Intervjuer

Jeff Beck

Who Else?
Del 2

av Paul Guy

Intervju för
FUZZ # 4/1999

© Paul Guy, 1999



Redan 1964 kokade Londons rockbransch med rykten om den otroliga gitarristen med The Tridents som lirade för fullt hus på Richmond-klubben Eel Pie Island varje vecka. Man hörde vilda historier om rundgång och gitarrmisshandel av tredje graden, och till slut blev nyfikenheten för stark för undertecknad att motstå. Trots föräldraförbjud fick jag skjuts dit bak på polarens motorcykel och fick mina uppfattningar om vad en elgitarr kan åstadkomma omkullkastade för all framtid.

Eel Pie Island var kanske inte det angenämaste stället jag har nånsin besökt - lukten av öl, rök (både från vanliga cigaretter och den andra sorten) och mänskliga kroppsvätskor var nästan outhärdlig, och trängseln enorm. Men vad gjorde det när Jeff Beck stod på scenen... När jag trettifem år senare får i uppdrag att intervjua ”my man” i telefon är jag förstås tvungen att berätta för honom.


Första gången jag såg dig lira var med The Tridents, på Eel Pie Island. Jag hade just fyllt 16 bast, så jag fick smyga in.

- (Skrattar) Vilken upplevelse, va? Jag menar, hela stället luktade öl - och andra saker med...

Jeff Becks musikaliska bana, som så många andras, började i 8-års åldern med pianolektioner. Men Jeff fastnade aldrig för pianot och efter att ha slitit bort en av de svarta tangenterna i protest mot de dagliga tvåtimmars övningspassen slapp han fortsätta. Fiol- och cellolektionerna av en morbror som följde gick inte mycket bättre de heller, men lämnade spår efter sig som hörs än idag i Becks legatostil. Det var först när Jeff hörde Cliff Gallups (med Gene Vincent) elgitarr som han förstod vilket instrument skulle bli hans varaktiga livskamrat. Den då 13-åriga Beck blev så pass förälskad i gitarren att han gav sig på att bygga en åt sig själv.

- Jag hade en bild av en Strata på en Gene Vincent-platta, och försökte göra en kopia. Den var katastrofal! Så jag bad en finsnickare bygga en, men han hade ingen aning om mensurlängden han heller. Den såg ut ungefär som en Strata, rödmålad - det här var 1959 - men kroppen var för liten, och halsen var för lång. Den såg ballt ut i spegeln... Men huvudet slog i golvet när jag släppte halsen, den var så halstung.

Till slut lyckades Jeff skaffa sig en japansk Guyatone elgitarr för 25 pund och filade i timtal på Gallups licks och solon. Två år senare var han med i sin första grupp. I häftet som medföljer trippel-CD:n ”Beckology” (1991) kan man se en 15-årig Beck stå på scenen med The Deltones iförd kostym (men demonstrativt utan slips, som de andra killarna) och blonderat Elvis-frisyr, med en Stratocaster.

Du hade visst en riktig Strata redan med The Deltones?

- Oh boy - The Deltones? Just det. Det var min första Strata, 1960. Jag kommer aldrig att glömma hur den kändes första gången, det var som första gången man inte ramlar av en cykel.

Becks musikaliska vyer vidgades alltefter och han influerades starkt först av soulmusik - Steve Cropper med Booker T. & The MG’s gjorde stort intryck på den unge Beck - och sedan av bluesboomen som svepte England med början c:a 1962. The Tridents, som Beck anslöt sig till 1963, var en av de tidigaste brittiska rhythm’n’bluesband, och hade en mycket experimentell attityd till musiken på en tid då det var närmast helgerån att inte kopiera alla solon direkt från plattan. Redan med The Tridents lirade Beck slidegitarr och började experimentera med rundgång och bandeko, ett faktum som säkert bidrog till att han fick ta över från Eric Clapton i The Yardbirds 1965. Becks första inspelning med The Yardbirds blev mycket riktigt ”Steeled Blues”, B-sidan av singeln ”Heart Full Of Soul”.

Brukade inte du ha väldigt tunna strängar med The Yardbirds?

- (Skrockar) Ja, dom var så tunna man kunde knappast se dom. Man försökte alltid få tag på de tunnaste möjliga strängarna, eftersom dom var lättare att böja. Men plötsligt insåg jag hur mesigt det var. Hendrix lirade på min gitarr på ett jam en natt i New York, och efteråt sa han, ”Det var härligt - men du måste ta bort dom där gummisnoddar från din gura!” Jag gick upp två steg efter det, från 007:or till 009:or. Jag använde 009:or i åratal. Idag är det 011:or.

Det måste varit ett helvete att försöka lira slide på så tunna strängar.

- Ja, det var för djävligt. Glöm inte att det var på en Esquire - nästan alla Yardbirds-grejorna gjordes på en Equire med endast en mik. Jag var tvungen att ha strängarna ganska höga för att inte slå i banden med slideröret, men samtidigt inte för höga att lira på normalt. På dom flesta Yardbirds-låtarna var det mest piskande ackord, och en massa manisk ekvilibristik, inte intrikata solon. Vilken otroligt brokig samling karaktärer Yardbirds var - en internatskolpojke på basen, en möbelrenoverare med en kollapserad lunga och astma som sjöng, jag var plåtslagare... Jim McCarty arbetade på börsen!

Jim McCarty var en väldigt stadig trummis.

- Djävligt bra. Han låter bra fortfarande, han lirar mycket bra än idag.

Beck skrattar gott när jag berättar att första gången jag såg honom lira med Yardbirds höll han på att sparka skiten ur sin AC30 eftersom det sprakade om den.

Jag vill bestämt minnas att du lirade melodier på rundgången på det giget, och inte bara slumpartade oljud?

- Nej, just det. Jag hade med det där från The Tridents. Det var min uppvisningsgrej när vi lirade på Eel Pie. Jag hade en Binson Echorec som jag ställde in på ett mycket lång delay och lekte med det - satte gitarren uppe på stärkaren så att det blev rundgång genom ekot, och sedan ändrade ekohastigheten, så att det saktade ner. Oh, dom diggade allt det där... Det är möjligt att jag tar upp det igen...

Yardbirds fanns i spetsen för den ”British Invasion” av Amerika som tog fart 1965, men den kaotiska turnélivet där blev för mycket för Beck, som än idag grämer sig lite för att han lämnade Yardbirds i sticket mitt på turnén. Kort därefter gick han in i studion med bl a Jimmy Page och hans bästa polare Keith Moon, som hade funderingar på att sluta med The Who. Resultatet av denna endags session blev den smått legendariske ”Beck’s Bolero” - som smyckas av den bångstyrige Moons skrik och vrål när han välter cymbal- och mikstativer mitt i låten...

Det var synd att samarbetet med Keith Moon och grabbarna inte blev av.

- Det hade varit toppen. Men vi hade ingen sångare - och jag tror fortfarande att blåkopian för Led Zeppelin kom därifrån. Jimmy Page, jag, Nicky Hopkins och Keith Moon och John Paul Jones - vi var Gänget. Men tyvärr hade alla kontrakt på andra håll. Den där ena session vi gjorde den dagen satte myror i huvudet på mig, vi var nästan där.

Moonie var en tokig jäkel.

- Jag stod inte ut att vara utan honom efter han dog. Det var jobbig nog att inte ses varje dag, eftersom vi var dårar bägge två - hade samma sinne för humor... Han var kunnig, också... Han var inte bara en vild trummis, han var den roligaste snubbe jag nånsin har känt. Han lät så otroligt vild, men samtidigt gjorde han dessa fantastiska rytmer på sina dubbla baskaggare. Det fanns många trummisar som kunde snurra med stockarna, men som inte kunde lira. Ingen har kommit i närheten av Moonie.

Eftersom ”Gänget” var ett dödfött projekt tog Beck itu med att bilda sitt eget band, den första ”Jeff Beck Group”, med Ron Wood på bas, Mick Waller på trummorna, och Nicky Hopkins på keyboard. Jeff skrev på ett kontrakt med Mickie Most, Englands popproducent nr 1 på 60-talet, som fick Jeff att - högst motvilligt - spela in de två singlarna ”High Ho Silver Lining” och ”Tallyman”, där Jeff själv står för vokalinsatserna. Jeff satte sig på tvären efter detta och vägrade sjunga mer. På de Mickie Most-producerade LP:n ”Truth” (1968) och ”Beck-Ola” (1969) sjunger Rod Stewart, som lämnade The Steam Packet som ett skott när Beck frågade om han var intresserad av att sjunga med hans band istället.

Jag har alltid tyckt att ”Truth” var en milstolpe. Var ditt förhållande med Rod Stewart så stormig som alla vill påstå?

- Tja, det kan man säga. Vi passade ihop som handen i handsken de första sex-sju veckorna - men när vi åkte på turné... Jag hade gjort några dåliga val vad gällde de andra killarna, vi hade ett par - inte dåliga musiker, men personlighetskonflikter. Rod tyckte om min idé att ha Ronnie Wood på bas, men från den stunden var dom som ler och långhalm, och jag kände mig lite förbigången. Det kändes som om bandet var spilttrade i två halvor. Dom två var som ett par skolflickor. Man kunde stå ut med det i ett par timmar, men ute på Americaturné blev det jobbigt. Varenda gång något gick snett var det mitt fel, eftersom det hette The Jeff Beck Group. Om dom hängde upp sig på det, och det blev så enerverande - ”Ah, it’s your fucking band...” Men när allting funkade bra var det dunk i ryggen och stora kramar. Så det blev dags att stänga butiken, eftersom man kommer aldrig att trivas om det finns såna element med. Och glöm inte att Led Zeppelin var oss hack i häl, och vår manager var mer intresserad av dom, på grund av potentialet med Plant. Jag menar, Robert hade allt, han hade uppknäppt-till-naveln faktorn. Och folk verkade betrakta Rod som lite bögaktig, du vet. Nej, han såg definitivt inte så bra ut, med det tuperade håret och allt! Men folk accepterade honom, eftersom han sjong som ingen annan. Jag tyckte bara att det var dags för mig att dra mig ur - jag visste att bandet skulle haverera förre eller senare, så jag drog ett streck.

Jeff bildade ett nytt, soulinfluerad Jeff Beck Group med trummisen Cozy Powell, basisten Clive Chaman, sångaren Bob Tench och Max Middleton på keyboards, och producerade själv på albumet ”Rough and Ready” 1971. 1972 drog han till Memphis med bandet och spelade in ”Jeff Beck Group” med Steve Cropper som producent.

- Jag önskar - vi trodde att vi var på väg till den gamla Stax-studion, men tyvärr hade den just rivits för att ge plats för ett köpcentrum eller nåt. Men man tackar inte nej till chansen att jobba med Steve Cropper i vilket fall - jag hade bjudit hit honom till England om vi inte hade åkt till Memphis.

Det var först med den instrumentala låten ”Definitely Maybe” från ”Jeff Beck Group” som det gick upp för Beck och hans management att det som folk egentligen ville höra på en Jeff Beck-concert var Jeffs gitarr, då när han körde låten live blev publiken som tokiga. Det var således grönt ljus för Beck att köra instrumentalt, och att sluta gräma sig över saknaden av en sångare i klass med Rod Stewart.

Men powertrion Beck, Bogert & Appice, med Vanilla Fudge- basisten och trummisen Tim Bogert och Carmine Appice, blev Becks nästa projekt. Ett kortlivad sådan, eftersom Beck tyckte att Bogert och Appice överspelade och överdrev precis allting och generellt gjorde cirkus av det hela. BBA blev dock enormt stora i Japan, och albumet ”Live in Japan” 1974 visar upp bandet som bäst - det ultimata boogiebandet. (Bandets ledmotiv, Stevie Wonder-låten ”Superstition”, hade Wonder skrivit för Beck som tack för hans insatser på albumet ”Talking Book”.)


Skulle du kunna tänka dig göra något i den sortens powertrioformatet igen?

- Det finns alltid en möjlighet - men som det ser ut idag, tror jag att blir senare hellre än förre.

Efter BBAs bortgång byggde Beck på succén med ”Definitely Maybe” och med George Martin som producent, spelade in de två instrumentala album ”Blow by Blow” (1974) och ”Wired” (1975). ”Jeff Beck with the Jan Hammer Group Live” följde 1976 och ”There And Back”, början på Becks samarbete med keyboardisten och kompositören Tony Hymas, 1980. Påtryckningar från skivbolaget fick Jeff att gå in i studion i New York 1985 med Madonna-producenten Nile Rodgers. Resultatet blev ”Flash”, ett av Jeffs dystrare minnen, trots en Grammy-award för Jan Hammer-låten ”Escape” och en enormt stor hit med ”People Get Ready”, med gästartisten Rod Stewart.

Vad tycker du om ”Flash”-albumet idag?

- Det var ett misstag från skivbolagets sida egentligen. Dom var lite överentusiastiska, och lite för självsäkra - Nile Rodgers-syndromet. Och han - hur ska jag säga - nyttjade avslappnande droger, och var på en stor djävla ego-tripp med Madonna. Var i helvete passade jag in där? Ingenstans. Och det ironiska är det att de enda två av låtarna som verkligen fungerade var de två som han inte hade med att göra, ”Escape” och ”People Get Ready”! ”Ambitious” låter rätt OK, då. ”Flash” gick vilse i ett slags förändringstid, 80-tals grejen höll på spåra ur - ingen visste vad fan som pågick i branschen. New York hade tappat riktningen - med Madonna på uppgången, kunde man se vad som var i faggorna. Och trots att mitt skivbolag bönade och bad mig att göra en ny platta, var det halvhjärtat, det fanns ingen entusiasm. Det blev som det blev, det är bara att acceptera.

Under åren 1985 - 1989 hördes mycket lite från Beck bortsett från en rad inhopp som studiomusiker för bl a Mick Jagger och Tina Turner.

Trivdes du med att göra alla dom där sessions för andra artister?

- Inte särskilt. Jag menar, jag gjorde plattan med Roger Waters, det var jättekul. Och Tina Turner också. Men det var bara tidsfördriv egentligen. Jag ville ha en egen karriär, men det verkade som om att varenda gång jag började få igång någonting att det liksom halkade ur händerna på mig. Bristen på drivkraften beror mest på bristen på material, egentligen, det är det som är haken. Jag ser alla andra skriva jättebra låtar tillsynes utan att anstränga sig, och man tänker, oh shit. ”Hej då, vi ses...”

1989 kom ”Guitar Shop”, där Jeff fortsatte där han hade lagt av med Tony Hymas 1980 på ”There And Back”, men det dröjde ytterligare sex år innan Becks nästa intag i studion. ”Crazy Legs” (1983), Beck’s hyllning til sin egen första gitarrhjälte Cliff Gallup, var ett projekt som Jeff hade ruvat på i många år. Plattan består uteslutande av nyinspelningar av låtar från Gene Vincents repertoar, där Beck återskapar Gallups solon ton-för-ton, inklusive en och annan ”blue note”...

Det måste ha varit rolig att lira med The Big Town Playboys.

- Jag gjorde det till hälften för mina polare, eftersom vi alla diggade Cliff Gallup så mycket. Albert Lee till exempel, jag vet hur mycket han älskar Cliff. Men det var mer en ”inne”-platta, egentligen, än en som var tänkt att spridas runt jordklotet. Om man skruvar upp låter den riktigt bra - ”Hold Me, Hug Me” där i slutet, hur dom lirar det, basgången... En dag ska vi turnera tillsammans. Jag ville ha dom med på den uppkommande turnén, men pengarna räckte inte till. Kanske framöver, efter sommaren.

1983 märkte också en ny riktning i Jeffs karriär, då han bads att göra filmmusiken till den australiska TV-serien ”Frankie’s House”, en historia om Vietnam-kriget i fyra delar. Musiken släpptes på CD samma år.

”Frankie’s House” var ett intressant projekt.

- Det var en fröjd att göra, eftersom Jed Leiber och jag fick helt fria händer. Jag kom upp med alla de stylistiska sitar-liknande grejorna - jag lyssnade på vietnamesiska plinkande i hela tre veckor, riktigt traditionell vietnamesisk musik. Vi gjorde en låt, och skickade den över till Sydney för att se hur dom skulle reagera, och faxmaskinen spottade ut den här glädjestrålande mottagande - dom sa, ”Kör på, gör vad ni vill” - dom älskade det. Så dom skickade över alla fyra delarna på ungefär 400 videokassetter, och sa - ”Gör lite musik här, snälla, och skicka oss cuetiderna”, och lät oss sätta igång. Jag tror inte att dom ändrade en enda ton.

Musiken verkligen passar ihop med videon.

- Visst. Jag är ganska så nöjd att vi fick en BAFTA-award för det.

Du har lirat med praktiskt taget varenda elitgitarrist i hela världen - vilken av dom blev du mest inspirerad av?

- Oh boy. Nu är jag ställd. Jag har aldrig lirat med Chet Atkins... Men Les Paul... Jimi Hendrix - det var det eldigaste, vi var helt uppfuckade bägge två! Vi lirade ”Red House” - jag kunde hållit på i dagar... Buddy Guy - vilken av dom vill du att jag ska plocka fram? Jösses - jag har lirat med Steve Cropper också, och han lärde mig att vara sparsam, att inte lira för mycket... John McLaughlin - jag måste säga att John är en favorit.

Under sin 35-åriga karriär har Jeff stått framför mången Marshall ”med allting på 11” och till slut blev det för mycket för hans hörsel. Jeff har drabbats svårt av tinnitus, ett surrande i huvudet som är en vanlig bieffekt vid hörselskador.

Det var ledsamt att höra att du hade fått tinnitus - hur klarar du av det?

- Jag går på terapi just nu. Jag har vita brus-öronproppar som jag sätter i öronen, dom släcker inte ut det, det är ett bakgrunds-brus till tinnituset. Teorin är att efter flera månader - kanske även flera år - min hjärna kommer att justera sig efter det falska ljudet från brusgeneratorn, och att en dag kommer jag inte att kunna höra vilket är vilket, förstår du hur jag menar? Min uppmärksamhet kommer att luras att fokusera på någonting annat. Men tinnitus är ett ljud i skallen som har alltid funnits där, vilket är en ganska häpnadsväckande tanke. Det är bara att jag kan höra det nu, eftersom jag har förlorat en del av min högfrekvenshörsel. Så jag hör ljud utifrån skallen lite sämre, och hjärnan lägger märke till vad som händer inne i skallen. Det är vidrigt i början - ja, det är traumatisk om man är oförmogen att uthärda det, som jag är. Det verkar inte vara ett problem för folk som inte bryr sig om ljud. Medan jag, däremot - jag gick i självmordstankar ett tag. Men jag försöker att stå ut.

Hur klarar du av konserter?

- Jag har öronproppar - jag har blivit rädd för volymstarka ljud. Jag har ”in-ear” monitorer, som är fantastiska. Dom är customanpassade, med en kabel innanför skortan, eller vad man nu har på sig - och mitt hår är ganska långt, så dom syns inte. Det är toppen - jag menar, när man har vant sig med bristen på rena kraften, det är som att lira till en Walkman på scenen. Och hur man än rör sig, får man samma ljud. Man får inte direktionella problem med trummorna, eller med sin egen stärkare. Man får bara en riktigt bra mix. Man känner baskaggen fortfarande, men man slipper cymbalerna som skär i öronen. Det finns många musiker som använder dom nu, man ser dom med sladdar i öronen. Det är OK, det är accepterat nu.

Så jag antar att du inte lirar alls vid samma volymen på scen som förr i tiden.

- Nej. Om jag gör det, riktas stärkarna bakåt, eller mot väggarna. Men jag har utsatt mig själv för mycket höga ljudnivåer i min tid - mycket dumt av mig, men så är det, alla gör vi det. Det kommer att finnas fler människor än man kunde nånsin tro på 2000-talet som kommer att lida av det.

Man ser folk på bussen och tunnelbanan med Walkmans, och man hör de höga frekvenserna tiotals meter bort, man vet att dom lyssnar väldigt högt.

- Dom kommer att bli döva allihopa. Dom kommer att förlora hörseln, om dom inte har gjort det redan. Det är ingenting som kommer senare, det händer med en gång. Öronen blir inte härdade, så att säga - om något högt ljud händer nu, är skadan skett, och det är inte alls säkert att det läks. Så akta dig! (Skrattar) George Martin har förlorat mycket av sin hörsel, men det verkar inte som om han störs av tinnituset. Det är det som är konsten, eller skickligheten - se till att sova ordentligt, låt flaskan vara, och fortsätta att försöka övertyga dig själv att det är ingenting, det är bara ett normalt ljud. Mycket svårt...

© Paul Guy, 1999

En längre version av intervjun finns på engelska

Intervjuer