Paul Rodgers

Paul Rodgers

av Paul Guy
Först publicerad (i kortare form) i FUZZ, 3/97

En betydligt längre version av intervjun finns på engelska

"All Right Now", gruppen Frees brontohit från 1970, kan idag höras i radion eller TV:n någonstans i världen var 45:e sekund, sägs det. Paul Rodgers och den tragiskt bortgångne gitarristen Paul Kossoff formade Free 1968 med ex-Bluesbreakers basisten Andy Fraser och trummisen Simon Kirke. Tillsammans med Cream och Led Zeppelin blev Free ett av de mest framgångsrika banden i den engelska bluesboomen och sålde över 20 miljoner skivor.

Free upplöstes för gott 1973. Rodgers och Kirke bildade ett nytt band - Bad Company - med Mott The Hoople gitarristen Mick Ralphs och basisten Boz Burrell från King Crimson. Bad Company blev ännu mer framgångsrik än Free och deras sex album sålde i över 30 miljoner ex. "Feel Like Making Love", som Rodgers skrev för Bad Company, vann till och med en Grammy Award.

Rodgers gjorde sitt första soloalbum - "Cut Loose" - 1983, efter att Bad Company hade splittrats. 1985 slog han ihop sina påsar med Jimmy Page, basisten Tony Franklin och AC/DC trummisen Chris Slade och formade The Firm. Efter två plattor och flera världsturnéer splittrades även denna konstellation och det var ganska tyst om Rodgers i några år innan han bildade ännu ett nytt band, The Law, med Small Faces och Who trummisen Kenny Jones 1991. Duo:n gjorde bara ett album innan den också sprack, men fick en stor hit med låten "Laying Down The Law".
Sedan dess har Rodgers gjort solokarriär. 1993 spelade han in det kritikerrosade albumet "Muddy Water Blues", en hyllning till sina bluesrötter, med hjälp av gitarrister som Jeff Beck, Dave Gilmour, Brian May och inte minst Buddy Guy. Samma år gjorde han ännu en hyllningsplatta, "The Hendrix Set" med Journey-gitarristen Neal Schon. 1995 bestämde han sig för att bilda ett nytt band på mer permanenta villkor. Han rekryterade den eminente gitarristen Geoff Whitehorn (Maggie Bell, Back Street Crawler, Procol Harum, Paul McCartney, Roger Waters, Eric Burdon...) och ex Go West basisten Jaz Lochrie, en av Englands främsta studiobasister. Bakom kaggarna sitter Jim Copley, även han med en lång meritlista för studioprojekt, med bl a The Pretenders. Rodgers och hans nya band turnerade hårt världen runt i 18 månader innan de gick in i studion. "Jag ville att den nya plattan skulle få en bandkänsla," säger han, "och det fungerade. Jag är mera nöjd med denna platta än med någon annan jag har spelat in."

Paul Rodgers, arbetargrabben från Middlesborough i nordvästra Englands gråa industriella landskap, har hyllats som en av de bästa blues/rocksångarna genom tiderna. "Mannen med rösten som en sologitarr", som en av mina vänner uttryckte det, besökte nyligen Stockholm i promotionssyfte för "NOW", den nya plattan. FUZZ träffade honom för en pratstund. Först och främst ville jag veta om han härmar en gitarr medvetet?

- Det uppstår en dialog - jag tror att jag har fått det från bluesen, för att det är alltid det där - (sjunger) "Whoa, o-oh, yeah..." (härmar en gitarr) "Daa-, daa-a-, aah-a" som pågår. Det var nåt som verkligen fungerade bra mellan Koss och mig, utan att vi ens behövde tänka på det. Det var en av anledningarna till att jag gillade Koss så mycket, vi andades tillsammans i låtarna, det var mycket naturligt. Ja, jag tror nog att jag gör det, om jag tänker efter. Jag kastar fraser till Geoff, utmanar honom att repetera dom - det är som ett musikaliskt samtal.

Vem är din största influens som sångare?

- Otis Redding, han har alltid varit min favorit. En av mina bästa minnen är när jag spelade på Atlantic Birthday Party, dom bad mig sjunga, och jag sa att jag inte hade något band för tillfället och dom sa, "Oh, det fixar vi, vi har ett band här" och jag frågade vem då, och dom sa "Steve Cropper och Duck Dunn och grabbarna", och jag liksom satt på planet innan dom la på luren! Det var härligt. Jag sjöng Dock Of The Bay, det var en fantastiskt kväll.

Har du någonsin haft regelrätta sånglektioner?

- Jag hade tur. Jag kom på att jag hade en röst av en slump. Då jag var grabb hängde jag och mina polare alltid på ett bands replokal, dom var vuxna killar och vi var småglin, och dom var våra hjältar. Och en dag dök deras sångare inte upp och jag fick sjunga. Att närma sig miken kändes som att gå in i en orkan - jag var mycket nervös! Och jag sjöng en Little Richard låt - Long Tall Sally, kanske - och jag fick bli deras sångare, jag har aldrig sett tillbaka sedan dess. Men jag har lärt mig genom att lyssna och försöka kopiera Otis Redding och sådana killar - Ray Charles, till exempel. Jag hämtade mycket från Otis, hans sätt att närma sig en låt. Han sjöng med ett slags djup närvaro, han var alltid där i ögonblicket, han sjöng inte bara texten. Han återupplevde känslorna. Det som jag gillar så mycket hos honom är att låtarna alltid kom till en höjdpunkt, han sträckte sig bortom texten och kom in i en improviserad grej. Jag tycker att det är härligt.

Väldigt få vita killar lyckas låta övertygande när de sjunger blues. Har du någon teori som förklarar hur du fixar det?

- Well, *om* jag nu gör det, så är det för att jag inte försöker låtsas att jag är en svart kille på bomullsfältet på 30- och 40-talet. Jag gör det inte, för jag är det inte, jag är en grabb från Middlesborough. Men jag kan uppleva samma sorts känslor, jag kan känna igen mig i deras kamp, kanske har det att göra med arbetarklassen och allt. Jag försöker bara sjunga med känsla.

Paul Rodgers har skrivit ett otal klassiska rocklåtar över åren. Jag frågar om han skriver om personliga erfarenheter?

- Absolut. Många av mina låtar handlar om personliga relationer och upplevelser - sånt som har hänt mig och som andra kanske kan relatera till, eftersom vi alla upplever sånt.

Dina texter är ganska enkla egentligen, men du lyckas med konsten att aldrig låta banal, även om du sjunger "I'm standing at the station".

- Yeah - för att, när jag sjunger det, visualiserar jag verkligen att jag står vid stationen, och jag tar dig med mig där. Jag liksom lever mig in i låtarna. Jag tar mycket från bluesen, idén att texterna handlar om vardagliga ting, saker som man kunde säga. Jag försöker hålla det enkelt.

Var Free ditt första band?

- Nej, men det var det första som slog igenom. Jag var med i flera band - just innan Free sjöng jag med Brown Sugar, ett bluesband. Det var då jag träffade Koss.

Hur länge lirade ni ihop innan ni spelade in för första gången?

- Oh, bra fråga! För en dag kändes som ett år då, och nu känns ett år som en dag... Men låt mig tänka. Antagligen sex eller sju månader - vi turnerade några gånger med Alexis Korner, och han hjälpte oss fixa kontrakt med Island Records, och vi gick in i studion och spelade in vår liverepertoar, mer eller mindre.

Tog det lång tid att skriva "All Right Now"?

- Man kunde säga att det tog tre år, för låten var en naturlig utväxt av vår utveckling, den var så väldigt typiskt Free, den var hela vår stil i koncentrat. Men antagligen tog det bara fem minuter. Choruset kom först, sedan kom Andy med versriffen, och jag åkte hem och skulle skriva texten. Jag vill minnas att jag tänkte, jag måste skriva denna text... "There she stood, in the street"... Yeah, yeah - vad gjorde hon? "Smiling from her head to her feet"... Yeah, ok... Jag tror inte att jag strök ett enda ord, det kom bara sådär.

Misstänkte du att det var en hit?

- Nej, den var bara en av en hel bunt med låtar som vi jobbade på just då. Andy och jag spottade fram dom, vi skrev mycket tillsammans. Den bara flöt upp till ytan.

Du behöver inte sjunga choruset längre - publiken gör det åt dig - men blir du aldrig less på att sjunga den?

- Jag låter publiken sjunga choruset, det stämmer - men nej, jag blir egentligen inte less på den. Det är nästan en given grej, i slutet av konserten när atmosfären är på topp, den spelar sig själv nästan.

På tal om "All Right Now", jag tittade på Isle of Wight Festivalen från 1969 på TV nyligen. Koss verkade lite borta...

- Nejdå, Koss mådde jättebra. Han var antagligen bara lite nervös. Jag tror att det gick åt pipan för Koss när bandet splittrades första gången. Han hade flyttat till Portobello Road vid det laget och hade verkligen en massa - dåliga influenser, kan man säga, på tröskeln - du vet, "Knock, knock... Hey, man, try some of this" - och eftersom han saknade ett fokus i bandet... Det var delvis därför vi återbildade bandet, för att försöka - nåväl, rädda honom. Jag minns att Fraser sa, vi måste sätta ihop bandet igen, för att Koss mår inte bra. Jag tror inte att någon av oss förstod hur sårbar han var. Han klarade inte av berömmelsen, han kämpade under trycket. Och när bandet splittrades, då sprack det... Men det är lätt att vara efterklok.

Paul Rodgers har jobbat med många av världens främsta gitarrister, och har ryktet om sig att vara en rätt bra gitarrist själv.

- Jag spelar bara mycket enkelt. Jag använder gitarren mest för att skriva låtar. Ibland tvingar dom mig att spela på scenen... Men med killar som Geoff Whitehorn, det är bara - "OK, jag ger mig!" Han kan göra allt. Så jag lämnar det till experterna!

Har du alltid lirat gitarr?

- Jag har alltid lekt med det, ja, sen länge sedan.

Har du nånsin velat vara sologitarrist?

- Jag hade en period mellan Free och Bad Company med ett litet band som hette Peace. Jag antar att jag spelade solo där, det var en solo/komp grej. Men jag gav upp all hopp om att vara Jimi Hendrix för länge sedan!

Finner du det svårt att lira gitarr och sjunga samtidigt?

- Ibland är det lite som att klappa sig själv på huvudet och samtidigt gnida magen. Det är antagligen därför som jag sällan spelar på scen, så att jag kan koncentrera mig på att sjunga.

Har du en favoritgitarr?
- Javisst, min Strata. Den är en 64:a, Dakota Red, med rosewood bräda. Den är fantastisk, härlig. Det var en samlare i New York som ville köpa den, han hade sådär 60 Strator men inte en enda i Dakota Red. Jag har en gammal två-tons sunburst Strata med lönnbräda också, jag köpte den på Bad Company-tiden. Jag har även Koss' 1958 Les Paul Sunburst - jag köpte den för länge sedan av sentimentalitet. Det var någon som ringde och sa, jag har Koss' gura, är du intresserad? Det är ett underbart instrument. Clapton ägde den innan Koss, så den är lite historisk. När vi spelade in plattan sa Geoff, "Ta med den, jag kan lira en låt med den" - och han gjorde det, på "Chasing Shadows". Kolla in den på den låten. Man får lyssna några gånger, men man kan höra Koss, och man kan höra Clapton, och man kan höra Geoff. Det är ganska häpnadsväckande.

Vilken förstärkare använder du?

- Jag fiskade fram en gammal AC30 från min studio. Jag gillar den, den är skön. Jag hade en Marshall 50-wattare och en 4 x12 innan. Det roliga med AC30:n är att den är en annan grej som jag köpte av sentimentalitet. Vi repeterade i gitarristens vardagsrum när jag var grabb och alla pluggade in i samma AC30. Att få vara ensam om en sådan är ofantlig lyx!

Du har jobbat med många mycket bra gitarrister. Har du en persolig favorit?

- Koss, absolut. Men dom är alla fantastiska på sina olika sätt. Jag tror att den största upplevelsen var på bluesplattan, att lira med Buddy Guy. Han var liksom creme de la creme för mig, för att vi höll på med en bluesplatta, och vi fick många gitarrister såklart, men när vi fick Buddy Guy i sista momangen satte det pricken över i:et.

Finns det någon gitarrist som du inte har lirat med som du skulle vilja lira med?

- Jag har jobbat med Jeff Beck några gånger, vi har även gjort lite filmmusik tillsammans. Men det vore kul att göra ett helt album någon gång, om vi någonsin får chansen. Han är en gitarrens mästare.

Först publicerad (i kortare form) i FUZZ, 3/97

En betydligt längre version av intervjun finns på engelska

Official Paul Rodgers website

Intervjuer