Åter till artikellistan

Hank Marvin

av Paul Guy

© Paul Guy 2002

Interview for FUZZ # ??/??



I begynnelsen var det Hank


Jag har haft privilegiet att för denna tidningens räkning intervjua ett antal av mina tidiga ”gitarrhjältar” - Jeff Beck, Steve Cropper, Buddy Guy och Albert Lee, med flera - men aldrig mannen som var min allra första stora förebild, nämligen Hank Marvin. Den första låten jag någonsin lärde mig spela i sin helhet - tja, någotsånär iallafall - var ju ”Apache”. Så när Hank kom till Sverige i våras på ”The Final Tour” blev det bråttom att få till ett intervjutillfälle. Vi - d v s FUZZ - har försökt förr, men den ständiga mantran från skivbolaget har alltid varit ”Hank Marvin ger inga intervjuer”, punkt slut. Samma slentrianmässigt svar blev det även denna gång men undertecknad ger sig inte så lätt. Denna sista chansen fick bara inte glida förbi.

Nu ska jag berätta en hemlis. För drygt 40 år sedan när jag var grabb, var jag medlem i The Cliff Richard and The Shadows Fan Club. En av c:a 90 killar bland 18.000 tjejer. Klubben drevs av en tjej som hette Jan Vane. Miss Vane var tydligen en jämdställdhetsmänniska, då hon tyckte synd om pojkarna som aldrig finge vinna någonting i fanklubbstävlingarna. Hon utlyste därför en tävling endast för pojkarna - man fick välja ett namn för en ”pop grupp”, som det hette då. Tävlingens domarepanel utgjordes av medlemmarna i The Shadows. Mitt bidrag var ”The Spectacles”, vilket jag tyckte var vitsigt, då det antyder både ”glasögon” och ”spektakel” på engelska... Jag förmodar att alla de andra bidragen måste varit urusla, eftersom jag vann. Priset var den röda kostymen som Cliff Richard hade på sig i slutscenen med The Shadows i filmen ”The Young Ones”, när dom kör bl a ”We Say Yeah”. Jag har den kvar i garderoben än idag. (Kommer inte ens in i jackan nu längre, låt vara brallorna, dom kom jag aldrig in i igen efter att jag fyllde 16 bast.)

Jag skrev ett brev till Hank, berättade det föregående, och bad honom snällt att få göra min allra mest efterlängtad intervju. Till min stora glädje - och förvåning - fick jag ett samtal från hans tour manager nästan på en gång, jag var välkommen att träffa Hank över lunch nästa dagen i Stockholm... Så varsagoda, kära läsare - äntligen kan FUZZ presentera en exklusiv intervju med en levande legend, förebilden för en hel generation gitarrister och även för många av deras barn, Hank Marvin, sologitarristen med The Shadows.



Hank Marvin och Bruce Welch träffades i deras hemstad Newcastle och bildade bandet The Railroaders 1957. De flyttade snart till London, blev The Chesternuts i samband med att sångaren Peter Chester blev medlem, och släppte deras första platta. Marvin upptäcktes på den legendariska ”2 i’s” coffee bar av Cliff Richards manager, som bad honom provspela för Cliffs grupp The Drifters. Hank tackade ja, på villkoret att hans kompis Bruce också fick vara med. Basen hanterades då av Paul Samwell, och trummorna av Terry Smart. Samwell ersattes av Jet Harris oktober 1958,. och Smart av Tony Meehan i februari året därpå.

Cliff Richard slog igenom stort redan 1958 med första singeln ”Move It”, som uppföljdes av en rad listettor genom åren. The Drifters släppte också ett par singlar i eget namn, men fick inga stora hittar. Oktober 1959 bytte gruppen namn till The Shadows, för att slippa blandas ihop med den amerikanska sånggruppen med samma namn. Juli 1960 släpptes Apache, gruppens första singel under det nya namnet, som blev en brottarhit i England - den låg på Top 40-listan i över 20 veckor. The Shadows hade över 25 stycken engelska Top 40 hittar innan de splittrades 1968. Gruppen återförenades på sena 70-talet och fick ännu ett flertal hits. Räknar man med de 33 hitsinglar som de spelade in med Cliff Richard hade de fler engelska Top 40-hits än The Beatles.

Hank Marvins influens i rockgitarrkretsar kan omöjligen överskattas. Gary Moore, Ritchie Blackmore, Brian May, Tony Iommi, Peter Green, Mark Knopfler, Peter Frampton, Andy Summers - när dessa killar (och alla vi andra) tog sina första stapplande steg i gitarrspelets mörker var ”Apache”, ”Man Of Mystery” och ”F.B.I.”, eller kanske Cliff’s ”Livin’ Doll”, bland de första låtarna de försökte sig på. Man var helt enkelt illa tvungen att lära sig dom, som inträdesprovet för att få vara med i ett band överhuvudtaget. (Var man verkligen duktig kunde man även lira ”Foot Tapper”...) Sångaren i Jeff Becks allra första band The Deltones har relaterat att dom var, när Jeff provspelade för jobbet, oändligt imponerade av hans förmåga att låta precis som Hank - en uppgift som Beck har bagatelliserat, men, vill jag påstå, har lämnat tydliga spår i hans spel även idag. Det är visst lite Hank Marvin över Becks hantering av svajarmen, i synnerhet på de långsamma balladerna...

På senare år har det även uppdagats hur Marvins influens ingalunda inskränktes till denna sidan Atlanten, trots att varken Cliff Richard eller The Shadows någonsin slog igenom på allvar i USA. Artister så diversa som Steve Stevens, Neil Young, Randy Bachman och elbanjoisten Bela Fleck, bland många andra, har alla nämnt Hank Marvin bland sina influenser. Gruppen var även mycket populära i Japan. Jag saknar kompetensen att diskutera djupet av Shadows-influensen i Sverige på 60-talet, men att döma av det fortsatte intresset i stilen än idag i detta land måste det varit avsevärt. Självklart måste pionjärgrupperna inom svensk instrumental gitarrmusik - Spotnicks och The Violents - varit starkt influerade av The Shadows , även om Bo Winbergs ljud och stil kanske inte hade mycket gemensamt med Hanks...


Det är svårt att fatta att den späda figuren som leende kommer mot mig i hotellobbyn är 60 bast. Hank Marvin ser verkligen inte ut att vara det, ens på nära håll. Han vill dock inte att vi tar några bilder: en norsk tidning hade nyligen tryckt en bild som han inte alls tyckte om. Hank är precis så avslappnad och vänlig som han ser ut i bild - eller, för den delen, på konsertscenen. Han verkar vara en öppen, genomtrevlig och snäll människa och är förvånansvärt intresserad av att prata teknikaliteter om hans gitarrer och utrustning, trots över 40 år i branschen. Han har också ett typiskt brittiskt sinne för humor, och kryddar samtalet med många smä subtila skämt, som tyvärr låter sig inte översättas. Undertecknad skrattar dock gott vid många tillfällen.

Enligt affischerna är denna ”The Final Tour” - är det den slutgiltiga sanningen?

- Den slutgiltiga lösningen! Yeah! (skrattar) - Jag antar att vi alla kommer till en punkt där man måste bestämma sig för om man ska förtsätta turnera eller ej. Jag är mycket försiktig om detta, då jag vill inte stänga några dörrar. Men jag tänker inte göra några fler av dessa långa, intensiva turnéer. Det vill inte säga att jag inte kommer att spela live alls, jag kommer kanske att göra kortare engagemang, eller någon intressant projekt, i framtiden - jag vet faktiskt inte, i dagens läge. Men jag vill absolut inte göra några fler långa turnéer. Så javisst ja, det är The Final Tour.

Men du tänker väl inte lägga gitarren på hyllan?

- Nejdå. Men jag kommer att ta en lång vilopaus. Jag ska lägga in mig på intensiven efter turnén! (Skrattar) Eftersom vi har 64 konserter på denna turné - efter de skandinaviska konserterna har vi 50 till i Storbrittanien. Efter en sån turné behöver alla - bandet, road crew - verkligen en paus. Det är ganska slitigt. Det är inte spelningarna i sig, konstigt nog - jag tror att vi alla tycker om spelningarna - det är resandet, man har ständigt sena nätter, ibland tidiga morgnar då måste ska hinna till flyget - och sedan kanske intervjuer för lokalradion, eller lokal TV. Det gör att det blir väldigt långa dagar, och väldigt påfrestande. När det förtsätter så pass långe kan det bli - (harklar sig) för en man i min ålder (skrattar) - ansträngande!

Du fyller 60 i år, stämmer det?

- Jag har fyllt 60, jag fyllde i oktober förra året. Men jag tackar för omtanken!

FÖRRA oktober? Grattis, grattis!

- Tack!

Du har bott i Australien en bra tag nu.

- Lite mer än 15 år nu, ja.

Vad var det som lockade med Australien?

- Flera saker, egentligen. Vi bor i Perth, Western Australia - det är Medelhavsklimat, jag föredrar väme över kyla - och det är färre männsikor och mindre trafik. Man har fina stränder, vackra landskaper, fin mat - det är ganska billigt att äta ute. Livskvalitén verkar vara högre överlag. Och eftersom jag - och min familj, min fru - föredrar ett ställe med mindre trafik och färre människor, tilltalar det oss. Det känns mindre stressigt, man känner sig mer avslappnad i en sådan omgivning, tycker jag.

Efter alla dessa år var det först igår, när jag forskade lite på nätet, att jag fick veta att Hank Marvin inte var ditt döpnamn. [Hank döptes till Brian Robson Rankin.]

- Jag bytte namn på laglig väg när jag var 18 år. Det var under en period då det var kutym - om jag var ung nu och försökte bryta mig in i branschen skulle jag kanske inte bry mig, men på den tiden skulle alla ha ett scennamn. Mitt öknamn hade länge varit ”Hank”, så det hade redan fastnat. ”Marvin” fick jag från [countrysångaren] Marvin Rainwater - jag tänkte, ”Jag älskar det där namnet Marvin, det låter bra.”

Jag undrade alltid vad initialen ”B” stod för... [Under många år hette han alltid ”Hank B. Marvin”.]

- (Skrattar) Bridget!

(Skratt) Jag antar att du spelar dina Strator fortfarande?

- Jag använder tre av mina Fender Custom Shop signaturmodeller på scenen - alla tre med olika strängtjocklekar. Jag använder tjocka strängar för de gamla Shadows-låtarna. På de flesta av de andra låtarna använder jag 0,011 - 0,050, det är en kompromiss, jag gillar egentligen ljudet av tjocka strängar bättre. Och för rock-medleyn, där jag försöker mig på lite country-stil gitarr, använder jag 0,010 - 0,046.

Din senaste platta (”Guitar Player”) är nästan helakustisk.

- Jag har alltid spelat ett kort akustiskt set i mina konserter, och det har alltid gått hem. Jag gillar att spela akustisk gitarr, jag har blivit mer och mer förtjust i den under de sista tio åren. Vi har lite mer akustisk med på denna turné, vi spelar sex låtar från skivan. Vi kör även ett par låtar där jag har akustiska solon, och jag har gitarren på en Gracie-stativ, som låter mig byta från elektrisk till akustisk mitt i låten. Min huvudgitarr är specialbyggd för mig av Dave Hodson - den är i samma stil som de gamla Selmer {”Maccaferri”} -gitarrer som Django Reinhardt lirade på. På skivan använde jag en fransk Flavino gitarr av samma typ. Men den har inget miksystem, och den har även markeringen på tionde bandet istället för nionde, vilket förvirrade mig något otroligt innan jag vande mig. Jag kunde inte fatta varför jag spelade i fel tonart varje gång jag lirade längre uppe på halsen! Jag har vant mig nu , men jag tyckte att det kunde varit ett problem på scenen. Jag har redan tillräckligt mycket att hålla reda på - jag har tre olika strängtjocklekarna på Stratorna, och två akustiska gitarrer. Just denna gitarr har dessutom längre mensur - Selmer-stil gitarrer har 26,5 tum mensur - så jag tyckte att om jag även hade markeringen på fel plats, skulle det lätt kunna leda till förvirring i live-sammanhang. Så jag bad Dave Hodson i England - han är känd för att bygga gitarrer i denna stil - att göra en åt mig, och han klarade det på fyra veckor, det måste vara världsrekord! Jag håller på att spela in den fortfarande, men den låter bra. Den har det rätta ljudet - det midrangerika Selmer-ljudet som jag använder på största delen av den nya plattan.

Vad använder du för miksystem?

- Vi har ett Fishman Blender-system i denna. Men man har tyvärr ett problem med akustiska gitarrer om man använder monitorer framför sig - för att man har elbas och trummor med - dom är rundgångskänsliga. Så man måste filtrera bort rundgångsfrekvenserna i monitorerna, vilket innebär att man förlorar mycket av klangen, och man får ett ganska obehagligt ljud för det mesta. Och då är det inte så kul att lira. Men det finns ingen utväg om man ställer monitorerna som vi gör. Den enda lösningen vore att ha monitorerna på sidorna, men det skulle inte funka för resten av showen, så det är lite problematiskt.

Du hade den allra första Stratocaster i England, eller hur?

- Ja - Cliff köpte den åt mig i USA, dom fanns inte att köpa i England då. När vi äntligen fick köpa Strator genom Jennings, som hade agenturen i England efter att importförbjudet upphävdes, gav jag den tillbaka till Cliff, eftersom vi fick matchande röda gitarrer och den första var inte samma röd.. Och han hade den i garderoben mest, han tog fram den ibland för att spela en låt på scenen själv. Då fick han den omlackerad i vit, och enligt Bruce, gav han den bort till honom. Men enligt Cliff fick han bara låna den. Jag vet inte hela sanningen, men Cliff säger att den var ett permanent lån, medan Bruce säger att det var en gåva. Han tänker behålla den!

Den måste vara värd en förmögenhet nu.

- Yeah! Men jag har en ’58 Strat, som jag faktiskt använde på scenen under hela 80-talet - tills jag fick signaturmodellerna - och den är en fin gitarr. Det bästa med Custom Shop-modellerna som jag har nu är att dom håller stämningen mycket bättre. Vi har en Teflon översadel, inga strängtryck, och låsbara stämskruvar. I början hade vi det nya American Standard-svajet, men Chris Kinman i Australien, som bygger mina mikar, rekommenderade att jag gick åter till den gamla vintage-svajet - han sa att dom låter bättre. Och om de justeras rätt håller dom stämningen också. Han skickade mig en japansk Stratakopia som han använder för att testa hans mikar, och sa - testa det här svajet, bara. Och det var hur bra som helst, tappade inte stämningen alls. Så jag använder det svajet igen nu, och dom funkar bra och håller stämningen mycket bra.

Jag gillar Kinman-mikarna - jag monterade ett set på en Strata för en kille förra veckan.

- Dom är bra, eller hur? Var det vintage-setet?

Nej, det var det ”moderna” Hank Marvin-setet.

- Ja. Lite varmare.

Man fick ett varmare ljud på 50-talet enbart på grund av de tjockare strängarna man använde då.

- Just det. Vi hade - och jag forskade i det här för ett tiotal år sedan, med en av killarna som hade varit med Fender sedan 50-talet - han påstod att gitarrerna lämnade fabriken med ungefär 0,014 - 0,056 strängar på. G-strängen var en spunnen 0,026! Och visst var dom tunga, men - vilket ljud! Mikarna på de första Stratorna som Bruce och jag hade lät faktiskt ganska varma jämförda med många andra Strator som jag har hört, inte så sköra. Så man hade de tjocka strängarna, och våra tidiga Vox-stärkarna hade inte Top Boost heller, det var en senare uppfinning av Dick Denney, som var döv ändå! (Gemensam skratt) Det var en bisarr grej - en döv förstärkarekonstruktör!

- Jag antar att det är en av farorna i det jobbet! Jag pratade med Dick en gång, han var en riktig original.

- Ja. verkligen! Jag snackade med honom för ett par år sedan, innan han dog, och han påminde mig - vi använde Vox AC15-förstärkare i början, och jag hade tydligen frågat honom, ”Kan du inte sätta ihop två stycken och bygga en kraftigare stärkare?”, eftersom vi inte kunde höra oss själva på scenen, på grund av alla skrikande flickorna. Han sa att de tidiga AC30-prototyperna hade ett mindre kabinett än produktionsmodellen. Jag hade för mig at vi hade AC30:or med oss när vi åkte till Staterna 1960 - och alla pajade ihop på första dagen. Och därför trodde jag att vi använde AC30.or när vi spelade in Apache. Men han sa, ”Nej, det gjorde ni inte, dom var AC15, jag har sett en bild från inspelningen.” Men jag tror att det var de tidiga AC30:or, innan de kom ut med det större kabinettet. Så dom såg inte riktigt likadana ut. Kanske.

Jag minns att jag läste en bok om The Shadows i början av 60-talet, men jag kommer inte ihåg titeln.

- ”The Shadows By Themselves”, hette den. Jag tror att den kom ut 1961. Av Royston Ellis - han var en ung ”beat poet”. Han skrev väldigt knasig poesi, som han tyckte om att recitera till musik. Vi gjorde ett par gigs med honom på skoj - Jet Harris, Tony Meehan och jag själv. Och vi spelade - rent dravel! Det var helt fritt nonsens, fullständigt vidrigt. Och han satt där och deklamerade, ”Ahh-bee-dum-de-bum”... Han var en tidig hippie, han hade håret och skägget, han var rätt så spejsad för 1961. En riktig bohem. Men det var kul. Och sen gjorde vi en bok på 80-talet med Mike Reid, en engelsk radio personlighet. Den var OK. Men problemet med dessa sorters böcker är att, om man undviker de mindre anständiga detaljer, att de lätt blir ganska menlösa. Och jag tycker inte om att gräva i snusket, det är lätt att gräva fram skvaller om människor som man har arbetat med, eller haft relationer med. Jag tycker att det är orättvist, när folk nämner ex-flickvänner eller ex-pojkvänner - det var ju för 20 eller 30 år sedan, och vi gjorde ditt, och vi gjorde datt - vad är det för mening att dra upp det nu? Det blir bara generande för dom. Jag gillar inte denna sortens journalism själv. Så från den synpukten kan sådana böcker vara lite intetsägande. Jag tror att många människor idag hellre vill ha en massa pikanta detaljer.

The Shadows hade alltid en väldigt städad och ren image, ganska skild från, typ, Gene Vincent och motorcyklar.

- Det är en ganska intressant grej - i slutet av 50-talet, början av 60-talet, på grund av samhällets generall attityd - vad som var accepterad. Vi hade en mycket bra publicist som hette Les Perrin, då. Les var en av de bästa, en mycket trevlig man. Och det fanns tillfällen då saker hände, och Les, genom sina kontakter, höll dom nedtystade. Men däremot - gå fram tre-fyra år, om vi hade varit ett nytt band på vägen uppåt, hade vi antagligen velat att de kom ut i pressen, eftersom det hade gett oss en tuffare image!

När man tänker på hur upprörd det vuxna samhället blev över Rolling Stones - min far tyckte att de var de värsta huliganer, men han hade aldrig något negativt att säga om The Shadows.

- Konstigt nog, när The Stones först dök upp, jag kommer ihåg att vi såg dom på TV på en pop-show - Thank Your Lucky Stars, eller något sånt, Keith Fordyce var programledaren - var dom mycket stiliga, faktiskt. Dom hade svartvita kavajer i hundtandsmönster med sammetskragar, slipsar, och dom var korthåriga. Mick Jagger sa någonting till Keith Fordyce om att han hade slagit vad med honom sist dom var med i programmet att dom inte skulle låta håret växa, eller låta klippa sig, innan nästa gång dom var på showen - ”Och vi har inte gjort det!”. Och i all ärlighet var deras hår inte alls särskilt långt! Det var lite över öronen, men inte alls så långt som det var något år senare. Så deras ursprungliga image var inte alls den rebelliska imagen som dom hade något år senare, och som var fullständigt fabricerad. Andrew Loog Oldham [Stones manager] skapade den - han visste att tiden var inne för den rebelliska imagen, det fanns inga sådana band, eller artister, just då - det hade funnits några på 50-talet, men de hade försvunnit, och allting var sötsliskigt och boy-next-door, och det var mycket smart. Han fabricerade händelser som gav dom otroligt med publicitet - folk sa då att det var dåligt publicitet - men vet du vad, det funkade, och många av ungdomarna kunde identifiera sig med det.

Ekoeffekter har alltid varit en del av ditt ljud - vad använder du nuförtiden?

- Jag använder en grej som heter Echoes From The Past. [<http://www.eftp.co.uk/>] Charlie, som kom upp med systemet, fick idéen att sampla varenda Shadows-skiva, och alla mina skivor, för att analysera alla ekoeffekter. Vilket han gjorde, och han har även lagt till lite wow and flutter på några av de gamla effekterna. Den är toppen på scenen - den är brusfri, förstås - den låter mycket autentisk, och eftersom den är en digital enhet kan jag enkelt byta programmen med fötterna. Men i praktiken byter min gitarrtech åt mig, så att jag slipper tänka på det. Och om vi spelar en medley, till exempel, kan jag få det rätta ekot i varje låt. Det är idealiskt, då allting var en kompromiss förut.

Använder du Matchless förstärkare fortfarande?

- Nej. Samma killar som byggde mitt ekosystem tyckte att dom även kunde göra en förstärkare. Så Charlie och Pete, och Ken, som är förstärkarereparatör och -konstruktör, samarbetade och byggde denna stärkare. De kom till mig med den för två år sedan, just innan förra turnén. Jag sa, OK, vi kan testa den, men vi hade egentligen inte tid, med repetitioner och allt. Så jag sa, vi tar den med oss och testar den på turnén. Vi gjorde ett flertal A/B tester most Matchless, och jag tyckte att den lät mycket bättre, vilket verkligen förvånade mig. Den har bra med bas, men låter samtidigt väldigt definierad i basen. Dom använde Jensen-högtalare, eftersom Celestions har en tendens att låta lite lösa i basen. Men jag tyckte, ”den här låter fantastisk”, jag älskade dess midrange, och diskanten - den är mycket ren, men den har mer pulver än Matchless. Ljudkillen tyckte också att stärkaren lät mycket bra, diskantresponsen är utsökt. Jag vet inte hur man ska beskriva det i tekniska termer, men vissa stärkare låter lite skramliga när man spelar höga toner - som Fenders. Och jag tycker att Matchless har en tendens åt det hållet. Vox:ar gjorde det inte. Denna stärkare låter lite mer - kraften hos en Vox med lite av förädlingen hos en Matchless, om du förstår hur jag menar. Den heter KCP - Ken, Charlie and Pete.

Du förknippades i åtskilliga år med AC30:n...

- Vi turnerade med Vox:ar i åratal, och dom hade usla meriter för tillförlitlighet med oss. Jag har pratat med många som använder dom, och det är alltid samma visa. Vissa av problemen orsakades av komponenter som satt för nära varann och blev för varma. Ett annat problem vi hade var med telejackarna, vi hade ett antal som gick sönder. Jackarna var helt enkelt av urdålig kvalité.

Dom gamla engelska ”Re-An” plastjackar!

- Preis, yeah! John Jorgensen - gitarristen med Hellecasters - berättade för mig att han brukade använda Vox:ar för många år sedan. Killen som reparerade dom bodde i Cleveland, och John flög några av hans stärkare dit för att få dom fixade, eftersom de pajade ihop ständigt. Denna kille brukade bygga om dom så att de höll. Och John sa till honom, ”hörrudu, varför inte bygga några stärkare, ungefär som du bygger om dessa Vox:ar, bygga några och sälj dom?” Och han övertygade honom till slut, och han kom upp med den första Matchless, och det var hur det började. Om nu någonsin träffar John kan du fråga honom om historien är sann!

Vi har nog inte hört färdigt från Hank Marvin. Live long and prosper, Hank!

******************

Åter till artikellistan