungefär som en Tele stallmik, för att ge lite mer bett. Den funkar mycket bra för mig.

- Min bästa Tele, den som jag spelade på 70- och 80-talet, den är en 53:a. Den är i kraftigt behov av en ombandning - Ernie Ball-fabriken ska göra det åt mig, om jag nånsin får iväg den till dom. Jag minns att i början, jag visste inte ett dugg om det, och jag brukade ta en fil och bara gnida den längs greppbrädan, jag fattade inte vilken härva jag orsakade. Mina band blev alldeles fyrkantiga, och jag undrade varför! Men jag var van vid det, för min första bra gitarr var en Les Paul Custom med såna där micro band, dom fanns nästan inte. Jag fattar inte hur jag kunde lira på det där åbäket - jag menar, det var en fin gitarr, men när jag tänker efter, det var fullständigt bisarrt, att försöka lira på en sådan gitarr.

Den gamla ”Fretless Wonder”.

- Ja, just det. Jag gillar inte ens Fender band nu, jag gillar lite tyngre band, som på min Music Man. För 20 år sedan när jag lirade på Tele:n använde jag tunnare strängar - med Emmylou hade jag 008 till 038, för att försöka få James Burton-ljudet. Jag älskar det där slinky-ljudet. Men det verkar inte fungera för mig längre. Jag gillar ett tyngre ljud med mer resonans mycket bättre. De lite större banden, och 010 till 046 strängar, låter mycket bra i mina öron. Det är en vanlig Ernie Ball Regular Slinky set - men jag har 016 istället för 017, för att underlätta lite. Jag hade 013 eller 014 G-sträng innan så det var ett litet för stort steg att öka till 017 för mig. 016 är aningens lättare att böja. Jag brukade få ett ganska fett ljud ändå, när jag tänker efter. Jag lyssnar på grejor jag gjorde med 008 till 038 strängar - folk blev förvånade, faktiskt. Men lyssna på James Burton, hans strängar låter inte så tunna som dom är. Jag tror att det har mycket att göra med attacken och hur instrumentet är inställt.

Har jag fattat rätt, att du lirar med plektrum och två fingrar?

- Ja - ibland är det plektrum och tre fingrar. För det mesta är det plektrum och ett finger, särskilt på banjo-stil ”rolls” - jag växlar mellan plektrumet och fingret. Men om jag spelar ackord eller doublestops, då använder jag ofta plektrum och två fingrar.

Vilken sorts plektrum?

- En heavy. Jag har använt heavies länge. För ungefär 20 år sedan bytte jag till de större plektrum. Jag brukade använda dom där små jazz plektrum, men jag bytte, och jag vet inte om jag kunde lira med ett litet plektrum nu, jag skulle vara rädd för att tappa det.

Använder du kompression när du lirar live?

- En skvätt, ja. Jag brukar använda en Korg A3 eller en Peavey Tube-Fex, och båda har kompressorer inbyggda. Jag kan vara utan, för det mesta - jag gillar en stärkare som låter högt och rent, och att använda stärkarens naturlig kompression. Inte dist, bara tillräckligt att få den att komprimera lite. Jag använder mina gamla Music Man stärkarna fortfarande, dom är suveräna. 130-watt toppar med stora 2 x 12 kabinetter, med öppna baksidor. Jag har just börjat använda Riveras också, med öppna 2 x 12:or, och dom fungerar bra, jag har en med mig på Bills turné. Jag hade den på förra turnén också.

Säg mig, när du tar ett solo, vad tänker du på?

- Tja - jag tänker inte, det är aldrig planerat. Jag bara ösar på, egentligen. Jag har turen att ha bra teknik - men ibland kan den sticka iväg med mig. Jag borde luta mig tillbaka litegrann. Jag tror att jag lärde mig en del om hur man gör det genom att lira med Eric. Hans teknik sticker inte iväg med honom, men han lirar från hjärtat och det är mycket smakfullt. Det var verkligen en utbildning, att stå bredvid honom i fem år.

Ibland när du tar ett solo undrar jag, ”Hur fasiken ska ha ta sig ur det där? Ska han hinna tillbaka till roten?” Det låter nästan som om du har tappat bort dig helt, men du lyckas alltid få till det...

- Jag tror nog att det är det som gör det spännande - jag vet aldrig hur jag ska avsluta, och många gånger lyckas jag inte avsluta ett solo till min egen tillfredsställelse, men jag vill gärna tro att det är intressant att höra. Eddie Van Halen uttryckte det bäst, han sa att när han börjar på ett solo, är det som att ramla nerför trappan men landa på fötterna!

© Paul Guy 2001

Intervjuer

En längre version av intervjun finns på engelska