Intervjuer

Eddie Van Halen
Van Halen III

av Paul Guy

Intervju för FUZZ nr. 3/98
© Paul Guy 1998

En av de sista trettio årens två kanske mest inflytelserika rockgitarrister (den andra är förstås Jimi Hendrix), Eddie Van Halen, slog gitarrvärlden med häpnad 1978, då gruppen Van Halen, med Eddies bror Alex bakom trummorna, basisten Michael Anthony och den karismatiske sångaren Dave Lee Roth, släppte sin debutplatta.

”Van Halen” innehöll bland annat den klassiska ”Eruption”, fingertapping-solot som skickade en hel generation gitarrister tillbaka till sovrummet eller replokalen för att försöka planka tekniken. Eddies trixiga, lekfulla och flytande gitarrstil, kombinerad med ett genialt sätt att limma ihop låtarna med effektiva riffar och kompfigurer, och en kuslig förmåga att skriva lättihågkomna men ovanliga rocklåtar, gjorde bandet till en av rockvärldens mest framgångsrika under hela 80-talet, och Eddie själv till en förebild för miljontals hårdrockgitarrister världen runt.

Eddie hade även ett mycket individuell gitarrljud - resultatet av hans egna experiment med gitarrbygge - som byggde på en humbucking mikrofon av PAF-typ i stallläget på en Strata-stil gitarr, med ett svaj inställd för maximal ”dive-bomb” effekt, genom MXR phaser- och flanger-pedaler och en gammal 100W plexi Marshall. Hur många gamla fina Strator som ”förvandlades från pensionsförsäkringar till bara gitarrer”, som Johan Norberg uttryckte det, genom att förses med humbuckers och Floyd Rose stall i bästa EVH-andan, under första hälften av 80-talet, tål inte att tänkas på. Jag tappade räkningen på alla instrument som kom in till min verkstad för lagning med röda, svarta och vita tejpremsor pålagda...

Dave Lee Roth slutade 1985 för en solokarriär och ersattes av Sammy Hagar. Albumet ”5150”, innehållande ”Why Can’t This Be Love”, en av Van Halens största hits genom åren, tog bandet till nr. 1 på Billboards topplista för första gången. 1996 slutade Hagar - eller sparkades, beroende på vem som berättar - och ryktena om en återförening med Dave Lee Roth florerade då han inbjöds att sjunga på två låtar på Van Halens ”Best Of” CD, och även att sjunga med bandet på MTVs 1996 Video Awards konserten. Men tre veckor senare fick besvikna fans och en ännu mer besviken Roth höra att Van Halen hade valt f. d. sångaren med gruppen Extreme, Gary Cherone, som ny bandmedlem.

Denna, den tredje Van Halen-uppsättningen på 20 år, har nyligen släppt den tolfte Van Halen studio-skivan, ”Van Halen III” när ni läser detta. Medproducenten vid sidan om Eddie är förvånansvärt nog Mike Post, som annars är mest känd för att skriva musik till TV-filmer och serier - teman till ”Hill Street Blues” och ”L.A. Law” står på hans meritlista. Plattan ger en ny dimension till Van Halen - med inslag av allt från stråkkvartett till elsitar och Eddie’s första utflkyt som solosångare, på sista låten ”How Many Say I”, där han även lirar utsökt piano.

Eddie ringde FUZZ från Los Angeles - klockan tio över fyra på morgonen svensk tid! - för att prata mycket öppet och utförligt om den nya plattan, om hans utrustning och teknik, och mycket mer. Eddie Van Halen visar sig vara mycket trevlig att prata med, men verkar ibland vara lite hörselskadad, då han ofta ber om upprepning av frågorna.


Den nya skivan är mycket intressant. Det låter fortfarande Van Halen om den, men den är ganska annorlunda dina tidigare plattor.


– Yeah, well, jag brukar jämföra bandet med en ekträd, du vet, den började som ett ekollon och den växte, och nu förgrenar den sig.

Hur blev Mike Post inkopplad som medproducent?

– Jag brukar lira golf med honom. När vi träffades först trodde han att jag var en rockstjärna eller nåt, men efter ett tag kom han en dag och omfamnade mig, och sa - ”Du är den normalaste människa jag har någonsin träffat!” och jag sa, ”Well, vad had du väntat dig? Prince, eller vad? ”The Artist Formerly Known As Human Being”?” Nåväl, man hör rykten, och vissa är sanna och andra inte, men jag är bara en vanlig kille, jag tjänar mitt levebröd med min musik, det är vad jag gör, jag är ingen rockstjärna.
Han kom förbi på en regning måndagseftermiddag och vi spelade in en visa, efter han stack satte vi och diskuterade vem som skulle producera, och Glenn Ballard, som hjälpte producera ett par låtar vi spelade in med Roth för ”Best Of” plattan, föreslog att jag skulle producera själv, och det gjorde jag, egentligen, det är bara det att jag föredrar att ha ett objektivt öra från utanför bandet - och det var Gary’s idé, egentligen, han sa, ”Varför inte fråga Mike Post, han gör det nog.” Ibland kommer man för nära sina egna alster, och kan tappa objektiviteten, du vet.

Gary (Cherone) verkar passa in bra.

– Yeah, han är som en bror som har saknats länge... Om man tänker på det, är han mer likt Alex till utseendet än vad jag är!

Han fraserar väldigt ovanligt ibland.

– Det är mer mitt sätt att skriva låtarna - en sak måste verkligen betona om denna platta, att även om det är vår tolfte studioalbum, är denna första gången i mitt liv - och jag har spelat sedan jag var sex år gammal, när vi bodde i Nederländerna - och, nåväl, aldrig förr har texter inspirerat mig att skriva musik. Min teori hade alltid varit, liksom, vad lägger man ovanpå ”Da-da-da-dum” (sjunger Beethovens 5:e), vilka ord skulle man använda, och vilken kontermelodi skulle man lägga till. Så jag var aldrig - om man lyssnar till våra plattor, även om tar man bort sången, musiken fungerar för sig själv.
Men iallafall, fler än hälften av låtarna kom från texter som Gary gav mig. Den första låten var ”How Many Say I”, sista låten på plattan, och jag sjöng den till slut också! Dom tvingade mig... Och efter den kom ”From Afar”, och ”Josephina”, och ”Dirty Water Dog”, och så vidare, mera än hälften av plattan. Hans texter - dom berättar en historia. Jag klagar inte om det förgångna - det finns tjugo års historia här, det kan ju ingen förneka... Men Garys texter, dom är berättelser, dom handlar inte uteslutande om kvinnliga kroppsdelar, så at säga... Förstår du? Men seriöst, jag hackar inte på de gamla plattorna, det finns tid och plats för allting. Det är bara - min analogi med eken igen, vi förgrenar oss och gör andra saker. Men lyssna bara på ”Ballot Or The Bullet”, ”Fire In The Hole” och ”Without You”, det finns massor med ”heavy”... Jag tycker att ”Ballot Or The Bullet” är en av de tyngsta låtar jag har nånsin gjort.

Det tycker jag med. Texterna är ganska så socialt medvetna, också.

– Allting baserades på personliga erfarenheter, eller verkliga saker. Vi är helt oförmögna att sitta ner och skriva en låt om nåt som vi inte vet ett dugg om. Utan inspiration... Jag kan inte göra sånt som Barry Manilow gör, jag skriver inte jinglar, om någon säger, ”Här är en MacDonalds reklamfilm, ha musiken klar tills på måndag” - jag vet inte hur man gör det. Jag måste inspireras, och sedan Gary har varit med, och sedan jag slutade kröka, är jag mycket klarare i skallen. Jag trodde förr att jag måste dricka för att kunna *skriva*! Well, jag bedrog mig själv bara. Jag insåg att drickandet blockerade idéerna i verkligheten, istället för att lossa dom - och jag tycker att denna platta är mycket djupare, men inte på ett pretentiöst sätt. Detta är liksom det mest verklighetsförankrad album vi har någonsin gjort - tills nästa plattan...

Hur mycket influens har Alex och Michael på låtskrivandet och arren?

– Well, det är en konstig fenomen, jag skriver allting, sjunger melodierna för Gary och så. Men i grund och botten är det ett lagarbete, det handlar inte om vem som får krediten, det handlar om slutprodukten, och det är konstigt, men man går in i studion med en idé, och dom hänger på. Och det växer, och alla blir upphetsade, och ”Hey! How about this? How about that?” Så det är ganska oväsentligt vem som tänder gnistan, egentligen - när man tänker efter, varifrån kommer idéerna? Jag menar, gubben däruppe har varit mycket nådig mot mig, så att säga, eftersom - om du börjar tro att det är dig själv som är ansvarig... glöm det. Jag menar - varifrån kommer idéerna? Man får dom till skänks, du vet. Och jag gör mitt bästa att hålla mina chops i trim så att jag fixar det som ges så bra som möjligt. Jag kan lyssna på denna platta nu och säga - ”Wow! Jag kommer inte ens ihåg att jag gjorde det.” Jag tänkte mer på det stora hela än om att bara lira gitarr och skriva slingor och sånt. Och folk säger, ”Wow, man, there’s some amazing guitar stuff”, och jag går, ”Jag minns knappast att jag lirade gitarr!”

Det måste ha varit mycket spontant då.

– Oh yeah, yeah. Det bara kom, du vet - och Gary och jag, vi är bara - jag vet inte - musikaliska själabröder. Det tog tjugo år att hitta honom, eller för honom att hitta mig, men det finns anledningar till allting, och antagligen var jag inte redo förr.

Det är en mycket intresssant utveckling i Van Halen-soundet.

– Yeah, det är en naturlig utveckling, så att säga - vi planerar ingenting, det kommer, bara. Jag kan inte göra samma platta om och om igen, som somliga band gör. Många människor - de flesta människor - är rädda för ändringar, gillar inte ändringar, men hey, du vet, jag fyllde 43 år nyss och tyvärr, jag kan inte hjälpa att jag ändras. Jag välkomnar det, annars går man bara på i samma spår, och man stelnar. Det är som om cirkeln har slutats nu, vi läser alla från samma bok och samma sida, det finns ingen argumenterande, ingen ”mitt sätt eller inget sätt” skitsnack. Gary är en suverän kille. Han bör hos mig, i gäststugan - jag kunde skrika till honom härifrån.

Vad är den akustiska gitarren du använde på första låten?

– En Musser... Jag har två gitarrer byggda av samma kille, jag vet inte vad han heter i förnamn, men någon föreslog den, och jag provade den, och jag gillade den, och jag köpte den! (Skrattar)

Du använder en hel del ovanliga rytmiska effekter på denna platta, som på ”Fire In The Hole”...

– Well, jag är egentligen mer kompgitarrist än solist, om man verkligen lyssnar på vad jag gör.

Jag har alltid gillat ditt sätt att kompa.

– Well, gitarren var egentligen inte mitt första val som instrument - Alex tog mina trummor, och blev bättre än mig - och så jag sa, ”Fuck you, du tog trummorna, jag ska lira din djävla gitarr.” Mitt första instrument är piano egentligen.

Är det du som lirar pianot på ”How Many Say I”?

– Javisst, jag har lirat piano sedan jag var sex år.

Jag började lira piano när jag var fem år, men när jag fastnade för gitarren slutade jag med pianot, Det ångrar jag, ärligt sagt.

– Jag är glad att jag började igen, det är ett underbart instrument. Man har en hel orkester under fingertopparna, man kan göra vad som helst med det. Jag slutade också, när jag började lira gitarr - eller när jag började lira trummor, egentligen - huvudorsaken var att, visst, jag älskar klassiskt musik, men ingen lät mig improvisera, eller göra vad jag vill. Jag uppfostrades så där, vet du - öva på låten ett helt år, och sedan tar man sig ner till City College, och dom sätter en i ett litet rum, och dömer en... Jag vann tre år i följd, faktiskt, men det var inte... Jag orkade inte med det, förstår du, det var inte det jag ville med mitt liv. Jag vill inte låta överblåst, men när jag började lira gitarr, eftersom Alex passade bättre ihop med trummorna, det första som min mor gjorde var att köpa en Mel Bay bok om hur man lirar gitarr, och där på första sidan, ”Så här håller man plektrumet”, och jag kunde inte hålla den så, jag har den mellan tummen och långfingret. Och min mor säger, ”Du gör fel”, och jag sa, ”Vänta lite, det kallas för musikteori, inte musikfakta, det finns inga regler, så säg inte att jag gör fel!” Och jag vill inte driva med min mor, men hon brukade alltid säga, ”Varför måste du alltid göra det där höga, gråtande ljudet?” Och jag säger, du vet - ”Well, det köpte ett hus åt dig, eller hur?” Det är lustigt, egentligen, för farsan, det var han som var musikern i familjen, och han tryckte aldrig på oss.

Musik är mycket speciell.

– Oh yeah, det är som med min son, jag försöker inte tvinga honom, men hans miljö är musik, och han älskar den. Han är sex år gammal, och plinkar redan på pianot, du vet, kommer på sina egna små melodier. Man har tolv toner, gör vad du vill med dom, och om det låter bra i dina öron det är bra, låt ingen säga emot.

Du stämmer ner låga E-strängen till D ganska ofta, eller hur?

– Yeah, jag utvecklade en grej för Floyd Rose, en liten hylsa som träs på finstämmaren, man drar ut den och den stämmer om låga E till D utan att man behöver låsa upp sadellåset.

Den är en ganska kul pryl.

– Yeah, hela den där Floyd Rose-finstämmaregrejen var min idé, inte hans.

Ja, just det - dom första modellerna, jag tittade på dom och sa, hur fan ska man stämma den här på scenen?

– Visst! Och han säger att jag inte hade nånting med det att göra. Han är rik som... Well, vilket som. Det skiter jag i, det handlar inte om pengarna, eller krediten... Gubben däruppe vet, förstår du, och Floyd gör det också i sitt hjärta.

Är det en Coral Electric Sitar du lirar på ”Primary”?

– Ja.

Hur var den stämd?

– På samma sätt som på ”Ballot Or The Bullet” - Herregud, jag vet inte, jag gör det på gehör... Jag använder en bas A sträng som sjätte sträng på både gitarren och sitaren, så dom är stämda i A, men jag vet inte vad tonerna är.

Så den är stämd som vanligt, fast en kvint lägre.

– Ja.

Du spelar även på sitarens sympatiska strängar där...

– Visst. Jag stämde dom som en dörrklocka - ”Bing-bong, bing-bong” (skrattar). Det kom bara som en eftertanke egentligen, jag satt i studion och tänkte, ”Den här låten behöver ett intro”, så jag pluggade in, spelade det en gång, spelade upp det för killarna och dom gillade det, så... Vi håller på att repetera nu, och jag beställde ett stativ till sitaren, eftersom jag kan inte lira på två gitarrer samtidigt. Jag spelar introt på den och medan den sitter där och rundar framför stärkaren börjar jag lira ”Ballot Or The Bullet” på gitarren jag har hängande runt halsen.

Jag har kollat in ett par av dina Peavey Wolfgang gitarrer på musikaffären här, dom verkade vara rätt fina instrument.

– Well, jag är inte i gitarr- eller förstärkarebyggarebranschen, även om jag bygger gitarrer och stärkare. Men det är bara att - det är dom här jag behöver för att utöva mitt yrke, och om någon annan vill ha en sådan, kan dom köpa en. Men det är inte därför jag gör det. Jag har alltid fipplat med gitarrerna, det är kul att hålla på med. Jag gör det inte för pengarnas skull, verkligen inte. Jag skiter i vad Music Man säger, det handlar inte om pengarna. Jag vet inte ens vad jag tjänar per gitarr, det spelar mig ingen roll.

Är det basswood i kroppen på Wolfgang:en?

– Ja, det är basswood med en lönntopp. Basswood ger tonen, och lönnen lägger till lite bett. Och jag har just kommit ut med en Wolfgang Special, som är mycket plånboksvänligare, även om den vanliga Wolfgang är en bättre gitarr än många andra som kostar dubbelt så mycket - den här är mycket billigare, och den är samma gitarr, utan den välvda toppen, den är helt i basswood, men den låter fett... Den är en mycket välljudande gitarr.

Jag gillar ett fett gitarrljud.

– Du kommer nog att gilla Special:en, då.

Hur många fjädrar använder du i dina Floyd Rose?

– Bara två. Det spelar ingen roll, egentligen... eftersom min Floyd flyter inte, den är i kontakt med kroppen, det går inte att svaja uppåt, bara neråt.

Man får mycket bättre ton på det sättet.

– Oh yeah, allting måste ha bra kontakt. Jag använder två fjädrar och justerar dom så att när jag släpper upp armen, går plattan emot trät igen. Och radien på brädan är mycket plattare än till exempel en Fender eller en Gibson, så att man kan böja E-strängen mer utan att den tar i.

Vem gör mikarna till Wolfgang:en?

– Peavey. Dom är bara lindade efter mitt öra. Jag arbetade med Steve Blucher på DiMarzio i ett år för mikarna på Music Man-gitarren, du vet. Och han skickade mig mik efter mik och jag sa, nej, jag gillar inte den här, jag gillar svagare mikar, jag gillar inte starka mikar. Jag gillar inte dessa överdrivna - när man klipper förförstärkaren så hårt att man bara får fuzz. Och precis som med DiMarzio, jag arbetade med Peavey tills vi fick en mik som passade mitt öra.

Jag ser at du använder Buzz Feiten Tuning System, vad säger du om det?

– Han gjorde en gitarr åt mig... Det är så här, som jag hoppar ikring och rör mig, jag kan böja halsen mer än - så att det är nästan en kvartston fel... Jag menar, det är trä, så den ger med sig, så... Jag vet inte, för vissa studiokillar antar jag att det fungerar utmärkt, men det gör knappast någon skillnad för mig på scenen. Och jag snackar inte ner hans produkt, inte alls, för att för akustiska gitarrer fungerar det mycket bra. Det är bara att för mig personligen gör det ingen stor skillnad. Grejen är att gitarren - den är helt enkelt teoretiskt felbyggd. Varje strängpar är stämd i kvarter, bortsett från G till H, som är en durters, och det är alltid det där djävla H-strängen som trilskar. Så jag stämmer den alltid lite lågt, och sedan böjer jag upp den när det behövs. Med åren utvecklar man en känsla för att när man använder vissa ackord, man lär sig manipulera strängen att få den at stämma.

Dina Peavey 5150 förstärkare har blivit mycket populära, jag såg Steve Morse med två stycken när han lirade här med Deep Purple.

– Oh yeah? Jag har en ny modell på gång, faktiskt - 5150 streck 2, med ett otroligt rent ljud. eftersom 5150:an har inget rent ljud alls, den är trekanalig, men den gör endast en grej, egentligen, och det är balls-to-the-wall. Men jag behöver en stärkare med ett rent ljud också, och vi har jobbat på det, jag använder den i repetition just nu. Jag väntar leverans på några fler, jag ska ta dom ute på turné och testa dom, och sedan kommer den att finnas på marknaden nästa år.

Använder du samma stärkare i studion också?

– Oh, yeah, yeah. En förstärkare, ett kabinett, och två SM57 mikar på kabinettet - en rakt på, och en vinklad in från sidan - och jag dumpar mycket botten på det, eftersom SM57:or tenderar att ha mycket hög midrange och topp, bara addera botten och låg mid, och där sitter det... Jag använder en harmonizer och en EMS delay. På ”Dirty Water Dog” använde jag en prototyp Peavey Strata-typ med enkelspoliga mikar, rakt in i mixerbordet genom en MXR DynaComp och en Whammy pedal eller nåt, bara för lite choruseffekt. På ”Fire In The Hole” hade en annan Peavey prototyp med en Steinberger TransTrem... På ”Once” använde jag en dubbelhalsad - jag tror inte att den kommer att säljas, det är bara för mig att kunna lira låten live, det är en sexsträngad gitarrhals med en Fernandez Sustainer längst ner, och en sexsträngad bas ovanpå. Eftersom jag lirade solot på sexsträngad bas.

Är den inte tung?

– Jo - men basdelen är ihålig, som en Danelectro. Så den var lite besvärlig att bygga, eftersom den är ihålig på ena sidan och massiv på den andra.

Hur många pedaler använder du live?

– Jag har återgått till det grundläggande, jag använder inte ens sändare. Jag kör med sladd, och jag tog fram min gamla MXR flanger och Phase 90, och Echoplex. Min filosofi har alltid varit att, ju mindre skit man går genom, desto renare ljud man får. Och sedan, om man inte kan fixa det i sina kalsonger, är det inte värt en skit ändå. Visst använder man ljus och sådant, för att göra showen lite speciell, men hey, det handlar om musiken. Utan musiken, vad har man?

Hur många gitarrer har du med dig ute på turné?

– Wow. Jag kommer att behöva ett gäng på denna turné. Jag har en backup för varje gitarr, såklart, ifall jag slår av en sträng, så antagligen 12 eller 16 instrument, ungefär.

Jag vill minnas att jag läste en intervju med dig för länge sedan där du uppgav Jeff Becks album ”Truth” som en av dina största influenser. Stämmer det?

– Nej, det var ”Blow By Blow”, faktiskt. Vi är goda vänner - Steve Lukather, som är en av mina bästa vänner, håller på att producerar hans senaste skiva. Jag har hört lite av det, det är otrolig. Beck är helt häpnadsväckande.

Det är han verkligen. För mycket.

– Han är så tung, han är för mycket för sig själv ibland. Han blir nervös, och grejor - han är en spejsad snubbe. Bra kille, då.

Har du lirat med honom någonting?

– Nej, jag har aldrig lirat med honom. Men varje gång jag åker till England brukar vi träffas och umgås, vi har skitroligt.

Varifrån fick du idén till din fingertapping från början?

– Jag såg Led Zeppelin för längesedan - 70 eller 71 ungefär tror jag att det var, och Jimmy Page hade högerarmen uppe i luften och spelade pull-offs på H-strängen, eller G-strängen - och jag sa, vänta lite - och jag la högerhanden uppe vid övre sadeln, som en capo, och flyttade den allt längre uppför halsen, och sedan vände jag på det och använde pekfingret på vänstra handen som övre sadel, och fingret på min högerhand är nu en förlängning av en finger på andra handen. Och det är därifrån det kom. Jag vet inte varför folk kallar det för ”hammer-ons” eller ”fingertapping”, det är inte som om jag slår med högra handen, jag kör bara trills, som jag skulle göra med vänstra handen, du vet? Jag bara lägger till högerhanden också.

Jag hade en lärling för sådär 18 år sedan som var helt Van Halen-tokig, han satt och lirade till dina plattor i timtal.

 – Tja, jag tar det som en komplimang, om jag kan inspirera någon att lira.

Du hade ett förbannat bra ljud på dom där plattorna, även idag.

– Det var bara den där gamla Marshall, som jag har kvar, och jag använde en MXR phaser rätt mycket, och det är egentligen vad det där ljudet är.

Det är ett djävligt fint ljud, det var intressant det där du sa om svaga mikar, det skulle nog inte gå att få fram det ljudet med hög-output mikar.

– Nej, jag gillade aldrig det där Super Distortion grejen, det är som 5150/2 förstärkaren som kommer ut snart, vi har lagt till ett rör till i försteget, den har sex förstegsrör nu - bara för att släta ut det lite grann, eftersom jag gillar inte distortion, jag vill ha sustain.

Ritchie Blackmore sa samma sak, han tyckte att en AC30 var lättaste sättet att få det ljudet.

– Ja, men den räckte inte riktigt till för mig.

© Paul Guy 1998

En längre version av intervjun finns på engelska

Intervjuer