Intervjuer

RITCHIE BLACKMORE

Renaissance & Rainbow

av Paul Guy

Intervju för FUZZ # 9/97
© Paul Guy 1997

Långt innan Deep Purple såg dagens ljus var Ritchie Blackmore ett känt namn i engelska musikerkretsar. Redan 1960, spelade Ritchie som 15-åring skifflemusik på ”The 2 i’s Coffe Bar” i norra London, en träffpunkt för musiker. För övrigt var detta samma scen där Cliff Richard, Hank Marvin och Tommy Steele gjorde några av sina tidigaste uppträndanden inför publik.

Jag såg Ritchie Blackmore för första gången 1962 med Screaming Lord Sutch and The Savages.

- Dave Sutch kan fan i mig inte sjunga, säger Ritchie - men bandet svängde ett gäng.

Det kan jag personligen intyga, då det inte går att glömma första gången man såg Screaming Lord Sutch, särskilt som jag var 14 bast och mycket mottaglig för intryck... ”Lord” Dave Sutch är närmast att betraktas som en folkhjälte i England - en tokdåre i frack och cylinder, som har kört samma gamla rockshow i snart 40 år. Han bärs in på scenen i en brinnande likkista, ur vilken han kliver i Dracula-kostym, och kör gamla rockdängor som ”Jack The Ripper”. (Han ställer upp varje gång det är parlamentsval i England för ”The Monster Raving Loony Party”...)

Blackmore hade sökt jobbet med Sutch första gången 1961 men kom med i bandet först 1962. Mellan 1962 och 1968 spelade Ritchie omväxlande med The Savages, The Outlaws, och Neil Christian and the Crusaders, bland andra, och gjorde många inhopp i turnéband, inklusive en turné med Jerry Lee Lewis. Han var också en flitigt anlitad studiomusiker.

1968 bildades Deep Purple, en av de mest influentiella rockband någonsin, bandet som drabbade världen med kanske det mest spelade riffet i rockens historia, ”Smoke On The Water”. I Deep Purple, med den klassiskt skolade Jon Lord på Hammond orgel, fick Blackmore utlopp för sina klassiska böjelser, och stiftade en ny rockgitarrskola som kom att påverka gitarrister världen runt de följande 30 åren - och förmodligen även i framtiden också. Blackmore var en av de första rockgitarrister att infoga Bach-stil-skalor och engelska folkmelodier i sina solon, och hans snabbhet utmanade många blivande gitarrhjältar. Erkänn, kära läsare - hur många av er har inte suttit och filat på ”Highway Star”-solot? (Jag har fortfarande inte fixat mig förbi de första sexton takterna...)

Blackmore var även en av de första rockgitarristerna att radikalt modifiera sitt instrument. Redan 1969 skalloperade han greppbrädan på sin Strata för att få bättre grepp när han böjde strängarna, och tog bort mittenmiken. Blackmore terroriserade också Marshall-teknikerna, eftersom han aldrig var riktigt nöjd med sitt ljud.

Deep Purples första uppsättning, med sångaren Rod Evans och basisten Nick Simper, höll ihop i lite över ett år. De följande fyra åren tog Ian Gillan miken och basen hanterades av Roger Glover. Ian Paice satt kvar bakom kaggarna. Personliga konflikter - särskilt mellan Blackmore och Gillan - gjorde att Deep Purple splittrades 1973. Blackmore hade bestämt sig för att lämna Deep Purple redan året innan, och planerat att bilda ett nytt band - ”Baby Face” - med Phil Lynott och Ian Paice, men det blev aldrig av. Istället återupplivades Deep Purple, denna gång med sångaren David Coverdale och Glenn Hughes på bas. Denna konstellation höll ihop i nästan två år innan Blackmore åter bestämde sig för att lämna bandet och bilda sitt eget band, Ritchie Blackmore’s Rainbow, maj 1975.

Mellan 1975 och 1984 turnerade Blackmore med Rainbow i ett förvirrande antal olika uppsättningar. Personalen byttes ständigt ut. ”I hela mitt liv har det varit så, jag lirar med någon tre-fyra år och då börjar det verkligen kännas jobbigt” säger han. ”Det är otroligt vad folk forändras.”

Trycket på Deep Purple att återförenas var förstås starkt, både från fansen och från alla som kände vittring av pengar. 1984 återbildades den klassiska Purple-uppsättningen med Ian Gillan och Roger Glover. Denna gång lyckades de hålla ihop i fem år, innan Gillan slutade och ersattes av Joe Lynn Turner fram till 1992, då Gillan återkom... Men ett år senare hade Blackmore äntligen fått nog och lämnade Purple för gott. Rainbow återuppställdes och är inte på något sätt en nedlagd historia, men Blackmore’s senaste projekt är ett steg ute i en helt annan värld. Tillsammans med Candice Night, körtjejen som har sjungit med Rainbow sedan 1994, har han gjort en CD av renässansmusik, ”Shadow of the Moon”.

Ritchie Blackmore visar sig vara en riktig nostalgiker då FUZZ ringer honom i New York för en pratstund. Han verkar hemskt glad att snacka om gamla tider och gamla bekanta med en landsman. Jag inleder med att uttrycka min förvåning över musikvalet på hans senaste CD.


- Jag har älskat denna musik sedan 70-talet, säger Ritchie. - Jag spelar ofta elizabetansk musik med mina vänner, just för oss själva, och för ett par år sen föreslog någon att vi skulle göra en platta, och jag tänkte, ja, det är en lysande idé. Det här är inget nytt för mig, alla mina nära vänner vet att jag har alltid lyssnat mycket mer på denna musik än på rock’n’roll.

Jag tycker nog att det hörs även när du spelar rock’n’roll.

- Det stämmer, det är bara att det spelas mycket högre på elgitarren, men det är ganska likt på sätt och vis, skalorna och allt.

Hur lång tid tog det att skriva låtarna och spela in plattan?

- Inspelningen tog ett par månader, jag hade skrivit låtarna med Candice över de två föregående åren.

Du har arbetat med Candice ett tag nu, eller hur?

- Ja, det började för tre-fyra år sedan, hon tolkade mina idéer, jag började be henne sjunga grejor, bara för att se hur de lät. Och desto mer vi höll på, desto mer tänkte jag, kanske borde jag göra en platta med henne. Och så blev det.

Hennes röst passar verkligen genren.

- Ja. Hon har en fantastisk röst, så där trallande, melodisk, söt. Jag var ute efter det där söta ljudet, jag var alltid mycket imponerad av Michael Oldfield, och det fanns en särskild låt, ”Moonlight Shadow”, som vi brukade spela på fester. Och vi tänkte att vi borde ha en låt som den, så vi skrev ”Shadow Of The Moon”. Så tack, Mike...

Vilka gitarrer använde du på plattan?

- Mest var det min Alvarez. En del gjordes med min Taylor. Och sen min Fender för de elektriska grejorna. I studion mikade vi bara upp gitarrerna, men live använder jag en Seymour Duncan Woody ljudhålsmik. Hittills är det den som kommer närmast mitt idealljud. Det är svårt att förstärka akustiska gitarrer - särskilt eftersom jag är van att spela högt, och om jag skruvar upp för att få lite resonans, får jag bara en massa rundgång. Jag har en del problem kvar att lösa där. Men i studion mikades gitarrerna bara, jag är inte säker på vilka mikar som användes. Min Taylor gitarr uppför sig konstigt - om man lämnar den i fel rumstemperatur, får den spader. Börjar vrida sig och allt möjligt.

Dom är väldigt lättbyggda.

- Precis, det är det som är problemet. Dom japanska gitarrerna verkar stabilare - min Alvarez är djävligt bra. Men min Taylor är helt galen. Stränghöjden är för hög ena minuten, och nästa dag skramlar strängarna mot banden. Det är svårt att handskas med. Men det är sant, dom gör dom för lätta, dom stöder inte halsen ordentligt.

Jag har kollat lite på din signatur Strata...

- Vilken av dom? Det finns två modeller ute, den ena är precis som mina vanliga Strator, med skalloperad hals och bara mikkåpan i mittläget. Men den andra är den jag designade, eftersom jag ville göra gitarren i ett stycke trä, inte med skruvad hals. Den har enormt stora band, och två mikar, och en två-vägs switch.

Inte en tre-vägs?

- Nej, jag använder aldrig båda mikarna tillsammans. Jag tyckte alltid att det lät tunnt. Det är det där ljudet som Mark Knopfler kör med.

Du var nog den första att skallopera din hals, vad jag kommer ihåg.

- Ja, alla tyckte att jag var tokig. Jag gjorde det för jättelänge sen, runt 1969. Och sen gjorde McLaughlin det runt 75. Det kändes självklart att göra det, för att få bättre grepp på strängen, så att den inte glider under fingret när man böjer upp.

Du hade antagligen aldrig gjort det om dom där stora banden hade funnits då.

- Nej, antagligen inte. Det blev mycket lättare att lira när dom stora banden kom ut.

Du lirar elektrisk slide på ett par av låtarna på plattan, eller hur?

- Ja. Jag gillar att lira slide. Det är en sorts utväg för mig ibland. Man kan lata sig med det - det brukar vara sista utvägen för mig. Men det fungerar oftast, man får det där extra hänget.

Använder du en metall slide?

- Ja. Jag använder den som på en lapsteel, då, inte som en bottleneck på ena fingret, utan jag håller den i handen.

Är din slide massiv?

- Nej, det är ett rör, men jag använder den som en steel. Dom flesta kör bottleneck-stil, men jag tycker att jag fär bättre kontroll med hela handen, vibratot blir jämnare eftersom det kommer från handleden.

Jag antar att du där påverkades av Pete Dyke? (Mycket välkänd engelsk pedal steel-gitarrist på 50- och 60-talet, förf. anm.)

- (Skrattar) Antagligen - han var konstig, han. När jag gick in i Jim Marshalls musikaffär i Ealing när jag var 15 år för att köpa en Gretsch gitarr, sa han ”Nej, nej, du vill inte ha en Gretsch, du vill ha den här”, och han tog ut Gibson 335:an, och jag sa, ”Nej, jag gillar verkligen Gretsch:en”, och han var, ”Nej, nej, du vill inte ha en Gretsch, lyssna på den här.” Och någon timme senare gick jag därifrån - med 335:an... Fantastisk gitarr. Det här var innan Jim Marshall började bygga förstärkare, han var musikaffärsföreståndare och trumlärare då.

Jag arbetade på Marshall-fabriken en sommar.

- Gjorde du? Jag kommer ihåg att jag åkte dit ett par gånger för att testa stärkare, och jag brukade alltid skruva upp ordentligt, för att man vill testa en stärkare på samma volym som man kommer att använda på scenen. Och jag bara blåste på, och alla käringarna la ner sina verktyg och vägrade bygga förstärkare medan jag var där! Och sen dök Jim Marshall in, han visste att jag hade kommit, han hade hört mig nere på kontoret, på andra sidan vägen! Men dom hade ett helvete att duplicera mitt ljud - jag ville ha ett Vox- ljud, som min AC30, den var perfekt. Men den var inte politiskt korrekt, den var ingen Marshall, så dom försökte med allt. Och vet du vad dom gjorde, efter sex veckor? Dom stoppade Vox-chassit i en Marshall-kabinett... Och jag använde den på scenen, i en combo - den såg ut som en Marshall, men den var en Vox.

Jag ändrade hela Marshall-kretsen senare - jag åkte dit, och killen höll på löda dit en massa motstånd och sånt medan jag stod där, och han sa, ”Du vågar bara inte berätta för nån hur vi har gjort, vi tänker inte göra det för någon annan!” Och dom satte in ett extra utgångssteg, bara för att få mer sustain. Jag hade den mest högljudda förstärkaren i hela världen, den gav liksom 280 rena watt. Det var hemligt - ”Berätta inte för någon hur vi fixade det här åt dig, vi kommer bara att blåneka att vi nånsin gjorde det om dom kommer hit och vill ha samma sak!”

Du har använt Engl förstärkare på senare år, när började du med dom?

- Det var i Connecticut för tio-tolv år sedan, en kille sa, ”Testa den här stärkaren”. Det var en liten stärkare, och jag tänkte, jag behöver en liten stärkare med ett stort ljud, och jag testade den, och gillade den verkligen. Och jag letade rätt på tillverkarna i Tyskland, snackade med dom och dom byggde en åt mig, en större modell, och så har vi gått vidare.

Har du haft ett finger med i designarbetet?

- Nej, inte alls - dom gjorde det genom att komma och lyssna på mitt ljud, designen var deras förtjänst. Jag tänker be dom bygga mig en förstärkare för akustiska gitarrer, som dom där små Crate stärkarna med delayer och effekter inbyggda, Engl gör otroligt bra förstärkare. För musiker som spelar högt tycker jag att dom är de bästa. Mycket bättre än Marshalls.

Jag hade alltid svårt att få ”mitt” ljud i en Marshall.

- Visst. Det tog mig en evighet att börja tycka om en Marshall. Men de bara - de såg bra ut, eller hur? Men de var svåra att spela på, ljudet var helt oinspirerande. Man var tvungen at ha en riktigt bra preamp att höja signalen för att få lite overdrive sustain - jag fann ingenting där. Jag är glad att pendeln har svängt tillbaks mot mindre förstärkare, och inte stora flashiga saker. Det fanns en tid då man var inte seriös om man inte hade två - tre stackar bakom sig. Man var tvungen at ha en ”wall of sound”. Jag gillar små stärkare, med en eller två högtalare. Så snart man har fyra, eller åtta högtalare, blir det övermäktigt, det är bara för djävla högt.

Du har alltid haft ett mycket igenkännbar gitarrljud, man hör direkt - ”Det där är Ritchie” - varifrån kom den?

- Well, från min uppväxt med en Vox förstärkare, antar jag, och från att ha försökt emulera det ljudet - fast högre. Som du vet, Voxen fick man sustain i, men det var en ren ton, och det är sällan man får båda delar. Man brukar få ett grungeigt ljud eller ett fuzzljud, när man egentligen vill ha sustain. Jeff Beck klarade av det, så jag visste att det var möjligt. Det är bara ett ljud man hör i skallen, man ger sig inte förrän man jagat ifatt det. Det tog en evighet för mig att få fram det ljudet ur en Marshall, men det hjälpte då jag tog en gammal bandspelare som låg och dammade och använde den som förförstärkare, och då verkade det funka.

Jag brukade använda en Watkins Copicat bandeko så där.

- Ja, det är samma princip. Man bara höjer signalen en bit. Man kan skruva ner på stärkaren, och driva ingången hårdare, inte så att det blir högre, utan så att den börjar dista lite. Går man för långt blir det fuzzigt, men det gäller att hitta den smala linjen.

Du lät aldrig fuzzbox.

- Nej. Jag har aldrig använt dom. Jag har en tendens också att inte ändra min nivå när jag lirar heller. När jag kompar spelar jag nästan som en basgång, och dämpar strängarna med högra handflatan, så att tonerna liksom klipps av, och när jag tar ett solo låter jag bara tonerna klinga ut istället. Men då återgår jag till att dämpa med högern. Jag spelar aldrig sexsträngade ackord, Beatles-ackord, du vet. Jag håller mig till roten, kvinten och oktaven, tre toner. När man spelar så där högt kan man inte spela ackorden George Harrison använde, stora ackord som på ”Taxman”. Vi spelade så högt att det räckte med en ton på gitarren... Om man ville spela ett ackord, två toner.

Vilka strängar kör du med nuförtiden?

- Vad som helst som jag får tag på - men jag har en spons med Dean Markley, och jag har dom på mina akustiska gitarrer. På de elektriska använder jag Picato strängar.

Använder du Picato fortfarande? (Blackmore var med i Picato-reklamen redan för 30 år sedan, förf. anm.) De var de allra första strängsatserna med ospunnen tredje som någonsin fanns att köpa i England, var dom inte det?

- (Skrattar) Yeah, det stämmer nog - jag gillar dom verkligen. Jag hade hört att de hade satts i konkurs, så jag slutade använda dom ett tag. Men jag hörde nyligen att dom fortfarande finns kvar, så jag skaffade ett gäng. Jag har 010, 011, 013, 024, 034, och jag gillar att ha 048 längst ner. Men jag använder fetare strängar på de akustiska, jag gillar en 050 längst ner på dom.

Kommer du ihåg när vi alla flockades runt Clifford Essex affär för att köpa 008 banjosträngar att använda som höga E?

- Ja, det var Clapton som tipsade mig om dom där. Jag frågade honom, och han sa att han använde dessa Clifford Essex banjosträngar.

Vad har du för åsikter om vintage-gitarrer?

- Jag tycker om att titta på vintage-gitarrer. Jag älskar dom där Gretsch Duo-Jets and svarta Les Pauls från 50-talet, jag tycker att dom ser helt fantastiska ut. Men jag ser ingen skillnad när man spelar på dom. Jag tenderar att välja 70-tals Fenders, dom är precis lika bra. Jag brukade gå in i gitarraffärer och dom sa, ”Oh, det här är en 58 Tele”, och jag frågade, ”Vad kostar den?” och dom sa tre, fyratusen dollar, och jag provade den, och sa ”Den här är vidrig! Den är skitdålig!” Men eftersom den var såpass gammal, ville dom ha en förmögenhet för den, och det förstod jag inte. Det är bara snobberi, en sorts musikaliskt snobberi. Jag alskar hur den här DuoJet ser ut, men jag vet att om jag köpte en, skulle jag tänka, vad fan såg jag i denna bortsett från att den såg ball ut i skyltfönstret?

Du har alltid förknippats med Stratocastern - tycker du att dom gamla låter bättre? Personligen tycker jag att en ny Strata känns bättre att lira på en en gammal 58.

- Ja, det är vad jag också tycker. Jag håller inte med om denna myt att de gamla låter bättre. Jag tror att allting ligger i händerna och i huvudet, det ligger inte i gitarren. Jag tycker att gitarrer har förbättrats - men som jag sa, jag alskar utseendet hos de gamla. Jag kommer ihåg när jag var grabb och brukade tittade på Gretsch Anniversary och Tennessean gurorna i skyltfönstren, dom såg helt fantastiska ut.

Du har aldrig använt effekter mycket, eller hur?

- Inte mycket. Jag har tillräckligt med problem med mina befintliga prylar. Då och då börjar jag använda effekter, men dom går alltid sönder. Dom sviker en precis när man behöver dom. Det är otroligt, man kan få alla dessa balla ljud, och man blir beroende av en pedal för någon speciell låt, men när man ska lira låten på giget, bang, är den borta.

Steve Morse hade mycket gott att säga om dig när han var här med Deep Purple häromåret.

- Han är en härlig gitarrist. Folk brukar säga, ”Oh, dom har den här snubben i Purple nu”... och jag säger bara, ”Hörrudu, jag slutade - jag har ingenting att invända, killen är en fantastisk gitarrist.” Jag är förvånad - han är en reko kille, jag fattar inte att han tål alla dumheter i bandet. Men han kanske klarar av det... Det är som med ett giftermål, man kan lära sig att avsky folk efter att ha arbetat med dom i sju år! Deras ovanor blir en källa till irritation som bara kokar över till slut.

Som har nämnts förr var Ritchie Blackmore en av de första ”Bach’n’Rollers”. En tydlig klassisk influens genomsyrar många av hans soloutflykter. Jag frågar honom om han nånsin tog klassiska gitarrlektioner.

- Ja, precis i början tog jag lektioner i nio månader eller så. Det var en bra början, men jag fann det lite för - tråkigt. Det var dessutom mycket svårt att spela, en del av det där Segovia-köret - att spela ”Gavotte” var inte musik för mig då. Jag kämpade mig genom första sidan och sa, OK, det räcker, det här är för svårt för mig.

Var det en medveten grej att använda Bach-skalor i rock, eller kom det av en slump?

- Jag tror nog att det var lite av varje - jag menar, jag har alltid lyssnat på Bach, så jag antar att det fanns där i min undermedvetna. Jag älskar den där molltyngda, dramatiska, majestiska känslan han får fram. ”Toccata och Fuga”, till exempel, det är så mäktigt, och jag tycker att det speglar rock’n’roll på sätt och vis - han var en rock’n’roller på sin tid.

Ja, jag har alltid påstått själv att mycket av Bach och Beethoven baseras på treackordstrixet...

- Visst, ja, och det där mäktiga. Inte det där pinglande, som Liszt eller Chopin.

Jag gillade den där Purple-plattan ”Concerto For Group And Orchestra”.

- Gjorde du? Jag hade problem med den, jag trivdes inte med att göra den. Jag tyckte inte att musiken bar sig riktigt, man saknade melodierna. Det var för jippo-betonat, som ett sätt att få komma med i tidningen.

För att återkomma till den nya plattan, kommer du att turnera med den musiken?

- Ja, jag hoppas det - vi repar nere i källaren nu, vi är två tjejer och tre killar i bandet. Den andra tjejen spelar bas och gitarr, och vi har keyboards och trummor. Så det är ganska så likt den vanliga sättningen. Synten kör alla flöjt - och celloljuden och så vidare. Annars skulle vi nog behöva 15 pers, tror jag... För att behålla det på en praktisk nivå begränsar vi det till fem personer.

Jag gillar din svid på CD:n...

– Visst, det är en härlig kostym, eller hur?

Visst, den är helball!

- Jag älskar att klä ut mig. Det är liksom - löpa linan ut... Jag har alltid älskat att klä ut mig, jag har alltid varit en ”Savage” (vilde), eller en Outlaw (fredlös), eller en ”Crusader” (korsriddare), eller nåt! Jag har varit musketör också, i Tyskland. Det påminner mig om de gamla tiderna. Att klä ut sig, det ger det det där - någonting extra.

Dina gamla band, Neil Christian and the Crusaders och Screaming Lord Sutch and the Savages, och Johnny Kidd and the Pirates sen, ni var bland de första att köra med sånt.

- Det är sant. Jag älskade Johnny Kidd and the Pirates. Jag ville alltid lira med dom, för att få ta på mig sjörövar-kostymen. Jag tyckte att det såg så bra ut. Men idag, vet du - du har dom här killarna i T-shirts och båkåtvända basebollkepsar - det lirar inte. Jag älskar att klä ut mig i Renässans-kläder - vi går på alla renässans-träffar, och har renässans-fester hemma.

Vad har du för planer för Rainbow i framtiden?

- Jag kommer antagligen att sätta ihop ett nytt band nästa år. Den här - vi har varit tillsammans i två år nu, och det räcker. Det är helt otroligt, förstår du, när man först träffar folk, när man håller på att sätta ihop ett band, alla är så ödmjuka... Och sen när man har kört några spelningar, dom förändras, börjar deras egon att växa. Och det finns bara plats för ett uppblåst ego, och det är min! (Skrattar) Det är otroligt vad folk förändras.

Vad var det som gjorde att du ville lära dig spela gitarr?

- Jag antar att det måste ha varit Tommy Steele, på ”The Six-Five Special”. (ett TV program på BBC på 50-talet som gick varje lördag kl. 18.05, ledmotivet var ett tåg, förf. anm.) Och sen kom Hank Marvin. Och Django Reinhardt, som jag låtsades förstå mig på, men egentligen inte kunde när jag var 14 bast. Jag visste bara att han var otroligt bra.

Min första gitarr hette ”Six-Five Special” - billig italiensk plywood-låda med en liten bild av ett tåg på skallen och en halvtums stränghöjd...

- Min första var en Framus, den kostade sju guineas. (En guinea = ett pund och en shilling, gammalt engelskt pengamått, förf. anm.) Min far köpte den åt mig, han hotade att slå sönder den över min skalle om jag inte lärde mig spela på den.

Jag antar att din far är ganska stolt över dig nuförtiden.

- Ja, det är han nog, men du vet hur engelska farsor är, ”stiff upper lip”, dom säger inte mycket, dom gnäller bara på ens misstag.

Jag vet precis...! Kommer du till Sverige framöver?

- Jag hoppas det - jag gillar att lira i Sverige. De flesta band som jag gillar kommer därifrån. Känner du till ett band som heter One More Time? Jag gillar dom, dom har bra melodier.

© Paul Guy 1997

En längre version av intervjun finns på engelska

Intervjuer