Intervjuer

Billy Gibbons - RHYTHMEEN
Funky Death Metal Blues

av Paul Guy

Först publicerad i FUZZ, 2/96

© Paul Guy, 1996

Intervjun finns även att läsa på engelska

Allhelgonanatten 1969. Billy Gibbons spelar på en fest i sin hemstad Houston med trummisen Frank Beard, där de träffar Beard's gamla bandpolare, basisten Dusty Hill. Någon föreslår att de ska lira några låtar tillsammans, vilket utvecklas till en tre timmar lång bluesjam. De tre musikerna hittar varandra direkt och något senare, i februari 1970, bildar de ZZ Top.

Billy Gibbons, son till en välkänd orkesterledare i Houston och en dam som senare blev sekreterare till två av USA's presidenter (John F. Kennedy och Lyndon B. Johnson), började spela gitarr vid 7-8 års åldern, och 1963 fick han en Gibson Melody Maker och en Fender Champ i julklapp. Till skillnad från de flesta av hans polare, som lyssnade på Beatles och Stones, gav han sig på att härma Jimmy Reed, Muddy Waters och Bobby Bland. När han fyllde 14 år spelade han redan med ett gäng som hette The Saints. Tre år senare satte han ihop ett band som hette Billy G. and The Ten Blue Flames, ett blåsförstärkt bluesband.

Woodstock-andans hippieinfluenser blev dock för starka för Gibbons att motstå och 1967 bildade han The Moving Sidewalks ("Rörliga Trottoarerna"), ett psykedeliskt fyrmannagäng. De spelade in en låt som hette "99th Floor" som blev etta på Texas tioitopplista i fem veckor. Denna hit hjälpte dom att skaffa ett gig som förband till The Jimi Hendrix Experience på deras USA turné 1968. Hendrix och Gibbons blev vänner och Billy fick en rosa Fender Strata i gåva av Jimi. Senare samma år, då Hendrix intervjuades på The Tonight Show, passade han på att tala om Gibbons som "en av USA's mest lovande unga gitarrister".

Gibbons' rötter ligger dock djupt i bluesen. Han tröttnade snart på det psykedeliska och började leta efter nya kompmusiker. Frank Beard, nyinflyttad från Dallas, var det första fyndet. Beard hade i sin tur lirat tillsammans med Dusty Hill i Dallas-bandet The American Blues, bland annat bakom den legendariske Lightning Hopkins. Också Dusty hade, utan Frank's kännedom, flyttat till Houston, och han sökte upp sin gamle polare. Då alla tre sammanstrålade bildades vad som med åren skulle visa sig vara en av rockens mest långlivade och framgångsrika band.

ZZ Top's första två plattor, "ZZ Top's First Album" (1970) och "Rio Grande Mud" (1972), sålde bra i Texas och övriga Södern, men det var först med den tredje skivan, "Tres Hombres" (1973), som de fick deras första platina album och första Top 40 singel, "La Grange", som i sann ZZ Top anda har en text som handlar om en bordell. ZZ's första Top 20 hit kom med den minst sagt välkända "Tush", från "Fandango", en halvt studio, halvt live album, som släpptes 1975. På samma platta fanns även "Heard It On The X", en hyllning till de mexikanska piratradiostationer - bl a "The X", A-MEX - som spelade så stor roll i Gibbons och grabbarnas uppväxt, eftersom det var där de fick höra de klassiska bluesartisterna. (På 50-talet spelade få amerikanska radiostationer annat än Top 40 musik, som på den tiden dominerades av smörsångare som Pat Boone. Svart blues och rock'n'roll var ju fortfarande djävulens musik enligt de flesta.)

"Fandango" och uppföljaren "Tejas" (1977) marknadsfördes med ständigt turnerande och större och större shower. Höjdpunkten var deras "Worldwide Texas Tour", en av de mest påkostade turnéerna någonsin. Med dussintals långtradare drog dom runt i över ett år med en scenshow som innefattade levande bufflar, gamar, skallerormar och en "longhorn" tjur. Trots de höga omkostnaderna blev turnéen en av de mest framgångsrika roadshower dittills, med grossintäkter på 11,5 miljoner dollar. Det ständiga turnerandet tog ganska hårt på bandet och de tog ledigt under två år - de hade ju minst sagt råd! - för att återkomma 1979 med skivan "Deguello" och dess uppföljare, "El Loco" (1981).

Hittills hade ZZ Top's skivor varit ganska rak bluesrock, men med "Eliminator" (1983) och "Afterburner" (1985) steg dom in i synt- och samplingsvärlden. Särskilt "Afterburner" präglas av trumljud samplade genom att smälla i dörrar och banka på paneler på en bilskrot. Samtidigt blev ZZ's videor ett begrepp med en specialbyggd hotrod 1934 Ford coupé (som morphades senare till en rymdfärja), snygga brudar och häftiga effekter. "Eliminator" var en av ZZ's största säljare och låg på topplistorna i över två år. "Recycler"-plattan (1990) följde samma recept som dess två föregångare.

Dessa hitech-utflykter må ha varit omåttligt populära i MTV-världen, men gamla ZZ Top fans var inte lika förtjusta. Bandet fick utstå mycket kritik från de som mycket hellre ville höra ZZ lira rakare bluesrock, som på de tidigaste skivorna. Antagligen kände grabbarna ungefär detsamma, eftersom syntarna lyser med sin frånvaro på "Antenna" (1994) och musiken påminner mycket mer om "Tres Hombres" dagarna än "Eliminator". Men "Antenna" var ett ganska halvhjärtat försök att återskapa den gamla magin, och följaktligen ingen riktig storsäljare, trots den superhäftiga videon till "Pincushion", med ZZ's rymdfärjabil på besök i rymdmacken.

ZZ Top's senaste platta, "Rhythmeen", markerar en fulländad återgång till bandets rötter i Texas-blues. Från konvolutets Afrika-tema till musikens råhet, luktar skivan blues och soul. Borta är inte bara syntarna, men även överdubbade kompgitarrer. Hela plattan är nästan aggressivt förenklad, med allt utom det absolut nödvändigaste bortskalat. Där "Eliminator" och "Afterburner" hör hemma i Gibbons' andra hem i Hollywood, har "Rhythmeen" hittat hem till Texas igen. Man kan föreställa sig att så här skulle det låta om ZZ skulle lira på någon sluskig ölhåla med hönsnät framför scenen. Fast jag tror inte att så många ölflaskor skulle kastas, för att det svänger ett gäng.

Fuzz' utsände var på plats för att intervjua Billy Gibbons när bandet gjorde ett snabbt Stockholmsbesök för att marknadsföra plattan. Gibbons lyssnar mycket noga på varje fråga och verkar tänka efter innan han svarar - mycket utförligt, underhållande och ofta ganska utsvävande - på sin karaktäristiska släpiga, färggranna Texas-dialekt. Det märks att han är en bildad man, med många intressen - han är en entusiastisk jägare och havsfiskare och kan tillräckligt mycket om konst för att ingå i styrelsen för Houston Contemporary Arts Museum.

Anser du dig fortfarande först och främst vara bluesmusiker?

- Absolut. Växer man upp i Texas kan man inte undvika att influeras djupt av både blues och countrystilar som har försvunnit på andra håll, men som fortfarande hörs jämt och ständigt på radio i Texas. Det kan verka konstigt att man ger tid till både nutida musik och till originalinspelningar från ända tillbaka till 30-talet, men på något vis påverkar dom oss fortfarande idag. Jag antar att det vi gör, vilket hörs särskilt på "Rhythmeen", har en direktkoppling till det, detta Texas-blues ursprung. Det är svårt att förklara vad det är med just Texas. När man tror att man har svaret börjar man förtvivlat leta efter någon vettig anledning. Så många superbt talangfulla gitarrister med denna märkliga Texas uppväxt, har uppmärksammats - det finns ett skämt, "Det finns inte mycket annat att göra, än att lära sig lira, och lira BRA." Jag vet inte om det är det som Texas vill vara känd för kulturellt, men vem vet?

Hela plattan har ett fett, överstyrt ljud, som om den spelats in analogt istället för digitalt. Stämmer det?

- O ja. Men det finns en märklig värld som lever, kanske i bägge domäner, analog och digital - den där underbart varma superöverstyrda distorto-någonting. Egentligen spelar det ingen roll hur man kommer dit; om man kommer dit, hugg tag i det och rid på det.

Ni använder lågstämda gitarrer på de flesta av låtarna, eller hur?

- Precis. Vi började med att pröva att stämma ner till D, vilket gav oss modet att försöka med B (H) och sedan gick skalan i botten när vi kom ner till låga A - och allting förvandlades till gelé. *Oh man*, det var lite utmanande, som du kan tänka dig, att försöka handskas med strängarna när man stämmer så lågt, men jag hade inspirerats av Bark Market. Deras gitarrist, Dave, stämmer i låga A ganska ofta och några av deras inspelningar är helt otroliga. Värmen man får, om man kan hantera det - det finns inget som den här tokiga låg A-stämningen. Jag kan verkligen rekommendera Bark Market som en inspirationskälla för denna galna stämningen.

Det låter nästan funky death metal blues.

- (STOR garv) Yeah! Och jag trivdes bra med hur lätt det kändes, utan spänning i strängarna nerstämda så lågt, särskilt när bluesfigurerna började visa sig. Och det hjälpte verkligen till att feta till soundet, särskilt när vi bara är tre snubbar - som vanligen ger ett sparsamt ljud. Men vi lyckades hantera det och komma till den där varma platsen med både gitarren och basen nerstämda. Det enda problemet nu är att komma på hur vi ska få trummisen att köra med slappa skinn och ansluta sig till oss vid det här låga platsen!

Använde ni vanliga gitarrer?

- Det var två instrument för det mesta - en Fender Esquire och en Gibson Goldtop, en '55:a med kombinerat stall och stränghållare. Man skulle kunna tro att en såpass oortodox stämning förutsätter att man skulle behöva ett stall med justerbara sadlar, men jag tror att när man har gått så långt är det mest frågan om fingerfärdighet, eftersom det inte finns något stall som designats för det. Denna platta handlar ju om trash och thrash iallafall, så vi sket i det och stämde ner ändå.

Det låter även aningens ostämt ibland, men det höjer bara den elaka effekten.

- Javisst, det låter verkligen elakt. Och visst, det finns ett par ställen - men när vi hade lyssnat flera gånger, tände det spänningen, den elaka undertonen i musiken. Det var kul.

Vilka strängar använde du?

- Tro mig eller ej - light, 8, 10, 12, 20, 30, 40. Och broder, när man tar ner dom så lågt var det för mycket - eller för lite kanske - det var helt otroligt. Men igen, när man hade lärt om några grundläggande fingersättningar, det var som smält smör. Det var helt vansinnigt.

Man får väl inte slå för hårt...

- Nej, man måste ta det lugnt, förfina själva attacken. Man gör klokt i att närma sig det försiktigt.

Använder du en låg stränghöjd?

- Jag gjorde det, ja - men när vi stämde ner såpass mycket fick jag experimentera med att höja stränghöjden, för att låta strängarna vibrera utan att slå i banden. Och igen, man kan ha sin drömgitarr perfekt justerad, men när man svävar ut i det blå med galna stämningar, blir även det finaste justeringjobbet helt åt skogen, och man får antagligen börja om från grunden.

Fick du släcka stödstängerna?

- Vi gick inte riktigt så långt. Det hade kanske varit nödvändigt i det långa loppet, men skivan fångades så pass snabbt i studion. Instrumenten som var justerade för normal stämning, stämde vi bara ner, gick direkt på, och det var det.

Använder du Pearly Gates (Gibbons' berömda 1959 Les Paul Sunburst) fortfarande?

- Ja. Där har jag ett grundstensinstrument som vägrar att låta sig beskrivas. Och jag har kommit tillbaka till att låta Pearly visa mig vägen. Det är ton i dagar, suverän spelbarhet, en av de magiska ögonblicken i instrumentbyggandet. Och på några av låtarna på denna platta - inget av instrumenten slapp den här låga stämningen. Det var så roligt att se de mest lättspelade instrument omgjorda till mardrömslika byggen, eftersom dom designades för något helt annat. Men det hjälpte också som en inspirationskälla att hitta nya grejer, och du vet, det finns många exempel från förr på de som struntade i reglerna - redan Jimi Hendrix fick höra, "din omkopplare går inte att använda så där", men han gjorde det ändå.

Finns det något särskilt som du är extra petig med med dina instrument?

- Mmm. Tonen är egentligen det viktigaste. Det har varit lättare att släppa inställningen att man måste spela på ett vintage instrument - hur man nu vill definiera det - till förmån för en mer lättillgänglig belöning i att bara ta upp det som finns till hands, om man har utvecklat en personlig teknik som ger en dominans över ett instrument. Plus att man inte behöver lägga ut en gazillion dollar för att få ta hand om någon mystiskt vintage grej... Men vad gäller tonen - det finns en konstig liten silverfärgad fuzzbox som heter Bixonic Expandora. Det vore inte rättvist att beskriva den här Rhythmeen plattan utan att nämna Expandora pedalen. Det är en tilldragande liten grej, den här skinande lilla burken med rattar på. Bara genom att koppla den mellan gitarren och stärkaren spelade det egentligen ingen roll vad vi använde. Vi skickade iväg våra grejor en eftermiddag till en klubbgig, och jag fick spela på några namnlösa, okända prylar. Men tack vare Expandora pedalen, kunde jag ändå komma in i tonområdet som jag siktade på. Toppenpryl.

Billy Gibbons är även en gitarrsamlare av rang. Under sin korta tid i Stockholm passade han på att leta lite efter gamla Hagström gitarrer, särskilt sådana med mycket pärlemor på, som har blivit samlareobjekt i USA. Han äger en massa vintagegitarrer och har även haft en hel del gitarrer custombyggda, och borde väl ha ganska bra insikter vad gäller jämförelsen, så jag tog tillfället att fråga vad han har för åsikter i denna diskussion.

- Yeah. Frågan "är gammalt bättre än nytt" kan leda till en livlig diskussion. Jag tycker att när det inte fanns något att diskutera - när gammalt *var* bättre än nytt - tvingade det fabrikanterna att tänka om, att titta på sina produkter och produktionsmetoder. Och det har gjort att vi har fått tillbaka den forna storheten - storheten hos de gamla gitarrerna kan fås igen idag. Nya gitarrer görs med uppmärksamhet på detaljer, skärpa på kvaliten, och det är bra, eftersom dessa gitarrer snart kommer att anses gamla och då kommer debatten att rasa igen.

Vilka förstärkare använder du nuförtiden?

- Vad gäller Rhythmeen plattan, tog vi in två modifierade stärkare som började som Marshalls och som hade byggts om av Guitar Oasis, en affär i Huntington Beach, California. Dom stoppade i ett par 1966 - tror vi - plexi Marshalltoppar i mycket tidiga Marshall 2x10 combo kabinetter, och de fungerade för både gitarr och bas. Vi hade gitarren och basen i detta matchade par. Och med Expandorans hjälp och Dusty med sina konstiga händer, dom här baspucklande nävar - han behöver inte mycket mer än en rak signal från basen till förstärkaren - gjorde Marshall-ljudet det. Vi hade en hög med effekter, allt ifrån Peavey's senaste uppfinning till gamla Echoplex, och det fanns ett par hemmabyggda ditt och datt i mixen, men det är mer rättvist att säga att det var oortodoxa stämningar, galna pedaler, och ett par custombyggda Marshalls som fick oss "in the pocket".

Det är färre överdubbningar på denna platta än på någon annan ZZ Top platta.

- Absolut. Det här är verkligen en ren trio, det finns inga kompgitarrer överdubbade som tar över när solon börjar. Vi spelade in några låtar i Hollywood, några i Memphis. Vi repeterade i Houston, Texas, och under den tiden arbetade vi även i en studio som heter John Moran's House Of Funk, som är basen för alla de kommande rapartisterna. Eftersom jag är uppväxt i Houston var det ett nöje att se en internationellt konkurrenskraftig produkt spelas in i min hemstad. Jag vet inte om vi kvalificerar oss som tolkare av hiphop och rap, men bara att vara i närheten av dessa killar influerade oss, som du märkte, att göra tvärtom. Men det var en superb mix och jag lärde mig mycket på en mycket kort tid. Genom att hålla inspelningen inom en given tidsram, höjdes intensiteten och det gjorde det lättare för oss att undvika frestelsen att överdubba flera spår.

I texten till en av låtarna på "Rhythmeen", "Vincent Price* Blues", sjunger ni "Vincent Price said it's alright" - är du en stor skräckfilmsfan? (*gammal skräckfilmsskådis)

- Oh yeah. Men Vincent Price Blues fick sitt namn från de skräckinjagande ackordbyten som normalt inte skulle platsa i en blueskontext. Men Vincent Price sa att det var OK. (Skratt)

Billy Gibbons har en mycket personlig stil och teknik - han lyckas alltid få en enorm "groove", eller sväng, från endast några få toner. Jag frågade honom om det var någonting som han har odlat medvetet, eller om det kom mer av sig självt?

- För att återknyta igen till mina tidiga influenser, så är det säkert Steve Cropper's minimalistiska stil som spökar. Och han förtjänar kredit, förstås, som en av de mest eleganta gitarristerna. När man lyssnar noga har han dock en mycket enkel och rättfram teknik. Han kan antagligen göra precis hur mycket som helst med bara en ton. Så det är nog det som jag har försökt att härma.

Kan du nämna några av de andra artisterna som du brukade lyssna på på "The X"?

- Visst. För att gå tillbaka ännu tidigare än Cropper: Jimmy Reed, Muddy Waters, Elmore James, Freddie King, Lightning Hopkins... Bobby Bland's härlige gitarrist Wayne Bennett, som i åratal bara var en mystisk gestalt utan ansikte, utan egentlig identitet - men hans ljud... Man måste förstå att då fattade vi inte riktigt vem som gjorde vad. Men dessa plattor spelade en enormt stor roll i att forma våra framtida strävanden. Det är ju bara ganska nyligen som den visuella aspekten har kommit in i bilden - med videons ankomst har den blivit en del av den kreativa processen, nu tänker man i form av ljud OCH bild.

Finns det några nyare artister som du är särskilt imponerad av?

- Ja - G. Love and Special Sauce, ett särskilt intressant gäng med härliga bluesinfluenser. Rainer Ptacek, en tjeckisk kille som växte upp i Chicago och Tucson, Arizona - han har ett band som heter Rainer and Das Combo. Vi blev vänner och jag producerade ett album med honom 1986 som hette "The Texas Tapes", för Demon Records. Han är en av mina favoritgitarrister. Och vi väntar fortfarande på att Jimmy Vaughan ska överraska oss - han är en av våra definitiva favoriter. Bra kille. Och då återstår det bara att säga - thrash on, play the blues!

© Paul Guy, 1996

Först publicerad i FUZZ, 2/96

Intervjun finns även att läsa på engelska

Intervjuer