Intervjuer

John Lee HOOKER
Blues Healer

av Paul Guy

Intervju för FUZZ nr. 2/97
© Paul Guy 1997

”Bluesen gör dig inte fattig, inte heller gör den dig ledsen. Om du blir ledsen, om saker och ting går åt skogen, piggar bluesen upp dig. Blues är en uppåtgrej, inte en nedåtgrej.”
– John Lee Hooker

”Let that boy boogie-woogie”
– Will Moore, Hooker’s styvfar

Rösten i telefonen bär, trots den dåliga förbindelsen, på övertoner som får håret att resa sig på nacken. Han talar mjukt och lågmält, men rösten är omisskänslig. Jag har en äkta levande legend på tråden, en av bluesens främsta och mest vördade ursprungsgestalterna. John Lee Hooker utstrålar – även genom telefonluren – en ödmjuk värdighet. Han är artig och vänlig och talar långsamt, ibland stammar han en aning. Han verkar glad att höra en europeisk röst och att svara på frågorna, men fattar sig ganska fåordigt och upprepar sig rätt mycket. (Tänka sig – han pratar ju som han sjunger… )

Mississippidialekten får bilder från gamla svartvita filmer att objudna flimra förbi mitt inre öga. Små träkåkar vid bomullsfälten, barfotade småbarn i urblekta hängselbyxor och raggiga stråhattar, med pickande kycklingar kring fötterna… Gamla gråskäggiga halvskalliga gubbar, som spelar på slitna gitarrer, nödtorftigt lagade med tuggummi och snören… Den unika grammatiken kunde få språkprofessorer att rysa, men undertecknad bara myser. (Och inser till min bedrövelse att det blir omöjligt att förmedla karaktären i översättningen.)

John Lee Hooker såg dagens ljus på landet en bit utanför Clarksdale, Mississippi, den 22 augusti 19… Uppgifterna om årtalet varierar. Enligt vissa källor föddes han 1920 medan han själv har uppgivit både 1915 och 1917. John Lees mor, Minnie Ramsey, fick elva barn med sin man, William Hooker, som dog 1923. Minnie gifte senare om sig, med Will Moore, en bomullsplantagearbetare och bluesmusiker. Familjen var fattig och ägde ingen radio – deras enda kvällsunderhållning svarade de själva för, genom att sjunga till Moore’s gitarrackompanjemang.

– På kvällarna satt vi runt och sjöng låtar som vi hittade på, säger Hooker.

John Lee ville också lära sig att spela gitarr, och Moore ställde villigt upp, vilket Hooker bekräftar med eftertryck:

– Det som jag lirar idag, det lärde han mig, han lirade så där, det var hans stil. Han gav mig den.

Spelade han för publik, också?

– Nej, han spelade bara på fester och sånt.

Fanns det några andra gitarrister du lärde dig av?

– Tony Hollins.

Du måste ha känt en hel del av bluesens förgrundsfigurer, som Blind Blake och Robert Johnson och Charly Patton…?

– Jag träffade dom aldrig, men jag älskar deras musik. Farsan, han spelade med Charly Patton.

Styvfadern uppmuntrade John Lees karriärambitioner, ett faktum han (prat)sjunger om i texten till hans första hit, ”Boogie Chillun”, och i flera andra låtar, bl a ”Walkin’ The Boogie”. (Z Z Top’s Billy Gibbons – bland många andra – har citerat följande en herrans massa gånger:)

”One night I was layin’ down. I heard Mamma and Pappa talkin’.
I heard Pappa tell Mamma, let that boy boogie-woogie.
It’s in him, an’ it’s gotta come out.”

Redan vid 14 års ålder kände sig Hooker mogen att söka sin lycka som bluessångare i Memphis, Tennessee. Han arbetade som dörrvakt på en teater på Beale Street och spelade och sjöng som gatumusikant. Det gick dock inte så bra och han återvände hem ett tag, men snart bestämde han sig för att flytta norrut. 1933 kom han till Cincinatti där han knegade med diversearbeten och sjöng i gospelkvartetter, bl a Fairfield Four och Big Six. När han gifte sig 1943 flyttade han till Detroit, USAs Motor City – Motown – dit arbetare invandrade i flockar från Södern för att få (relativt) välbetalda arbeten hos Ford och General Motors.

Några år senare började Hooker uppträda på bl a Monte Carlo och Harlem Inn, klubbar i Black Bottom, Detroits getto. (På Monte Carlo kompades John Lee av pianisten James Watkins.) Joe Von Battle, en affärsman som ägde en stor skivaffär, sin egen studio och ett skivbolag – JVB Records – skrev kontrakt med Hooker november 1948. De superba ”Stomp Boogie”, ”Black Man Blues” och ”Shake Your Boogie” var bland de första låtar Hooker spelade in för JVB. Men det var en låt som John Lee hade spelat in några veckor tidigare på Sensation Records – ”Boogie Chillun” – som väckte nationellt intresse för Hookers musik hos bluespubliken. Den släpptes av Modern Records i Los Angeles, som Sensation hade leasat skivan till. ”Boogie Chillun” hamnade etta på R&B topplistan, i likhet med ”Hobo Blues” och ”Crawlin’ King Snake” 1949 och ”I’m In The Mood” 1951.

Jag frågar John Lee hur det var att spela in skivor då, jämfört med idag?

– Spela in då? Oh, det var ungefär som att göra det nu, men då hade dom inte alla dom grejer som man har nu att spela in på. Brukade göra lackskivor och 78:or och sånt. Stor skillnad.

Kan du berätta vad du hade för gitarr då?

– Oh – jag lirade på – få se nu – Stella. Känner du till Stella gitarrer?

Oh yeah. (Stella gitarrer tillverkades i tusentals av The Harmony Company, på den tiden världens största instrumentfabrik, för Montgomery Ward, en postorderfirma. Förf. anm.)

– Jag hade en elektrisk mik i den. Då bytte jag gitarr – min första äkta elgitarr, T–Bone Walker gav mig den. (Det verkar ha varit en Epiphone Zephyr Regent med två mikar, såvitt jag kan se på bilderna på John Lee från 50- och 60-talet. Förf. anm.)

Vad minns du mest om T–Bone?

– Oh, jag minns honom mycket bra, vi kände varandra länge. Han var en stor gentleman, han var en fin kille, han älskade att lira, han berättade saker om musik för mig som jag älskade att höra – han var en god man. Sjuhelvetes bra på att lira, också. Det var han som hittade på allt det här med elgitarrsolon och sånt, du vet.

Du använder fortfarande Epiphone gitarrer, eller hur?

– Jo, jag har två stycken. (På ”Mr. Lucky”-konvolutet syns han med ett instrument som ser ut som en Sheraton med en Riviera stränghållare och små humbuckers, förf. anm.)

Hur är de, jämfört med de gamla?

– Well, dom är lite annorlunda, men dom nya, dom gör dom starkare, elektriskt är dom lite kraftigare - stor skillnad.

Sina kontraktuella åtaganden till trots spelade Hooker in massor med material för andra skivbolag som Gotham, Savoy, Specialty och King, under ett förvirrande antal olika namn: Texas Slim, Delta John, Birmingham Sam and His Magic Guitar, Johnny Williams, The Boogie Man, m fl, och även – tro’t eller ej – Little Pork Chops (”Små Svinkotletter”…). Chance Records i Chicago hade t o m en viss ”John Lee Booker” på sin artistroster ett kort tag. (Tillsammans med sina skivor i eget namn, har han idag en discografi som innefattar över 800 album och singlar.)

Dessa tidiga inspelningar, många av dem solouppträdanden där Hookers superba bluesröst ackompanjeras av endast hans gitarr och fotstampet av hans Coca-Colakapsylförsedda skosulor, är uppvisningar i äkta Deep Blues. Men trots sin uppväxt i samma delstat som Robert Johnson, Big Bill Broonzy, Elmore James, Jimmy Reed, Howlin’ Wolf, Muddy Waters, B.B. King och Albert King, för att nämna bara några få, låter han inte som någon av dessa bluesikoner. Hookers musik hade för all tid präglats av styvfadern Will Moore, som hade växt upp nära Shreveport, Louisiana, Leadbellys hemstad, och insupit en rååre, mer avskalad blues än den mer strukturerad stil som var gängse i Deltat. Det lurigt enkla men hypnotiskt drivande gitarrspelet, den synkoperade rytmen från fotstampet och den avspända attityden till rim och meter i textraderna, vittnar tydligt om Moores Louisiana-influenser. En sak har han dock gemensam med sina delstatsfränder, och det är en mycket speciell sångröst, ett uttryck med rötter som sträcker sig ändå tillbaka till Afrika.

Din musik påminner mer om Louisiana än Mississippi. Fast den påminner mest om dig, förstås… Delta blues har inte samma sorts känsla som du har?

– Nej, det har dom inte. Jag spelade inte Mississippi blues, det var en annan grej, du vet, det är annorlunda, men det är världsomfattande nu. Alla gör det. Det som jag lirade var inte Mississippi blues, jag kommer därifrån, men jag lirade inte just den musiken.

Hooker struntar för det mesta fullständigt i ”givna” ackordbyten och taktindelningar, utan mal på osvikligt på grundstämman och accentuerar rytmen med korta attacker på diskantsträngarna. Om han överhuvudtaget bryr sig om att byta till kvarten eller kvinten i versövergångerna är det bara för att strunta i att komplettera den med kvinten eller kvarten… Han tänker inte på 12-takters indelningar, och inte heller på 9-, 11- eller 13-takters indelningar eller vad det än må vara, utan byter ackord när han känner att det passar ihop med texten. Han halvpratar orden som om han inte pallar att träffa tonerna, bara för att i nästa sekund sjunga med klockren tonsäkerhet.

Under perioden 1949 – 1952 var Hooker omåttligt populär hos bluespubliken, turnerade mycket, och fick flera stora hits. För det mesta uppträdde han som soloartist. Hans fotstampande – han satt nästan alltid när han lirade – och experiment med ”elektriska mikar”, som han säger, väckte stor uppmärksamhet. Hooker var bland de första att utnyttja förstärkaredist och även en av de första bluesgitarristerna som använde studioeffekter. På hans ”Walkin’ The Boogie” (1952) återfinns inte bara dubbad sång utan även Les Paul-stil upspeedade gitarrinpass inspelade med bandspelaren på halva hastigheten.

1950 insjuknade John Lee och var nära att dö. Enligt gitarristen Eddie Burns, som ersatte John Lee på Harlem Inn, la någon gift i hans whisky. Burns misstänker att det var en svartsjuk kvinna som ville döda honom – Hooker var en ökänd kvinnokarl…

Runt 1953 började John Lees popularitet att dala, då ”West Coast” bluesartisterna slog igenom med en mer raffinerad R & B-influerad stil, tajta och proffsiga band och slicka shower. Hooker fattade loppet och spelade in sina första sidor – ”Unfriendly Woman”, ”Wheel and Deal”, ”Mambo Chillun” och ”Time is Marchin” – oktober 1955 för Vee-Jay Records, som även försåg honom med ett band – gitarristen Eddie Taylor, basisten George Washington, Tom Whitehead bakom trummorna och Jimmy Reed på harmonica. Hooker anpassade sig snabbt och skickligt till samarbetet i en bandsituation. Våren 1956 spelade dom in – utan Jimmy Reed denna gång – Hooker’s kanske mest kända hit, ”Dimples”. Hans andra stora hit för bolaget, ”Boom Boom”, spelades in 1962.

Hooker var lika hemma i både akustiska och elektriska sammanhang. ”Folk” eller ”Country” blues fick en uppsving igen i slutet av 50-talet bland studenter i både USA och Europa. John Lee Hooker var återigen snabb att anpassa sig till publikens växlande smak. 1959 spelade han in den akustiska plattan ”The Folk Blues of John Lee Hooker” för Riverside Records och 1961 ”The Folk Lore of John Lee Hooker” för Vee-Jay. Han gjorde bejublade akustiska uppträdanden på Newport Folk Festival 1960 och 1963 och på Newport Jazz Festival 1964. 1962 kom han till Europa för första gången med bland andra T-Bone Walker och Memphis Slim, för American Folk & Blues Festival, arrangerad av tyskarna Horst Lippmann och Fritz Rau, en show som turnerade i flera europeiska länder.

Som de flesta andra européer i min generation fick jag min första exponering till de svarta amerikanska bluesartisternas musik i andra hand, genom engelska musiker som Alexis Korner, John Mayall, Spencer Davis, The Yardbirds, The Rolling Stones och The Animals, som drog stora delar av sina repertoarer från Hooker, Howling Wolf, Muddy Waters, Elmore James, Jimmy Reed och Bo Diddley. Hooker spelade med John Mayall’s Bluesbreakers i London 1962, och hans ”Dimples” var en stor hit för Animals 1964. Jag nämner att jag såg honom i London 1966…

– En gång i tiden lirade jag ständigt i Europa. Blues var stor däröver. Det var verkligen stor däröver. Blues… en gång i tiden… Den var stor här, men den var ännu större däröver.

Jag minns att jag gick och letade efter dina skivor efter att ha hört de engelska banden spela dina låtar.

– Dom brukade alltid spela min musik däröver. Det var bra.

Hur känner du dig när så många har försökt kopiera dig, stör det dig, eller tar du det bara som en komplimang?

– Oh, nej, nej, nej, jag skrev för alla människor, gamla och unga. Bluesen – den talar till gamla människor, och den talar till yngre människor. Och dom bildar band och dom tar musiken vidare, och det är härligt.

Den brittiska bluesboomen banade vägen för artister som Hooker, Muddy Waters och Howlin’ Wolf att spela för utsålda hus i Europa – Hooker turnerade här varje år mellan 1964 och 1969. Och när band som Animals, Yardbirds, Cream och Stones åkte till Staterna, tog de sina amerikanska influenser tillbaka med sig och blåste nytt liv i flera svarta bluesmusikers karriärer, genom att presentera deras musik för en ny publik – unga vita amerikaner. Bluesen hade dittills främst haft en svart publik, som dock till stor del hade vänt den ryggen till förmån för soul och Tamla Motown vid 60-talets mitt.

John Lee Hooker anpassade sig än en gång till sin publik och spelade in de kritikerrosade albumen ”Urban Blues” (1968) och ”Simply The Truth” (1969) för Bluesway Records. Vid det laget spelade Hooker mest för rockpubliken och flyttade då till Kalifornien, där han spelade in det utmärkta albumet ”Hooker and Heat” med gruppen Canned Heat 1970, med vilka han också turnerade. Detta var en ovanligt lyckad kombination, då Bob ”The Bear” Hite och hans gäng hade nära nog helt och hållet baserat sin musik på Hookers obarmhärtiga boogie-stil.

Hooker gjorde flera skivor under tidigt 70-tal, bl a ”Endless Boogie”, ”Never Get Out Of These Blues Alive”, och ”Free Beer And Chicken”, men dessa innehöll mest gammal skåpmat och återanvända idéer. Under sent 70-tal och huvuddelen av 80-talet var det ganska tyst om John Lee. Bortsett från uppträdanden på bluesfestivaler, en filmroll i John Landis ”Blues Brothers” 1980 – samma år som han invigdes i Blues Foundation Hall of Fame – och en platta till med Canned Heat 1981, hördes knappast ett knyst från Hooker fram till 1989, då han spelade in sin mest framgångsrika platta någonsin, ”The Healer”, som gästades av bl a Carlos Santana, Bonnie Raitt, Robert Cray och Los Lobos, alla långvariga Hooker-anhängare. ”The Healer”, producerad av hans f d gitarrist Roy Rogers, vann en Grammy Award för ”Best Blues Recording” och 1990 invigdes Hooker i Rock’n’Roll Hall Of Fame.

1990 gjorde Hooker CD:n ”Mr. Lucky”, återigen producerad av Rogers, och återigen gästad av en constellation stora namn som Albert Collins, Ry Cooder, Robert Cray, Johnny Winter, Carlos Santana, Van Morrison och Keith Richards, alla ivriga att bekänna sin vördnad för en av bluesens främsta ursprungsgestalter. Både ”The Healer” och ”Mr. Lucky” innehåller nyinspelningar av låtar som John Lee har sjungit i decennier, och alla de olika kollaborationerna är inte fullständigt lyckade, men dessa album har gett John Lee Hooker superstarstatus.

John Lees senaste platta, ”Don’t Look Back” har nyligen släppts på Point Blank Records. (Se recension på annan plats i tidningen.) Jag frågar om han är nöjd med den?


– Yeah, absolut. ”Don’t Look Back”, ”Spellbound” – jag tycker att den är en bra CD. När jag gör dom, gör jag dom rätt.

Van Morrison gjorde mycket bra ifrån sig med produktionen. Ni har känt varandra länge, eller hur?

– Oh yeah, lång tid. Han och jag, vi har varit vänner länge. Han har gjort mycket bra (musik). Han är en bra kille.

Vilka musiker på plattan sen – jag gillar verkligen Jimmy Pughs lir, det är så vackert.

– Oh yeah, han är verkligen bra, inte sant?

Jag vet att Jimi Hendrix hade mycket höga tankar om dig, gjorde du ”Red House” som en hyllning till honom?

– Som en komplimang till honom, yeah. Hans familj och hans far ville att jag skulle göra den där, hans grej: There’s a red house over yonder. Han gjorde en bra version på den. Min version är ganska OK.

Din version är toppen, man! Den är härlig.

– Gillade du den?

Ja, verkligen.

– Men tack. Tack så mycket.

Tog det lång tid att spela in plattan?

– Tja, inte särskilt, nej, cirka en månad. Av och på i studion, du vet. Vi gick in, gjorde en låt, slutade – gick in igen kanske en vecka senare, två dar senare, så där.

Det låter inte som om ni gjorde grunderna först och påläggen sen…

– Well, vi spelade in allihop tillsammans. Där i studion. Alla var där. Jag gillar det bättre så där, när jag kan se killarna där runtom mig.

Det måste vara ganska annorlunda att spela in i dagens studios…

– Well, yeah, det är annorlunda, men jag har lärt mig att hänga med, och dom musikerna, dom kan min musik, så det var inte alls svårt. Det är mycket som ändras med tiden, du vet, men man måste hänga med, och det var OK.

Det har funnits så många lysande bluesmän – ledsamt nog har de flesta gått bort redan – jag undrar vem John Lee anser vara de mest framstående, de mest minnesvärda?


– De mest minnesvärda? Den mest minnesvärde för mig var… ohhh, han har gått bort… vad hette han nu… snubbe från Texas… (lång paus) Lightnin’ Hopkins. Han kunde lira, han.

Ja, verkligen. Har du särskilda minnen av några andra?

– Muddy Waters, alla gånger. Vi brukade lira tillsammans jämt.

De yngre killarna, då – finns det någon särskild som har impat på dig på senare år?

– Jag var hög på Stevie Ray Vaughan, det var jag verkligen.

Det är så synd att han gick bort.

– Yeah, och på det sättet också. Hur det hände. Alla måste vi gå nån gång, men helst inte på det sättet om vi kan undvika det.

Du har spelat överallt under din karriär, vilka länder tycker du bäst om?

– Oh, England och Schweiz.

Verkligen? Jag kommer från England, och det är skönt att höra.

– Oh yeah. Jag bodde där ett tag. England, yeah… Jag älskar England.

Tar du fortfarande upp gitarren för att lira för dig själv hemma?

– Yeah – yeah, jag gör det.

Vilken gitarr tar du upp då?

– En Gibson.

Den som du har i Gibson-annonserna? (En helakustisk Blues King Electro, förf. anm.)

– Jag antar det. Jag spelar en Gibson, ibland spelar jag på en Epiphone…

Vill du säga något om dina mest minnesvärda upplevelser, både bra och dåliga?

– Oh, det är en bra fråga. Jag har haft båda. Jag har haft bra, och jag har haft dåliga, du vet. Jag känner mig som om jag välsignats. Rytm från Herren, du vet.

Vad är det käraste minnesmärket i din karriär?

– Mitt käraste minnesmärke… När jag fick Boogie Chillun, fick mig en stor hit… Och jag spelade på Cabot Theatre, ohhh, och tre tusen folk trängde in sig där, dom stod på stolarna…

© Paul Guy 1997

Efterord, 26 juni 2001

För ett par dagar sedan mottog jag med stor sorg nyheten att John Lee Hooker hade gått bort i sömnen i hans hem i San Francisco.

Intervjuer