Intervjuer

Robert Cray

av Paul Guy

Intervju för FUZZ nr. 4/97

© Paul Guy 1997

Robert Cray tillhör onekligen de främsta ur den tredje generationen svarta, amerikanska bluesgitarrister. Av den första generationen finns nästan enbart B.B. King, John Lee Hooker och Bo Diddley kvar i livet. Även många av den andra generationen som Albert Collins och Freddie King (för att bara nämna två), har ledsamt nog redan gått bort. Man kan därför glädja sig åt att Robert Cray, med flera, fortfarande för traditionen vidare och utvecklar den musiken som har inspirerat, tröstat och gett underhållning till så många musiker och musikälskare sedan den föddes i den Djupa Södern i början av seklet.

Det ursprungliga Robert Cray bandet bildades 1974 i Tacoma, Washington. 1978 skrev de kontrakt med Tomato Records och spelade in sitt debutalbum, ”Who’s Been Talking”. Uppföljarna ”Bad Influence” (1983) och ”False Accusations” (1985) spelades in för Heightone. Men det var Cray’s fjärde album, hans första platta för Mercury, ”Strong Persuader”, som gav honom det egentliga genombrottet, när den nominerades för och vann en Grammy Award 1986. Även uppföljaren ”Don’t Be Afraid Of The Dark” vann en Grammy 1988.

Cray har släppt fyra kritikerrosade plattor till sedan dess – ”Midnight Stroll” (1990), ”I Was Warned” (1992), ”Shame And A Sin” (1993) och ”Some Rainy Morning” 1995. Varenda en har nominerats för en Grammy Award. Nu i dagarna släpps den senaste Cray-plattan, ”Sweet Potato Pie” (se recension på annan plats i tidningen), som verkar som klippt och skuren för att följa i samma succébana som de föregående plattorna. Cray är här för att stanna och har skapat sig en bestående plats i bluesgitarristernas Hall Of Fame.
 
Robert Cray spelar och sjunger blues i modern tappning med starka inslag av R & B och soulmusik. Son till en militär, föddes han i Columbus, Georgia. Faderns yrke innebar flera års tjänst i bl a Virginia, California och även Tyskland, innan familjen slutligen slog ner sina rötter i Tacoma 1968. Cray’s musikaliska bana började medan familjen bodde i Tyskland, med klassiska pianolektioner. I telefonen från sitt hem i San Fransisco-området berättar han för FUZZ –

– Jag spelade piano i bara två-tre år. När vi flyttade tillbaka till Staterna bytte jag till gitarr, det var gitarr som jag egentligen ville lira.

Vad var din första gitarr?

– Den var en helakustisk Harmony Sovereign. Men jag bytte in den mot en elgitarr två månader senare, det var det som jag egentligen ville ha. Den hade bara en mik, och jag hade en liten Gibson Kalamazoo förstärkare.

Gav du dig på att spela blues redan från början?

– Jag spelade mer eller mindre allting jag hörde på radion. Mina kompisar och jag lyssnade mycket på radion när jag började och vi stal låtar därifrån. Men jag höll på ta lektioner samtidigt då, så jag spelade allting jag kunde.

Fanns det några speciella gitarrister som du försökte efterlikna?

– Nej, inte då. Jag lyssnade inte så mycket på gitarristerna, jag försökte bara lära mig låtar. Det var först när Eric Clapton och Jimi Hendrix blev gitarrlegender för min generation som jag började lyssna på gitarrister. Och sedan upptäckte jag B.B. King och Buddy Guy och alla dom andra.

Är det någon gitarrist som har haft särskilt stor inflytande på dig?

– Ingen som jag kan urskilja speciellt, för det finns så många olika stilar och känslor. Jag hade den stora turen att få arbeta med Albert Collins mycket tidigt, så han var antagligen en stor influens. Men det finns många andra som var stora influenser också – du vet, man har B.B. King, som lirar så uttrycksfullt. Och Albert King med sin eld och lidelse, och jag tror inte att någon kan töja strängar som han kunde. Och det är också märkligt, att dessa killar verkligen avspeglade sina personligheter i sin musik. Albert King, som var en jätteman, han spelade med ett jätteljud. B.B. är en riktig gentleman, och han kommunicerar på ett gentlemannamässigt sätt. Buddy Guy kan låta så förtvivlad och upprörd, och han är så där ibland. Otis Rush, som är en mysteriös man, spelar en mysteriöst, molltyngd blues som jag gillar mycket. Så alla hade sina olika stilar, och det var därför jag gillade att lyssna på så många olika gitarrister.

Du har verkligen lyckats skapa din egen röst med instrumentet, så jag antar att det är en blandning av allt det där, och sedan din egen personlighet…

– Det är en blandning av allting, yeah, och sedan mycket annat som jag hörde under min uppväxt. Mina föräldrar hade också en stor influens på min musik, eftersom de lyssnade mycket på blues, jazz, gospel och även R & B topplistan, på 40- och 50-talet. Man får influenser från alla möjliga håll, du vet.

Crays tidigaste skivor har en mycket tydligare blues-prägel än dom han har gjort på senare år, som har mycket starkare inslag av R & B och soul. Jag frågar om han tror att han kommer att fortsåtta åt samma håll, eller om han kommer att återvända till ett mer traditionell bluesformat?

– Det finns aldrig egentligen något förutbestämd format när vi ska in i studion, förstår du. Det beror helt enkelt på vilka låtar vi har skrivit. Om låten är bra, så spelar vi in den. Denna gången ville vi spela in någon annanstans än i Frisco, så vi bestämde oss för Memphis. Och det är klart – befinner man sig i Memphis är det en given grej att ha med The Memphis Horns, och när de kommer in och sätter sin prägel på allting, blir det som det blir. Det är så det fungerar! Vi sätter oss inte ner och bestämmer att ”nu ska vi göra ett blues album”, eller ett R & B album, du vet, det bara händer.

Har du någon personlig favorit bland alla dina plattor?

– Ooooh – nej, jag tror inte det. Det var i och för sig mycket spännande att spela in Midnight Stroll, för att det var ett sånt otroligt bra band. Vi hade Tim Kaihatsu på gitarr, och vi var ute på turné med Memphis Horns – jag kommer bara ihåg att det var så spännande att spela in – Dennis Walker producerade, och det var mycket kul. Men jag vet inte om jag har någon särskild favorit, för alltid finns det någon ballad eller långsam blues som greppar tag i mig, så det är svårt att välja.

Även Cray’s nuvarande band låter kanon, i undertecknades öron åtminstone. Jag nämner för Robert att jag var oerhört imponerad av Jimmy Pughs keyboardspel på John Lee Hooker’s ”Don’t Look Back”, och ber honom berätta hur länge killarna har lirat ihop.

– Yeah, Jimmy Pugh is BAD!! Han och Kevin (Hayes, trummor) kom med 1989. Karl Severeid anslöt sig – var det 91 eller 92? Så vi är en kvartett nu. Men vi kommer att turnera med Memphis Horns också. Vi ska ut med B.B. och Tower Of Power och ett band till.

Hur närmar du dig låtskrivandet?

– Jag kan inte sitta ner och säga, nu ska jag skriva en låt. Det enda sättet som fungerar för mig är när jag får en idé, vare sig musikaliskt eller textmässigt – oftast, förstås, är det musiken som kommer först. Och sedan får jag någon idé till som gör att jag kan skriva musiken färdig – och efter det gäller det bara att runda av historien.

Skriver du om personliga erfarenheter, eller är det mer abstrakt?

– Jag kan gå in i mina minnen och fatta tag i en idé och mjölka den på något familjärt, som alla kan göra. Men det är bara en del – det mesta är bara, du vet, historier. Bara fantasier.

Robert Cray syns uteslutande med Stratocasters. Hans egen Custom Shop signaturmodell är en ganska traditionell ”hardtail” (med fast stall istället för svaj) Strata med alkropp, rosewood greppbräda, 21 band och vintage mikar. Jag frågar om han någonsin använder andra instrument?

– Bara ibland. Jag har en gitarr som James Trussart byggde, en halvakustisk Tele med stålkropp och rosewood hals. Den har ett helt unikt ljud, men den är rätt temperamentsfull, tack vare kroppen. Den håller inte stämningen länge under scenljus. Men den är ganska kul, för man kan spänna åt kroppen eller göra den slappare och få ett Dobraktigt ljud.

Var står du i ”vintage kontra nya gitarrer”-debatten?

– Jag tycker att nya gitarrer är suveräna. Jag tycker att fabrikanterna har lärt sig så mycket – du vet, folk vill ha det ”gamla ljudet” och det finns bara ”tack vare” bristen på kunskap om elektronik förr i tiden! (Skrattar) Nuförtiden kan dom kopiera allting! Det är min åsikt iallafall. Nya gitarrer är toppen! Jag använder inget annat, vare sig på scen eller i studion.

Många tror att gamla gitarrer låter bättre för att trät har åldrats, och allt det där.

– På en elplanka? Nej, det tror jag inte på. Jag gillar nya gitarrer!

Vilka strängtjocklekar använder du?

– Jag har satt ihop en egen sats – ,011 - ,013, - ,018 - ,028 - ,036 - ,046.

Har du någonsin stämt ner till Ess, eller nåt sånt?

– Nej, jag stämmer alltid i E.

Använder du effekter?

– Ja, faktiskt, jag gjorde det på den senaste plattan. Jag köpte en Roland Space Echo för 4 eller 5 år sedan för att jag hade alltid velat använda echo, och jag kom på ett par idéer för några av låtarna på denna platta. Jag använde den för lite slapback på ”I Can’t Quit”, och även på ”Back Home”. Och sen använder jag reverb och vibrato också.

Jag tyckte att jag hörde en Uni-Vibe eller något sånt på ett av spåren.

– Det är en gammal Magnatone förstärkare med stereo vibrato, riktigt vibrato som höjer och sänker tonhöjden.

Vilka förstärkare brukar du använda?

– Två Matchless Clubman 35:or. Min gitarrtech byggde en kopia på Magnatonens stereo vibratokrets som jag använder med de två stärkarna, så att effekten panorerar emellan dom. Jag använde Fender Super Reverbs innan, jag gillar 4 x 10 högtalare. Folk pratar mycket om gitarrer, ser du, men jag, jag gillar förstärkare. Jag skulle samla på förstärkare om jag kunde. Jag har ett gäng Fenders och andra. Det är vad jag gillar för att få olika ljud.

Är du petig vad gäller mikar och sånt?

– Nej, inte alls. Ge mig bara något som fungerar och som inte går sönder, då är jag nöjd! Jag måste göra något åt mina stallsadlar, dock – du vet, man får grader på dom och dom sågar sönder strängarna om man töjer mycket.

Hur många gitarrer brukar du ha med dig på turné?

– Oh, fyra eller fem antagligen.

Vilket råd skulle du ge till yngre killar som börjar lära sig spela bluesgitarr?

– Man måste försöka luska ut varför en musiker säger vad han säger med instrumentet, för att få en insikt i känslorna i en låt. Det är mitt råd. För att det är det som det handlar om, att uttrycka känslor när man spelar. Det handlar inte om att försöka ta allting samtidigt och slänga ut det i ett enda paket, eftersom att lira, det är som ett samtal, man pratar med någon eller man skriker åt någon, det är hur man känner sig i ögonblicket.

Vad tycker du om alla dessa höghastighetsgitarrister som försöker sig på blues?

– Jag har ingen tid för det! Det rör mig inte, det är inte imponerande. Jag förstår inte syftet med det. Men smaken är som baken…

Har du hört några nya blues gitarrister på senare tid som har impat på dig?

– Jag känner inte till några särskilt nya, men jag har lyssnat på Keb Moe, och jag har några gamla favoriter här i San Francisco-området – Little Charlie till exempel – jag vet inte, jag har inte hört någon ny på länge som har fått mig att jubla direkt.

Gillar du de Texasblueslirarna som Stevie Ray?

– Jag är en av Jimmie Vaughans största fans! Jag tycker att Jimmie har det spikat. Han har känslan.

Lyssnar du fortfarande på de gamla killarna som T-Bone Walker och dom andra?

– Ja – då och då… En gång i tiden lyssnade jag på dom jämt. Nu – jag lyssnar på allt. Jag lyssnar nog på Howlin’ Wolf mer än någon annan nuförtiden, för att den mannen – han är för mycket. Jag fastnar direkt i hans groove, och sedan hör man *rösten*, och jag smäller av. Han är bara så otroligt funkig och tung.

Jag gillade din grej där i ”Hail, Hail Rock’n’Roll”… (Keith Richards utmärkta film om Chuck Berry, förf. anm.)

– Ja, det var en höjdare att få vara med.

Så mycket som jag ändå respekterar Chuck, fick man inget särskilt sympatiskt intryck av honom i filmen.

– Ja, jag tyckte det också. Men att vara där var helt annorlunda – för mig, du vet, jag var den unga killen där, nykomlingen – han var mycket snäll mot mig, vi kom bra överens. Men när jag såg filmen, där Keith försöker göra denna grej utav respekt för Chuck, du vet, tycker jag att Chuck inte hade tillräckligt med förtroende för honom. Intrycket man fick av filmen var, att Chuck aldrig har litat fullständigt på någon i hela sitt liv. Om han kunde ha spänt av lite mer, hade allting flutit mycket bättre. Men den är en ganska bra film.

Du har lirat med alla dessa killar som B.B. och Albert King och Albert Collins och så vidare – vilken av dom var den mest spännande för dig?

– Varenda en, alla var verkligen coola. Men det som höjer sig över allt annat var när jag fick lira med Muddy Waters. Vi hade turen att få lira sex konserter med honom – och jag, jag ville bara prata med honom. Eftersom han är – The Man, du vet. Jag knackade på dörren och gick in och pratade med honom inför första giget, och rätt som det var så umgicks vi före och efter varenda konsert. Vi kom överens mycket bra – vi satt där och smuttade på hans champagne, Muddy älskade champagne och jordgubbar – och han bjöd upp mig på scenen att sjunga ”Mannish Boy” med honom. Det var verkligen spännande. Och sen, den sista konserten, det var Sacramento Blues Festival, och han bjöd upp mig att lira gitarr under hela setet. Det var enormt kul.

© Paul Guy 1997

En längre version av intervjun finns på engelska

Intervjuer