Intervjuer

JEFF BECK
You Had It Coming

av Paul Guy

Intervju för FUZZ #3/2001

© Paul Guy 2001



Jeff Beck upphör aldrig att förvåna. Just när man hade börjat misströsta att han hade dragit sig tillbaka för gott - under de gångna tjugo åren verkar han ha tillbringat långt mer tid under hans hot-rod bilar än med gitarren i hand - skaffade han sig ett nytt band 1998 och gav sig ut på turné. När han sedan återkom till studion och spelade in "Who Else" (1999), var det hans första album sedan ”Guitar Shop”, 1989 (bortsett från musiken till TV-serien ”Frankie’s House”, och ”Crazy Legs”, Beck’s hyllning till Gene Vincents gitarrist Cliff Gallupp, som båda kom 1993).

Man har lärt sig genom åren att aldrig försöka förutspå vart Becks musikaliska fotspår kommer att vandra, men jag misstänker att många av hans långtida fans fick en mindre chock av "Who Else". (Till och med en gubbrockare som jag var illa tvungen att göra en tvärvändning och börja gilla techno...!) Men med den chocken medföljde även en stark deja vu-känsla - för Beck har aldrig varit nöjd med att stå och stampa på samma fläck, och har bjudit på nya överraskingar med varje ny platta.

Även Becks val av sättning förvånar. I trettio år har han haft keyboards med i hans band men i det nya bandet ersätts klaviaturen av MIDI-gitarr. Och inte nog med det, i händerna på Jennifer Batten, kanske den hittills främsta kvinnliga rockgitarristen, med en fenomenal teknik och explosiv karisma som skulle nog kunna skrämma även den lurvigaste testosteronstinna gitarrekvilibristen till flykt. Icke så Jeff Beck - i Battens östrogendrivna spel har han funnit den perfekta bollplankan. Som yin och yang kompletterar dessa två unika musiker varandra och djungeltelegrafen rapporterar om en hisnande live-rapport på konsertscenen.

FUZZ fick tillfälle att intervjua Jeff för andra gången, i samband med att en ny Beck-platta - ”You Had It Coming” - nyligen sett dagens ljus. (Efter tjugo år med en genomsnittlig utgivningstakt av ett album vart fjärde-femte år, kom detta senaste även det som en blixt från klar himmel.) Jag valde dock att börja med att fråga Jeff om hans bidrag till George Martins ”farväl”-album ”In My Life” (Echo, 1998) - Beatles-låten ”A Day In The Life”.

- Det är en ganska rolig historia, för att jag satt fast i trafiken under en värmebölja på väg at träffa George och Paul [McCartney] för att diskutera vilken låt jag skulle lira. Jag hade inte tänkt på det alls, jag trodde att dom skulle veta precis vad dom ville att jag skulle göra. När jag kom in på Abbey Road arbetade dom med gamla band, på de gamla fyr- och åttakanalsmaskinerna, och jag kunde inte koncentrera mig på uppgiften. Det var John Lennon som pratade i högtalarna, det kändes som om han var där i rummet med oss, det var jättekonstigt! Så när dom frågade vad jag tänkte spela sa jag ”A Day In The Life”, utan att tänka efter, och dom sa, ”Ja, fantastiskt!” Efteråt, när jag kom hem, tänkte jag, ”Vad har jag gjort? Nu har jag hamnat i skiten!” Men sedan insåg jag vilken bra idé det var, för att vara helt spontan! Melodin är mycket stark - den är en av våra populäraste live-låtar nu.

Man får den bestämda känslan att Jeff Beck aldrig riktigt har förstått vilken gigant han är i ögonen på sina fans (för att inte nämna hans kolleger). När jag berättar för Jeff att jag har fått en kopia på ”Jeff’s Book” (en detaljerad genomgång av Beck’s karriär från 1965 - 1980, med varje gig och inspelning noggrant bokförd - se recension på annan plats i tidningen) verkar han lite förlägen:

- Det är en hel bibliotek med böcker ute nu. Det finns en annan också, av en sydafrikanska - Annette Carson...

Du menar ”Crazy Fingers?”

- Javisst, det känns skitkonstig, nästan som journalistisk förföljelse! Jag fattade aldrig att folk visste så mycket om mig - eller brydde sig... Det gav mig en riktig tankeställare, ska du veta.

Du såg inte ut att trivas nåt vidare när du intervjuades på ”Late Night With Jools Holland” i BBC-TV.

- Nej. Men jag tycker att programmet är mycket bra, och mycket viktigt. Det fyller ett tomrum mellan fullständig skit och mycket bra musik - men (skrattar) - han har en väldigt abrupt intervjustil. Han tillåter aldrig att man blir seriös. Han säger, ”OK, för att gå vidare...” och man blir överrumplad - ”Oh! Jag skulle just säga nåt!” (Skrattar) Men jag är glad att programmet finns, jag tittar alltid. Man vet aldrig vem som kommer att vara med.

Det sänds på kabel här - jag lyckades banda ”Brush With The Blues” när du var med, det var fantastisk.

- (Skrattar) Jag pallar inte att se på mig själv, jag tittar aldrig på mina TV-uppträdanden. Jag gjorde en i Japan nyligen, och jag var tvungen att se på, eftersom den var en länk - jag skulle intervjuas direk tefter videoinslaget, så jag var tvungen att se på det i monitorn. Men det var - jag gillar inte att se på mig själv. Jag har aldrig gjort det, och det har blivit en fobi. Se aldrig på det du gör. Det kunde vara lärorikt, också, men jag har aldrig kommit förbi det.

Det är kul att du har börjat turnera igen.

- Jag har funderat mycket de sista åren, och jag tänkte, om folk fortfarande är villiga att betala 60 - 80 dollar för en biljett i Japan och Amerika, måste det bevisa att jag gör någonting rätt, och det är mitt riktmärke, människorna som kommer till konserten.

Finns det några planer på en Europa-turné?

- Det är öppet, efter Amerika. Vi har ett par europeiska bokningar med Sting, och en som jag ser fram emot i London - två dagar i Hyde Park, som blir en stor gig - 25 eller 30 tusen männsikor. Det borde vara en kul eftermiddag. Nitin [Sawhney], killen som skrev ”Nadia” från den nya plattan, är med, han är toppen. Jag har just stulit en av hans låtar - hoppas att han inte lirar den!

Vad lirar han själv?

- Keyboards mest, men han är en fantastisk gitarrist också. Uppmikad akustisk. Han är lite av en Stevie Wonder egentligen, jag tänker på honom som en indisk-asiatisk Stevie Wonder. Underbart. Dom gör typiskt indiska tabla- och ragagrejer.

Du har alltid gillat sånt, eller hur?

- Ja! Jag tycker att det är ursprunget till all musik, egentligen. Om man lyssnar på alla dessa otroliga rytmer, när man analyserar dom, om man förenklar en av deras rtymer, har man en enastående James Brown-groove.

”You Had It Coming” är en intressant platta. Sista gången jag pratade med dig verkade du inte ha mycket till övers för moderna inspelningstekniker - du sa, ”Programmerade trummor låter hundskit!”, för att vara exakt...

- Ja - tja - men vi bestämde oss för att gå hela vägen med denna platta, att den skulle bestå av rak gitarrspel från min sida, med varenda lurig inspelningstrick vi kunde hitta på. Det gick väldigt snabbt, och jag tror att det var anledningen att det fungerade, att det gick så fort. Vi hade inte tid att grubbla över riffs och sånt, det var bara balls-to-the-wall gitarrspel och en hel del slick editering av en kille som kan sin sak. Det som var helt övärderligt var att han visste väldigt lite om mig, egentligen - han visste att jag lirade gitarr, men han kände inte till låttitlar och sånt. Så det var toppen, vi började med ett blankt papper, och arbetade med en kille som heter Aiden Love, som antagligen är Kung Groove - han började med att bombardera mig med alla dessa hembakade ljud. Och jag hängde på - vi hade två redigeringsstudios bredvid varandra, det var mycket bekvämt - vi hade en kille arbetandes med trumljuden i den ena studion, och vi tog allt det som han hade gjort och la på alla gitarrer i den andra, och återlämnade det til honom på kvällen. Och nästa dag brukade han säga, ”OK, låt och se vad är på G här.” Det var fyra mycket produktiva veckor.

Det är raskt gjort, med dagens mått mätt.

- Ja. Särskilt med tanke på att vi ingenting hade på bordet, från början. Vi hade några färdigskrivna låtar, men dom ändrades så drastiskt övernatt när Andy satte igång och började spela upp mig för mig själv - jag började fatta vad som var i görningen då.

Så du trivdes med att arbeta på det sättet?

- Ja, det gjorde jag, på grund av snabbheten och effektiviteten. Man behöver inte vänta för bandet att återspolas längre, man trycker bara på knappen och det är omedelbart, där sitter det. Så man kan jaga sin egen svans, och hinna ifatt den, vilket är kanon.

Tycker du att teknologin har mognat nu?

- Oh, absolut, jag tror att den har funnits länge. Den har slunkit in nu, och den kommer inte att försvinna. Dilemmat är, ska man hålla sig till det traditionella, och behålla riktiga trummor, bas, och gitarr - det vore kanske det listiga, att återgå till det. Jag vet inte. För att få ljudet man vill ha - det finns ingen ersättning för riktiga trummor och analogt band. Digitala trummor är verkligen inte bra. Man kan inte få ett bättre ljud än Motown, Stax, James Browns trumslagare - dom killarna visste hur man stämde trummorna, och genom något underverk fanns det även killar som kunde fånga det ljudet på band. Samma sak med Sam Philips och hans gelikar.

Dom gjorde det med två mikar, också.

- Ja! Just det! Närmikningen var dödskyssen. Om man sätter örat nere vid baskaggaren där miken sitter, hör man ingenting - ingenting man vill höra, iallafall! Man hör bara något sorts ”Thwack!” Jag tänker tillbaka till storbands-trummisarna på 40-talet, med Frank Sinatra och andra - helt fantastiska lirare.

Gene Krupa, bankandes som Animal...

- Och dom hade inte tjugo mikar på trummorna! Trummisen fick sitta lite längre bort, med ett par mikar. Ingen verkar vilja göra det längre - dom vill inte ägna en hel dag eller mer åt mikplaceringen, och det är därför att denna sovrums-inspelningen är sä bekväm, för om man kan få ett ljud som ingen bryr sig om, bara det låter acceptabelt, så går det som det går, eller hur?

Men du fick teknologin att funka för dig på denna skiva.

- Ja - men jag hade inte fördjupit mig i projektet om en vecka hade gått förbi utan att vi kom någonstans. Men om inget annat, fick vi ut några av mina egna idéer. Och gitarren är fortfarande rätt i ansiktet. Det gav mig chansen att hitta mig själv lite mer också, hellre än att försöka tolka någon annans custombyggda låtar, du vet. Så det är mitt första album, på sätt och vis! Vi börjar om härifrån, tack så mycket!

På min kopia - den är på CD-R - har plattan arbetstiteln ”Rock Sucker”...

- Jaha, samlarex! Jag tycker att det hade varit bättre att låta titeln stå - som ett samtalsämne - hellre än att välja någon smörig titel som passade illa in på mig. Jag menar, det finns inget annat sätt att uppfatta den titeln - även om den inte är helt regelvidrig, hade den ganska starka undertoner.

Jag gillade arbetstiteln på ”Left Hook” - ”Shut Yer Gob” [”Håll Käften”].

- (Skrattar) Vi har massvis med konstiga titlar, det är bara så med instrumentalmusik, om ingen har en riktigt bra titel redan från början, sitter man i klistret. Man kan kalla det för vad som helst, eftersom det inte finns någon text. Med undantag för ”Rollin’ and Tumblin’” - det finns ingen text att vägleda dig.

Jag har ingen CD-inslag, så - jag vet att ”Earthquake” är Jennifers låt, och sedan finns ”Nadia” och ”Rollin’ and Tumblin’” - men är de resterande låtarna dina egna kompositioner?

- Jepp. Med Andy Wrights hjälp - jag kunde gå igenom det taktslag för taktslag, och ge honom kredit - men skivan hade såklart aldrig blivit gjord om han inte hade varit där, och den hade absolut aldrig blivit gjord utan mig heller! Vad han gjorde var att han tog det som jag gör, och gjorde det lyssningsbart. Med andra ord, vad vi gjorde var att jag slet i gitarren i tjugo minuter - då gick vi och drack en kopp te, kom tillbaka och plockade russinen ur kakan. Det är antagligen det lättaste sättet för mig att jobba, egentligen. Man får spontan input från mig, och sen Andys editering, och man bygger vidare på det. Vi kunde återkomma nästa dagen och säga, ”Yeah, vi vet att vi tyckte det var bra igår, men vi hatar det idag!” Och då kunde man ta och ändra - men vi hade åtminstone en utgångspunkt, riffmässigt. Den är som at ha något slags konstig rejvparty hemma, denna platta, utan att behöva skruva upp volymen tills väggarna ramlar. Det kan man göra, förstås, men...

Hade bandet något input alls i studion?

- Ja, det hade dom - men vi hade en mycket prekär stund under inspelningen. Jag tror att det tog sex veckor allt som allt, och två veckor av det upptogs av bandets inblandning - Randy [Hope-Taylor] la på basar hit och dit, och vi dubbade riktiga trummor på nästan alla spåren - men när vi försökte mixa, lät det gyttjigt, det blev inte koncist. Och det lät gammaldags - vilket var OK, men vi var tvungna att välja mellan 48 kanaler med riktiga trummor, eller två kanaler av riktigt kick-ass techno. (Skrattar) Och technon verkade passa bättre. Så det orsakade lite friktion med trummisen.

Har han [Steve Alexander] kommit över det nu?

- Uh - jag vet inte. Han har haft en del att säga på Internet! (Skrattar) Men vi har killen från Spice Girls nu. [Andy Gungadeen.] Han är underbar. Han var överkvalificerad för Spice Girls, den sortens musik. Han var faktiskt mitt första val, för två år sedan, men då hade han just skrivit kontrakt med Spice Girls.

Så du har bytt trummis definitivt nu?

- Ja. Men det var inte på grund av meningskiljaktligheten över spelet, Steve blev sjuk. Han fick en av dessa spökinfektioner, ingen visste vad det var. Vi kunde inte riskera att åka till Japan när han höll på att avsvimma, vilket han gjorde emellanåt. Så vi fick önska honom lycka till. Men det måste ha varit ett hårt slag, att för det första bli sjuk, och för det andra även få problem med musiken... Jag hoppas att allt ordnade sig för det bästa med honom. Han vill vara stjärntrummis - han borde göra hans egen grej med sitt eget band, egentligen.

Det var intrycket jag fick, av, som du sa, grejer på Internet...

- Tja, det finns sådana trumslagare, du vet. Och lycka till! Men när man håller på med en enkel groove, måste man spela enkelt. Annars tappar folk bort sig, och dom sabbar showen, utan ens att försöka.

Jennifer verkar trivas bra.

- Ja - hon övergav oss för en kväll, åkte och spelade med Britney Spears - jag försöker fortafarande förlikna mig med det... (Skrattar) Dom snofsade till henne, det blir kul att se videon. Hon hoppade på i sista minuten, och hade jättekul. Hon är toppen - det är en fantastisk anda i bandet fortfarande.

B.B. King brukade säga att han valde musiker lika mycket för deras förmåga att komma överens med resten av bandet som för deras musialiska förmågor.

- Hur länge kommer det att hålla om man inte gör på det sättet? Vissa av dessa kortlivade sakerna kan vara musikaliskt meningsfulla, men inte något att satsa på i längden. Jag tycker att det känns osäkert när man måste säga, nå, vi kommer att förlora den eller den i morgon, eller nästa vecka - man vill ha en kamratanda, man måste ha den. Man lever i varandras fickor 99% av tiden, på turnéer - på bussen, i flygplanen, på hotellet - man måste komma överens.

Det var därför som Beatles blev så bra, förstås - dom var verligen goda polare.

- Ja - medan man strävar efter framgången, finns det någonting som gör att man håller ihop. Och när man lyckas, det är då problemen kommer. Eftersom man har gjort jobbet, och sen ser man omkring, och säger, ”Vad ska vi göra nu?” Och sedan börjar man kivas och bråkas. Vi har inte kommit dit än, för att vi har inte haft Det Stora Albumet än, i dagens termer - alla pratar om fem miljoner som någon sorts norm nuförtiden. Helt löjligt. Och jag är inte ute efter det - men jag håller ett öga på dom! (Skrattar)

Jag gillar din version av ”Rollin’ and ”Tumblin’”.

- Det var ett sammanträffande - hela denna platta består av sammanträffanden, egentligen. För mig verkar det fungera bäst - tillfälligheter, slumpmässiga träffar - som när jag träffade Imogen Heap. Hon kompar sig själv på gitarr - hon har en otrolig röst! - och jag visade henne några ackord, och vi lärde känna varandra litegrann. Så senare, när projektet kom igång med Andy Wright, frågade jag om han kände Imogen Heap, och han sa ”Jepp”, lyfte luren, och inom 15 minuter var hon i studion! Vi provade henne på ”Rollin’ and Tumblin’”, och hon var helt fantastisk.

Hon har en härlig röst.

- Ja, hon har liksom en ren New Orleans-stuk. Jag vet inte vad det är, det finns ett slags - djup, djup soul där.

Hon fraserar på ett väldigt speciellt sätt, det påminner lite om ditt sätt att frasera på gitarr.

- Ja, just det! Hon var väldigt bestämd, hon ville inte ha högprofil på plattan. Vi pratade med hennes manager - hon försöker ju slå igenom på egen hand. Att helt plötsligt bli känd för ”Rollin’ and Tumblin’” runtom i världen hade kanske betytt en hicka i hennes karriär.. Så vi tog det piano med det på albumet.

Så du tänker inte göra fler grejer med henne?

- Oh, det har jag inte sagt, men det var så hon ville ha det, och vi respekterar det. Jennifer gör en ganska bra kopia av det, och alla gillar det. Så kan det gå.

”Nadia” är en mycket vacker låt. Har han fler låtar som du skulle vilja spela?

- Tja, den är en speciell bit. Den stod ut direkt på CD:n jag fick - glöm resten, det är den här som gäller - för att tjejen som sjunger den, jag kan inte ens uttala hennes namn, sjöng så utsökt, och jag lyssande varje dag, bara för nöjets skull. Jag tänkte, ”Vänta lite, här har vi en låt - om någon har tid att se om den funkar på gitarr, då är det mitt jobb att g mig på det.” Och det tog mig veckor, vet du - jag lyssande intensivt i tre veckor innan jag ens försökte mig på den.

Melodin har massvis med prydnadsnoter och utsmyckningar...

- Jepp! (Skrattar) Ja, det var rätt svettigt.

Intro-riffen på ”Loose Cannon” låter mycket enkelt, men den är en kinesisk pussel när man försöker ta ut den.

- Den är inte så enkel som den låter! Men det är svårigheten i mitt jobb, att försöka undvika att låta för ”skolad” - en ton för mycket och det är inte rock’n’roll längre. Det kan vara intressant, att försöka förklara för folk att en ton på fel plats kan omvandla musiken från en typ till en annan.

Folk snackar mycket om rock’n’roll...

- Men jag hör ingen! Dom har ändrat kategorierna, eller hur?

Ja - jag vet inte, jag tycker att rock’n’roll är ett sinnestillstånd lika mycket som något annat.

- Vi får inte mycket sånt här nu längre. Allting är liksom piercade navlar och storbystade sextonåriga lapdancers. (Skrattar) Det är tydligt att det är det som gäller nuförtiden - sluta skolan vid fjorton bast och bli popstjärna. Gå till popskolan - det har blivit en erkänd industri. Men varför måste det utesluta allt annat? Man kan få in femtitusen stationer på radion, men alla utom två-tre spelar samma plattor hela tiden.

Men åter till skivan - hade du gitarren nedstämd till Ess på ”Left Hook”?

- Ja. Well, gitarren är stämd i Ess i vilket fall, vi brukar stämma ner ett halvsteg. Men på ”Left Hook” var den nedstämd till D, har jag för mig. Och på ”Dirty Mind” var den nedstämd till C - så det var ett ganska äckligt ljud, rätt funky.

”Blackbird” är ett intressant spår...

- (Skrattar) Andy fick glimten i ögat när jag föreslog det. Det var liksom en panik-grej, för att det gick lite segt med trumspåren och sånt medan vi planerade det återstående materialet. Så jag föreslog att Andy skulle skaffa en CD med fågelsång, och jag skulle försöka plocka ut några toner! Jag har alltid facinerats av koltrasten - jag bor ute i skogen och på sommaren hör man dom på kvällarna, och man tänker, ”Wow, det finns en blues lick eller två där!” Och om man saktar ner det, två eller fyra oktaver, borjar man höra alla de otroliga tonerna dom sjunger. Så det spåret är en liten hälsning till dom.

Din gitarr låter nästan som en akustisk i början av ”Suspension”.

- Ja, vi använde en plug-in i Andy’s dator, en riktig lyxig reverb, det lät som en kanjon. Det var bara DI gitarr, om jag minns rätt - Stratan med mittmiken. Det lät otroligt, man tog en ton och den höll på i evighet. Så jag spelade några brutna ackord, och simsalabim, en låt till!

Hur många gitarrer använder du regelbundet?

- Bara den ena, för det mesta. Och sedan en Telecaster ibland, för ombytes skull, eftersom den har ett helt annat sound, och en helt annan känsla. Halsen känns likadan, men allt annat är annorlunda - den tvingar en att lira på ett annat sätt. Jag använde den i början av ”Rosebud”, men det var allt. Allt annat gjordes på Stratan. Jag har inte samlingen som man kunde tro - jag har Gibson-gurorna jag använde på ”Truth” och allt det där - men jag önskar att jag hade lagt ut lite stålar på gitarrer när en vanlig dödlig hade råd. Jag ville ha en Gibson L5 - jag hyrde en nyligen, och den lät fantastisk - men jag ville inte köpa den! Problemet är, att dom skriker och visslar på scen - men dom låter så bra. Känns som en resväska, dock, efter Stratan, som känns som en del av kroppen. Den är ett verktyg.

Jag glömde fråga dig i förra intervjun - vilka mikar använder du idag?

- På denna skiva, såvitt jag vet, var dom helt vanliga enkelspoliga, standard Fender Strat mikar. Jag trasslar inte med dom, jag lirar på dom direkt ur kartongen. Dom skickar med en massa tekniska detaljer ibland (skrattar), men jag bryr mig inte, jag är mer intresserad av vad jag spelar än av mikspecifikationerna. Om det låter bra, använder jag det. Vi lekte mycket med EQ:n på förstärkaren, den är riktigt bra på JCM2000. Vi använde samma förstärkare genomgående, och rörde aldrig en mikrofon. Jag använde mikväljaren på gitarren, och en del seriös EQ i nermixningen. Grejen är det, att man behöver inte lira så högt med JCM:en, man kan överstyra kanalen, man får boost utan volym, vilket är vad man behöver - man vill ha ton. Och sedan drar man upp det i mixen, och där sitter det. Man kunde lira med en miljon watt, men maskinerna fattar inte att det är en miljon watt - det låter verkligen inte så när man lyssar på playback! Det låter högre om man lirar tystare!

Stämmer det att du har en tonkontroll kopplad på stallmiken?

- Just det - då kan man kapa all oönskad diskant. Stallmiken kan vara alltför vass, som en spik i örat.

Brukar du meka dina egna gitarrer fortfarande?

- Nej, jag har en kille som gör det nu. Men jag brukar lägga tid på att justera dom ibland. Ta dom tillbaka till hotellet och ta fram hexnycklarna - justera stränghöjden, och fjäderspänningen, och allt det där - och sedan visar jag det för killen och säger, ”Så här vill jag ha den.” Hittills har det fungerat utmärkt - jag får gitarrerna presenterade precis som jag vill ha dom. Jag tänker inte på det ens - jag slår av strängar då och då, men jag bryr mig inte. Det viktiga är att gitarren är ordentligt justerad när jag kliver på scenen, att jag inte har en svajarm som glappar eler något.

Det är skitjobbigt när det händer.

- Gud, ja. Och sedan vrider man den runt ett varv till och den fastnar i blocket!

Hur undviker du det problemet?

- Vi använder Teflon tejp [”gängtejp”] runt gängorna, det brukar göra suset. Jag tänker be Fender att göra något slags bussing i Neopren, istället. Man vill ha armen så att den rör sig lätt, men glappar inte.

Du verkar inte särskilt petig vad gäller smådetaljerna.

- Nej, nej. Om inte det låter bra brukar jag ge stärkaren skulden. Men det låter bra, och det man måste göra är att hitta någon som kan få det ljudet att funka på band. Det är en kompromiss - ibland är det som jag sa, att lira på lägre volym, ibland är det mindre inspirerande att lira, men när man lyssnar på playback har man kvalité, och inte bara en massa fräsande.

Vad använder du på scenen nu - är det mer än gitarren och en JCM2000?

- Nej, Jag provade med två stycken i Japan - två JCM-toppar med varsin fyrtolvlåda - men det fungerade inte, alltt det gjorde var att det blev ett fetare ljud. Men det var ingen mening att ha samma EQ på båda - ljudet blev lite större, men det lät inte bättre i monitorerna. Så det hade inte märkts hos publiken, och jag tyckte att det var bättre att behålla den ena i reserv, hellre än att riskera blåsa bägge två.

Har du någonting alls mellan gitarren och stärkaren?

- Nej. Bara en Cry Baby.

Men du använder den mest i ett läge, eller hur?

- Ja, som ett filter. Man får en helt unik ton. Om man vet hur man ska ställa in tonkontrollerna på gitarren och stärkaren, har man tre-vägs kontroll - tre olika sätt att döda! Jag använder den på ”Nadia”, man hör den på de höga tonerna.

Får du tid över till dina hotrod-byggen numera?

- Tja - varenda ledig minut - men dom har inte varit många sista tiden, med Japan-turnén, och nu på måndag ska vi börja repetera i tre veckor för USA-turnén.

Jag såg turnéplanen på webben, du har ett ganska smockat schema.

- Jepp - men det är det som jag gör, och efter att ha varit mer eller mindre borta i tio eller femton år - i jämförelse, visst, vi jobbar rätt mycket. Men jag har klarat av mina finansiella problem nu, så jag vill inte hamna där igen.

Det kostar mycket att turnera.

- Ja, verkligen. Man måste vara ute en månad innan det börjar gå med vinst. Då kan alla få betalt, och sedan åker man hem med det som blir över. Som är ganska lite. Men det är det som jag trivs bäst med. De långa resorna brukade vara jobbiga förr, men om man är med schyssta folk är det OK. Man vet att man ska vara ute i fyra-fem veckor och man accepterar det. Varje stad har sin egen spänningsfaktor. Det är ett bra liv egentligen.

Hur är det med din hörsel nu? Har du lärt dig att handskas med ditt tinnitus?

- Det har skett en betydlig förbättring under sista året, fast det kan bli oerhört jobbig ibland. Men jag har funnit - personligen - att det hänger ihop med sömnkvalitén. Desto sämre jag sover, ju större problem det är. Jag har fått väldigt bra terapi, det har gjorts enorma framsteg i förståelse av orsakerna. Oftast är det skräckfaktorn som är värst - vissa människor, om dom hör ett ljud i skallen, säger bara, ”Vad var det för något?” Men om det är där hela tiden, säger dom inte, ”Oh, det är bara det där gamla ljudet igen”, dom går ”Helvetes djävlar!” (skrattar) - förlåt - och det är vad jag gjorde. Jag flippade ut fullständigt, jag kunde inte höra något annat. Och det blir till en ond cirkel, man sover dåligt eftersom man är stressad av det, och det eskalerar. Men om man kan återkomma till att få sju- åtta timmars sömn per natt, då finns stor chans att man inte blir störd av det. Man får aldrig hörseln tillbaka, skadan är permanent. Grejen är det, man får ingen varning - när man gillar ljudet, vill man ha mer. Om det var någon som bankade på en järnplatta skulle man gå, ”Håll käften, för fan!” Men man älskar ljudet, och hjärnan vill bara ha mer. Men, ett ljud som man inte gillar, vid samma nivå, och man vill bara springa därifran. Det handlar om psykologi på en ganska djup nivå, och jag har inte fått kläm på det riktigt än, men jag håller på studera det.

Det är glädjande att du lyckats hantera det, åtminstone.

- Idag är jag helt OK, jag sov som en stock i natt - men jag vet att jag kanske sover sämre i morgon, och sedan är det tillbaks för att plåga mig igen. Men det faktum att mitt tinnitus går från otroligt jobbig tills himmelskt borta - det är det som gör att jag står ut, att jag vet att det kan försvinna. Om det aldrig hade försvunnit hade jag inte suttit här nu, ska du veta. Jag hade kastat mig utför ett stup! (Skrattar) Det är helt outhärdligt, vet du. Man kommer inte ifrån det, man kan inte supa sig full, man kan inte göra ett dugg. Det finns där hela tiden. Det är ett elände - det är det eländigaste som jag har någonsin varit med om. Jag menar, jag har varit i två stora olyckor, och fått allvarliga skallskador, men det kom inte i närheten av det interna eländet - man är inlåst i ett rum med sitt ljud. Jag använde vita brus-generatorer i öronen i tre år - man balanserar ljudet så att det är just hörbart, teorin är att man vänjer sig vid att höra båda ljuden, och när man tar bort det ena, vill hjärnan genast veta vart det andra har tagit vägen. Man fäster uppmärksamheten på något annat än det riktiga tinnituset. Men det tar lång tid - har man haft tinnitus i fem år, tar det minst två och ett halvt år innan dom börjar hjälpa. Jag har inte haft dom i åtta månader nu, jag har tappat bort dom, jag vet inte vart dom tog vägen. Jag är inte beroende av dom längre. Så det finns hjälp att få - men det är ett elände när man drabbas.

© Paul Guy 2001

En längre version av intervjun finns på engelska

Intervjuer