Intervjuer
JenniferBatten

JENNIFER BATTEN

av Paul Guy

Intervju för FUZZ #3/2001

© Paul Guy 2001

Mer om
Jennifer Batten



”It’s a man’s world”, enligt James Brown - och gitarrvärlden är nog en av de mest mansdominerade branscher man kan tänka sig. ”Gitarrhjälte” är en titel som hittills, som av någon slags naturlag, har varit reserverat exklusivt för män. Kvinnliga gitarrister har fått kämpa dubbelt så hårt som killar för att bli accepterade som jämbördiga, och det är väldigt få som har lyckats bryta genom den kompakta väggen av sexuella fördomar som genomsyrar yrket.

Detta problem har även drabbat Jennifer Batten, trots att rykten började surra om hennes otrolig teknik och passionerat spel redan i slutet av 80-talet. Hennes transkriptioner och framföranden av John Coltranes ”Giant Steps” (för tidningen ”Guitar For The Practising Musician”) och Rimsky-Korsakovs ”Flight Of The Bumblebee” (för Guitar Player) vann för henne en enorm respekt bland sina kolleger, som bekräftades ytterligare när hon anställdes som lärare på den beryktade Guitar Institute of Technology i Los Angeles. (1978 var Jennifer den första kvinnliga gitarrist att bli utexaminerad från GIT.)

Under en period var Jennifer med i sex olika band samtidigt, som spelade allt från jazz till rock, funk, fusion och metal. Den stora genombrottet kom dock 1987, när hon utvaldes från över 100 gitarrister att spela i Michael Jacksons band. Jennifer genomförde tre gigantiska världsturnéer med Jackson. Hennes två soloalbum - ”Above, Below and Beyond” och ”Momentum” (det senare med Jennifer Batten’s Tribal Rage) - spelades in i pauserna mellan turnéerna.

Våren 1998 bad Jeff Beck Jennifer att gå med i hans band. Sedan dess har bandet turnerat i USA, Europa och Japan, och spelat in Becks album ”Who Else?” I skrivande stund har Beck och Batten - tillsammans med basisten Randy Hope-Taylor och nya trummisen Andy Gangadeen - just påbörjat en ny USA-turné.



Du har fått drömjobbet, eller hur?

- Det har jag nog, jag har inget att klaga om!

Hur kom du i kontakt med Jeff?

- Jag spårade upp honom. Det var på Michael Jacksons ”Dangerous”-turné ’92. Jag bjöd honom till en show, men det var en av de många showerna som Michael ställde in. De två förbanden spelade, men Michael bestämde sig för att han var sjuk. Jeff hade precis kommit, men blev avvisade - så jag ringde honom och vi sammanstrålade i studion dagen därpå, han höll på med Playboys-plattan. Jag ville bara träffas - jag hängde i studion ett par timmar, och gav honom min CD. Jag trodde aldrig att han skulle lyssna på den, men tre-fyra månader senare ringde han och sa, ”Låt oss göra en platta tillsammans” - och jag sket på mig! (skrattar)

Tja, det kan jag tänka mig - ”Ja, okej, men ge mig ett par år att öva, bara...”;

- Han gjorde precis det, faktiskt - vi kom igång först efter fem år. Men det är Beck-tid, när han vill göra någonting - flera år kan passera. Vi håller tummarna bara på att det här fortsätter.

Det gör vi alla, tro mig. Fem år mellan plattor - ”Kom ut från under bilen, man!” Men jag har sett bilder av hans hotrods, han är lika duktig på det som han är på att spela gitarr.

- Ja - han är bra på allting. Han är gourmetkock, också. Det är ganska roligt, han kan bli upprörd över garlic, eller nåt! (skrattar)

Innan du började med Jeff höll du på med ditt eget projekt, ”Tribal Rage” - har du lagt det på is så länge?

- Ja, alla i bandet har gått sina vägar och gjort andra saker, men jag håller på med en egen skiva just nu, den består för det mesta av låtar jag skrev för Jeff som inte kom med på plattan - Gud, jag har skrivit minst 20 låtar för honom under de sista två åren. Så om jag får tillräcklig med tid hemma - jag menar, alla låtar är färdigskrivna, det gäller bara att spela in dom rätt.

När fick du din allra första gitarr?

- När jag var åtta år. Den var en julklapp, vill jag minnas - den var helcool, den var elektrisk, och den var röd och blå, och jag tyckte att den var den coolaste i hela kvarteret. Eftersom de flesta ungar får akustiska gitarrer som första instrument, och jag var redan inne på elektriska band.

Vad var det som fick dig att vilja spela gitarr?

- Att min syrra hade en, men inte jag! Det var avundsjukan, i början. Och The Beatles, The Monkees, sådana band - jag var inne på teenybop-grejen ett tag där.

Du har återvänt till det nyligen, eller hur?

- Oh! Britney Spears... Ja... Hur visste du det?

Jeff berättade om det.

- Oh! (skrattar) Ja - det var en cool låt hon gjorde, då - vi gjorde en riktig rockversion av den. Kulisserna påminde om Mad Max-filmerna. Det var rätt kul.

Jeff sa att dom ”snofsade till dig”...

- Ja, just det - (skrattar) - dom satte peruk på mig och klippte den att se ut som sockervadd.

Men du började med Beatles och sånt?

- Ja - jag började med lektioner direkt när jag fick min första gitarr, så jag lärde mig noter. De första några åren var mest notläsning från böcker, och härmning av vad jag hörde på radion, vilket jag hade nog föredragit, men lärarna lärde mig noter.

Jag önskar att jag hade lärt mig läsa från början.

- Ja - det är nog bättre att lära sig tidigt, innan man upptäcker vilket ont det gör! Jag tror att det blir ännu smärtsammare alltefter man åldras.

När började du spela ute?

- Oh, Gud - det var inte tills efter jag hade gått på GIT i ’79.

Du blev lärare på GIT också.

- Ja, men det var flera år efter jag utexaminerades därifrån.

Vad var ditt första professionellt jobb?

- Det första jag gjorde professionellt var en jazz gitarrduo med en kille på en hippierestaurang - vi läste jazz standards från The Real Book. Jag var med i ett flertal band i San Diego ett tag, och hamnade med ett av dom i drygt tre år. Vi gick genom olika faser - Top 40 rock, fusion - de spelade fusion när jag kom med först. Och sen började vi skriva egna låtar, och bandet splittrades! (skrattar) Och sedan flyttade vi alla en efter en till Los Angeles.

Är du från Kalifornien själv?

- Jag föddes i New York State, men familjen flyttade västerut när jag var nio år.

Du har en otrolig tapping-teknik. När började du med det?

- Oh - Gud - det var mot slutet av året på Guitar Institute, för att en av mina polare, Steve Lynch, som också var student där, höll på med det. Han hade sett ett seminarium med Emmett Chapman, killen som uppfann The Stick. Han bestämde sig för att prova det på gitarren istället för att lära sig ett nytt instrument, och jag tyckte att han gjorde fantastiska grejer. Han skrev en bok om det till slut - jag lärde mig allting som fanns i den, och byggde upp min teknik från den grunden.

Du skrev en bok om det själv senare. (”Two Hand Rock” - kan beställas på Jennifers webbsida, <www.batten.com>.)

- Ja. Den var en utvidgning av allt jag hade lärt mig. Jag var så inne på det när jag började att jag fick blåsor på alla tio fingrarna.

Vilka är dina största influenser?

- Tja, Nummer Ett är min boss, Jeff... allra tidigaste var det liksom B.B. King, och Duane Allman - jag gick in i en tung bluesperiod ett tag där. Och sen på 80-talet älskade jag Van Halen, jag lärde mig en hel del av hans grejer, och George Lynch.

Har du någonsin lirat nylonsträngad gitarr?

- När jag var på GIT, ja - dom hade en klassisk kurs, men inte sedan dess. Jag gillar små halsar, små mesiga halsar.

Har du små händer?

- Tja - tjejhänder, ska vi säga! (skrattar)

Jeffs händer är inte så enormt stora heller, är dom?

- Dom är inte särskilt långa, men dom är massiva.

Är det hans egna händer på omslaget av den nya plattan?

- Ja, dom är hans - alldeles insmörda med bilfett!

Jennifers signaturmodell Washburn-gitarr har mahogny kropp, tre-delad lönnhals och greppbräda av rosewood. Den är utrustad med Floyd Rose-svaj och tre Seymour Duncan mikar - två Duckbuckers och en JB Junior. (Alla dessa tre mikar är minihumbuckers i Strata-storlek.) Den är också försedd med en hexafonisk syntmik med tillhörande syntdriver elektronik och kontroller.

- Kroppsformen var ganska annorlunda för mig, eftersom jag hade lirat på Strata-stil kroppar innan. Vid första titten trodde jag inte att jag inte skulle gilla den, men jag tog på den och den passade som handen i handsken, den var hur bekväm som helst. Så jag har använt dom sedan dess, jag har ett halvdussin nu.

Hur länge har du använt Washburn-gitarrer?

- Det är minst fyra år nu - jag gick med dom precis innan den sista Jackson-turnén, som var ’97. Jag var med Ibanez innan, och jag hade sju gitarrer i rad med sju vridna halsar, så jag bestämde att det var dags att gå vidare. Mina Washburns har varit mycket mer tillförlitliga - modellen jag använder har limmad hals, så det är en mycket jämn övergång mellan halsen och kroppen, och dom har syntmikar - det är något jag började med när jag slog ihop med Jeff.

Oh! Jag trodde att du hade hållit på länge.

- Nej - jag tyckte att synten var skit, ganska oanvändbar - jag pulade med den litegrann, man använde den aldrig live - så det var verkligen ett eldprov när jag kom med i detta band. Jag trodde att vi skulle ha med keyboards, och när jag kom underfund med att jag var allt, tyckte jag att det var dags att få ordning på det!

Jeff berättade att du ”har en enorm rack full med prylar, det är som att köra 17 symaskiner samtidigt!”

- Den är en ganska löjlig rigg, egentligen skulle den räcka till två gitarrister.

Kan du beskriva den?

- Den ser värre ut än den är, eftersom jag har två ex av allt, ifall någonting går sönder. På syntsidan använder jag en Roland GI-10 MIDI Converter, som driver en JV-1080 ljudmodul, och det är ungefär allt. Jag har två volympedaler - det finns ett par låtar där jag adderar ett andra ljud vid vissa ställen - och MIDI foot controllers för varje system, gitarrsystemet och syntsystemet. Jag började med ett annat MIDI-system som triggade betydligt snabbare, men det var så opålitligt att jag ville börja supa. Så till slut gick jag över till Roland-systemet, det är mycket pålitligare men lite långsammare.

Använder du fortfarande Peavey förstärkare?

- Nej, med Jeff har jag en Marshall. Jag ringde Peavey för ett par dagar sedan och sa, ”Ahhh - det har skett en förändring...” Jag får helt enkelt ett mycket klarare ljud med mer stake, egentligen. Att stå bredvid Jeff får en verkligen att tänka, ”Mmm - jag tror att jag måste tänka om hela mitt system!” Jag menar, det ligger i hans fingrar för det mesta, men... Jag hade andra prylar också, jag använde en Digitech 2101 preamp, och den har alla världens ljud, men den saknar den direkta klarheten som är så viktig för live. Marshallen har gjort en stor skillnad.

Använder du samma modell som Jeff?

- Jag använder en Marshall 2000, men jag har den trekanaliga Super Lead-modellen, eftersom den har separat EQ för kanalerna. Men som hans gitarr funkar, han kan bara skruva ner på gitarrvolymen i distkanalen och få ett helt rent ljud. Och han byter inte nödvändigtvis till den rena kanalen för att få ett rent ljud. Jag kan inte göra det.

Vem kan göra det som Jeff Beck gör? Han är för mycket, den gubben.

- Yeah! Det är en hel annan värld.

Det måste vara fantastisk att få se honom repa och sånt.

- Det är ett privilegium. Jag nyper mig själv fortfarande!

Var du besviken att inte få spela särskilt mycket gitarr på hans nya platta?

- Nej - ärligt talat, vad behöver man en gitarrist till för, på en Jeff Beck-platta?

Hur mycket av det du lirar med Jeff live är syntgitarr, och hur mycket är vanlig gitarr?

- Det är ungefär 50-50 - det finns mer gitarr på den nya plattan, så jag spelar kompgitarr på dom låtarna. Bortsett från ”Nadia” - det finns kanske en till med synt, men det är mest gitarr på den. Men många av de äldre låtarna - han har spelat in med keyboards i 30 år, så många av låtarna behöver syntljuden.

Så du lirar stråkarna på ”A Day In The Life”, och sånt?

- Ja, jag gör stråkar på den, och på ”Where Were You”.

Sjunger du något mer än på ”Rollin’ and Tumblin’”?

- (skrattar) En låt räcker! Jag har inte sjungit sedan jag var 18, så en låt - jag har inga ambitioner på några fler! Jag håller på att lära mig sjunga, egentligen - att göra det ordentligt. Det är en hel annan grej, det finns inga band att luta sig på! Det är annorlunda, jag har roligt, och jag trivs med det, eftersom det är så annorlunda för mig. Men man är beroende på det som man hör i monitorerna - jag ska testa med in-ear monitorer på nästa svängen.

När börjar den?

- Den första konserten är i Seattle, den 15:e februari. Och vi ligger ute i sex veckor.

Jag såg turnéplanen på nätet, ni är ganska tätbokade. Hur åker ni, flygplan eller buss?

- Buss. Det är mycket skönare. Det är så tråkigt att behöva trassla med flygplan, med all väntande. Det är skönt att bara kliva i bussen och ha sina prylar där som man kan underhålla sig med - titta på videos, och sånt.

Jeff sa att han trivs mycket bättre med turnerandet nuförtiden när han har folk omkring sig som det går att ha intelligenta samtal med.

- (garvar högt) Det är jättekul. Det finns en familjeanda i bandet, och alla har samma egendomligt sinne för humor. Vi kommer jättebra överens. Och det är särskilt viktigt när man ligger ute på turné, det är då det verkliga testet kommer. Det är först när man reser tillsammans i en månad eller så att man lär sig hur en människa verkligen är. Men tack och lov arbetar jag för en som inte gillar att turnera så värst heller, så det är inte som om vi kommer att ligga ute i ett och ett halvt år. Det är det enda sättet att hålla hjärnan i balans, att komma hem då och då och få fötterna åter på jorden.

Och klappa hunden, eller hur?

- Ja, jag har två stycken.

Saknar du dom?

- Ja, det är hemskt, men jag har en kille boende i mitt hus som sköter om dom. Jag ser inget annat sätt just nu. Jag önskar att jag kunde e-mejla dom! Jag antar att det blir den nästa stora grejen, den virtuella klappningen - man tar på ett par handskar och klappar dom!

Där sa du något.

- Jag tror inte att det ligger alltför långt borta...

Jennifer Battens golvpedaler:

2 st. MIDI Buddy MIDI pedalbord (1 till syntsidan, 1 till gitarrsidan)
2 st. sustainpedaler (synt)
2 st. volympedaler (synt)
1 st. volympedal (gitarr)
Digitech Whammy-pedal (gitarr)
Dunlop Cry Baby (gitarr)

Volympedalerna är custombyggda av Tony Iommis tekniker Mike Clement och är stora Morleypedaler med LED-displayer (0 - 100), så att Jennifer kan förinställa volymerna för varje enskild låt.

© Paul Guy 2001

Mer om Jennifer Batten

En längre version av intervjun finns på engelska

Intervjuer