Intervjuer

SLASH

av Paul Guy

Intervju för FUZZ nr. 10/97

© Paul Guy 1997

Saul Hudson, numera känd som Slash, föddes i Stoke-On-Trent i England den 23:e juli 1965. Hans föräldrar arbetar båda två inom underhållningsbranschen - hans amerikanska mor är klädesdesigner och hans engelske far arbetar med utformingen av skivkonvolut, åt bland andra Joni Mitchell och Neil Young.

När Slash var 11 år flyttade han till Los Angeles med sin mor. Omställningen blev svår. Hans långa hår, jeans och T-trojor var inte direkt ”inne” bland de andra skolbarnen och Slash hade svårt att bli accepterad. Hemma gästades hans familj ofta av deras musikervänner - Joni Mitchell, David Bowie, Ron Wood, Iggy Pop och David Geffen, bland andra. Då hans föräldrar separerade flyttade Slash in hos sin mormor, som köpte honom sin första gitarr. Snart började han skolka från skolan för att öva, och helt plötsligt var han cool och fick en massa vänner.

Skoltrött som han var, slutade han tidigt och ägnade sig åt sin musik på heltid. Efter att ha gått den vanliga rundan genom en massa olika band hamnade han till slut 1984 i Guns ’n Roses, som byggdes ur spillrorna av två andra band, L.A. Guns och Hollywood Rose. Bandet nådde snart kultstatus i Los Angeles, och deras första album, ”Live ?!*@ Like a Suicide” släpptes 1986 av det oberoende Uzi Suicide bolaget. De 10.000 kopiorna sålde slut inom två veckor.

Guns ’n Roses fick skivkontrakt med Geffen Records mars 1986, men det var först 1987 som genombrottsplattan ”Appetite For Destruction”, som innehöll pärlorna ”Sweet Child O’Mine”, ”Paradise City” och ”Welcome To The Jungle”, släpptes. Kombinationen av Axl Roses karismatiska scenuppträdanden, bandets rå attack, och en minst sagt kontroversiell image, gjorde Guns ’n Roses till en av de bästsäljande rockband på sena 80- och tidiga 90-talet.

”Appetite For Destruction” uppföljdes av ”Lies” 1988, av ”Use Your Illusion 1” och ”Use Your Illusion 2” 1991, och ”The Spaghetti Incident” (döpt efter en händelse då bandet hamnade i slagsmål med varandra över en tallrik pasta) 1993. Alla dessa plattor blev storsäljare. Men allt var inte rosor i bandets trädgård. Den hetlevrade Axl Rose anhölls flera gånger för misshandel och för att ha orsakat upplopp, Slash hamnade i heroinets mörka träsk (han har lyckats bli fri från sitt drogberoende numera), och interna motsättningar mellan bandmedlemmarna blev till regel hellre än undantag. Trummisen Steven Adler sparkades 1990 och ersattes av Matt Sorum från The Cult. Gitarristen Izzy Stradlin slutade 1991 och Gilby Clarke tog hans plats fram till 1996, då han sparkades.

Då Guns ’n Roses tog ledigt efter ”Use Your Illusions”-turnén bildade Slash sitt eget band, Slash’s Snakepit (med bl a Matt Sorum och Gilby Clarke) och spelade in plattan ”It’s Five O’Clock Somewhere”, återigen en storsäljare. Han återförenades med Guns ’n Roses för ”The Spaghetti Incident” inspelningen och turnén men till slut blev hans motsättningar med Axl för mycket och han lämnade bandet för gott 1996.

Då Gibson höll sin årliga försäljningskonferens i Stockholm i september i år (kombinerad med en Gibson Custom Shop utställning i samarbete med Volvo) var Slash här för att jamma med John Norum Band (efter Cardigans och Hellacopters) på invigningsfesten. FUZZ var förstås inte sent med att söka intervju, och när det föreslogs att Slash kanske hellre ville göra intervjun i författarens gitarrverkstad än på något halvtråkig hotellrum, blev det omedelbart ”Jatack!”. Nämnda verkstad kan ofta verka vara en cirkus, men då Slash med manager, gitarrfodralet i hand, anlände i stretch limousine, kände jag mig verkligen som en av bröderna Bronett - TV4 var där och filmade, fotografer kom och gick, och mobiltelefoner ylade i ett det första timmen. Men när alla utomstående hade gått och jag satte mig för att prata med Slash blev det till en mycket gemytlig stund. Slash visar sig vara en mycket trevlig bekantskap, en jordnära kille helt utan fasoner, som följer med mig in till ICA-butiken att handla ett par bärs, då jag frågar honom om han vill ha nåt att dricka. (Kassörskan fick nästan hjärtslag av att få så celebert besök...)

Slash är överlycklig när han kommer in i verkstaden och ser alla isärtagna instrument, maskiner och verktyg.

- Wow, man, this is great! - utbrister han. - Det påminner mig om när jag var grabb i Hollywood, det fanns ett par små gitarraffärer där som hjälpte mig mycket - dom ställde alltid upp och fixade mina prylar så att jag kunde göra mina gig, även om jag inte kunde betala just då. Om jag gick in på Guitar Center, däremot, var det bara - ”Get the fuck outta here, kid!” Det var på dom små ställen som denna - du såg hur glad jag blev när jag kom in! - där jag fick den hjälpen jag behövde för att nå fram till var jag är idag. Yeah, this is great!

Jag inleder med att fråga Slash vad han sysslar med nuförtiden, och vilka planer han har framöver.


- Sedan jag slutade med Guns har jag gjort ditt och datt, som med mina egna band Snakepit och Bluesball. Om jag tar jobb på sidan om, en platta med Iggy Pop, eller en grej med Michael Jackson eller vadsomhelst, som den här Gibson-promo, är det bara för att jag diggar att lira... Just nu, vad gäller framtida planer, vill jag göra ett album till med Snakepit, men vi håller på att bygga en studio, så jag väntar tills den är klar. Jag har skrivit en hel del nyligen, jag har gjort musiken till en tecknad film och har fått erbjudanden om att göra ett par spelfilmer också. Så jag har koncentrerat mig mest på det den sista tiden, medan jag väntar på att studion blir klar, för då projsar filmsnubbarna studiotiden, men för mina egna grejor väntar jag tills det blir billigare att spela in - man måste se det realistiskt, du vet. Plus att *jag kan inte hitta en djävla sångare...*

Det är alltid ett problem. eller hur?

- Well, jag har hittat ett par, men jag väntar tills den rätta snubben dyker upp. Och jag har jobbat med Izzy (Stradlin) litegrann nyligen, och med Duff (McKagan, Guns basist) - jag återgick till Guns ett tag, men jag kan inte handskas med Axl längre, vi ser inte saker på samma sätt, liksom... Så jag åker omkring och jammar, egentligen - gör allt som verkar intressant, vadsomhelst som min gitarrlir passar in med. Jag har inga omedelbara planer - jag skulle vilja åka ut på turné igen ett par år i streck. Den sista Guns-turnén pågick i två och ett halvt år, men det blev bara fyra månader med Snakepit. Jag har turnerat en del under sista året med et band som heter Bluesball - Slash’s Bluesball. Så i all korthet, jag jobbar på med vadsomhelst som verkar intressant. Jag har en hel del på gång, men huvudsaken är att fokusera på en sak, släppa en platta och sedan turnera på den.

Vilken musik lyssnade du på som grabb?

- Det tidigaste jag kommer ihåg är att min farbror David lirade mycket Moody Blues. Och farsan - han lyssnade mycket på Bob Dylan och Jimi Hendrix. Led Zeppelin blev stora just då jag flyttade till L.A. The Who, The Yardbirds, Cream - dom var från olika tidpunkter, men av någon anledning kom dom till min notis runt 1972-73. Och det fanns Carly Simon, och Joni Mitchell, massor av grejor - och mormor, hon väckte mitt intresse för klassisk musik, hon var klassisk pianist. Hon ville så gärna att jag skulle vara en sån där korthårig pianist i smoking - jag fick pianolektioner ett tag när jag var 10 - 11 år, men de varade inte länge... Men jag tror inte att det var så mycket musikstilen i sig som attraherade mig, det var rock’n’roll-livsstilen som lockade.

Guns hade mycket rock’n’roll attityd för att vara en 80-tals band...

- Yeah, verkligen - och jag menar, det var svårt, Guns hade flax, att slå sig fram i L.A. vid den tiden - det var en blandning av fem killar som bara hände, jag vet inte om det var ödet eller vad, ingen av oss kom därifrån, men vi råkade träffas där, och vi spelade i olika band, vi träffades om och om igen. Till slut så var det bara oundvikligt, vi var det enda bandet av den sorten som kunde existera i L.A. just då. Och vi talar om 80-talet, då musiken hade sin svagaste tid, och vi var som Anti-Christus, du vet? Och av någon anledning slog det i Los Angeles, vi togs upp av Geffen, dom hade den enda killen med vettet att höra vad som var genuint - jag vill inte skryta, men jag måste medge att Guns var antagligen en av de bästa rock’n’roll band som dök upp under den perioden. Och vi var liksom helt - inte så där oansvariga, men vi skrämde alla! Vi kunde inte få en manager, skivbolaget ville dumpa oss eftersom vi ställde till för mycket problem, och så vidare. Så när vi fick kontraktet, dom la oss på hyllan et bra tag - ”Vi måste hitta någon att ta hand om dessa killar, någon med sinne för äventyr...” Och vi höll på att turnera som förband till alla möjliga - The Cult, Aerosmith, Alice Cooper, Iron Maiden, och så vidare - och sen när plattan äntligen släpptes, ett år senare, slog vi direkt - bara från att ha turnerat som förband. Och vi lirade genuint djävla rock’n’roll - men det hade egentligen inte att göra med musikstilen i sig, det var attityden som gjorde att vi slog.

Jag diskuterade rock’n’roll attityd med Gilby Clarke i somras...

- Du vet, när Gilby och jag först började jobba ihop, det var för att han kommer från den gamla skolan, och det gör jag med. När han sparkades från Guns var jag helt bedrövad, det var då jag började fundera på att sluta själv, då jag tyckte att Axl hade tappat kontakten med mitt perspektiv. Det blev bara värre och värre för mig därefter, jag sa, OK, Axl, gör vad du känner för. Men vad gäller rock’n’roll, yeah, det finns några killar som har känslan för den. Den där killen med Hellacopters igår, vad heter han?

Dregen...

- Yeah, Dregen, right. Han verkar fatta vad det handlar om - du vet, man ser folk som poserar duktigt, man han verkar vara genuin. Det är märkligt, man känner sig som ett utdöende släkte, att det är bara en själv som ser det genuina, att alla andra förbiser det.

Jag vet precis hur du menar...

- Det är ett sinne för humor, ett känsla av erfarenhet - rock’n’roll har glimten i ögat. Det är svårt att analysera, man måste leva det. Jag tycker att rock’n’roll är mer en passion än något annat. Vet du vad, jag gjorde en fotosession förra veckan, och killen la på en gammal Jeff Beck bootleg, och jag var i sjunde himlen, jag hade gitarren med mig, och jag lirade med, försökte kopiera hans licks. och jag var helt - jag hade inte hört det förr, och jag var helt fokuserad på musiken, glömde fotografen helt, så Gud vet hur bilderna blir . Men för mig, det säger allt. Jag kommer att behålla den känslan tills jag dör. Med allt skit som man måste handskas med på affärssidan - MTV, skivbolagen och allt - jag kommer ändå alltid att vara trogen musiken. Så länge jag har några strängar at lira på...

Jeff Beck är min egen gitarrhjälte.

- Han är min favoritgitarrist. Det var först när jag satte mig ner för att lära mig ”Cause We’ve Ended As Lovers” och ”Goodbye Pork Pie Hat”, och allt det där, som jag började fokusera på gitarrteknik - med Jeff.

Har du alltid lirat på Les Pauls?

- Well, jag visste inte riktigt vad skillnaden mellan en gitarr och en bas var, när jag först började lira själv. Jag växte upp i en musikalisk miljö, men jag tänkte aldrig egentligen på skillnaderna mellan de olika instrumenten. Jag menar, jag visste vad trummor var för nånting, jag visste vad stränginstrument var och så vidare, men jag tänkte inte på detaljerna direkt. Så när jag bestämde mig för at lira, jag försökte mig på bas först, men det kändes inte riktigt som svaret på vad jag ville göra, så jag bytte till gitarr. Den hade flera strängar, plus att killen som väckte min intresse för gitarren kunde lira ”Stairway To Heaven” ton-för-ton, solot och allting - och jag sa till mig själv, ”Det är vad jag vill göra!”. Så jag började lära mig. Och - vad var frågan igen, innan jag irrar mig bort helt och hållet?

(Skrockar) Om Les Pauls...

- Right, yeah... (garvar) Min första gitarr - min mormor köpte den åt mig - var en Les Paul kopia, en Memphis, tror jag det hette. Och jag kom igång med den, och bildade ett band och allting. Och sen mormor - må hon vila i frid - pungade ut för en B.C. Rich Mockingbird, 450 bucks tror jag den kostade. Och alltefter tiden gick hade jag en hel del olika instrument, men kom alltid tillbaks till Les Paul-typen. När vi spelade in ”Appetite For Destruction” hade jag ingen särskild gitarr som jag kände mig helt hemma med, när jag skulle in och göra alla gitarrpålägg. Alan Niven - Guns manager - kom med en Les Paul, och den lät toppen. Och jag använde den på plattan, och har använt Les Pauls sedan dess. Man har den där inlärningsperioden då man testar olika instrument, tills man hittar det som passar ens egen spelstil, och som passar ihop med Marshallen, du vet, som ger ljudet man är ute efter. Om alla tre passar ihop - man hittar något slags äktenskap, och som man säger - ”If it ain’t broke, don’t fix it”... Jag menar, jag är inte lat, men jag gillar inte att peta och pyssla med skiten. Om jag har ett problem med den, det är liksom med kvinnor - det är bara att justera den litegrann, den blir nog bra. Man behöver inte nödvändigtvis skaffa sig en ny på direkten! (Skrattar)

Vilken årsmodell är ditt huvudinstrument?

- Den som jag turnerar med? Den som jag bröt halsen på? Den var den första Gibson jag nånsin köpte, 1986 tror jag det var. Jag hade den omlackerad - jag har haft den som huvudgitarr tills för några månader sen, men sedan bröt jag halsen, och jag tänkte, aj, aj, aj - eftersom denna gitarr har varit med så länge. Om jag inte tar hand om den nu kan den gå åt helvete... Så jag gick till Gibson i Nashville och testade omkring tjugo gitarrer, och hittade två stycken ersättare som jag kan ta på turné och slå skiten ur... (skrattar) Men den är en vanlig Les Paul Standard, en 85:a.

Har du några vintage gitarrer?

- Ja, jag har typ fyra Les Paul 59:or, jag har en 58 V och två 58 Explorers, ett par gamla SGs, ett par Melody Makers - få se, jag har en dubbelhalsad SG, men den är inte asgammal direkt... Vad gäller akustiska, jag har ett par gamla Martins... Jag har några gamla Strator och Telecasters också.

Använder du dom alls?

- Well, du vet, man har ett par skor, men man har även några andra i garderoben ifall? Jag har mitt huvudinstrument, det är alltid min Les Paul. Det är alltid den som jag använder i första hand, även om jag har tjugo gitarrer framför mig, när jag behöver göra någonting på stubben, nu, tar jag Les Paulen och arbetar med den istället för att börja testa en massa olika.

Använder du dina Fenders också?

- Ärligt talat, en Strata är antagligen en av de bästa rockgitarrer som finns, men man måste hitta en som är bra! Och det kan vara mer problem än vad det är värd ibland... Men visst, jag använder en Strata ibland, en 63:a eller en 65:a, när jag behöver svajarmen. Men jag tar aldrig en Strata ute på turné, dom är för oförutsägbara. Om jag behöver en gitarr med svaj på turné blir det en B.C. Rich Warlock jag tar med mig. Och i sämsta fallet kan jag alltid fortsätta att böja halsen på min Les Paul... (Skrattar)

OK, så du har några gamla, och du har några nya. Tycker du att de gamla låter bättre?

- Du vet, på presskonferensen igår frågade någon om jag var gitarrsamlare - men jag ser inte gitarrer som samlarobjekt. Alla mina gitarrer är sådana som jag har använt vid något tillfälle, för att jag är så där, jag behåller dom. Om den har fungerat för mig en gång, kommer den att fungera för mig igen om jag nånsin behöver den. Så jag behäler dom. Om jag har någonting som ser bra ut, men som låter skit, har jag ingen användning för den. Jag är inte särskilt snygg själv, så vad fan, en gitarr kommer inte att göra saken bättre, eller hur? (Skrattar) Så jag behåller inte gitarrer bara för att de är vintage, men jag måste medge, vissa av mina äldre instrument låter mycket organiska jämfört med vissa av de nyare. Och jag tror att det har mycket att göra med att de fick göra mycket mera för hand på de gamla dagarna, jämfört med fabriken idag. Jag kan inte så mycket tekniskt sett, men jag kan känna skillnaden.

Men samtidigt, när man pratar om gitarrer, måste man komma ihåg att mycket beror på gitarristen också. Jag lirade i Indien nyss, och jag använde det som fanns på plats, och det var inte precis vad jag hade valt själv, men man arbetar med det, man har inget val. Du vet, man kan ha favoriter, men i grund och botten måste man arbeta med vad man har. Har man tur så säljer man några skivor, och då kan man köpa vadsomhelst. Men om oturen är framme och planet kraschar och man överlever men gitarren är sönderslagen och man har ett gig nästa dag, då måste man använda det som finns att få tag på.

Vad har du för strängtjocklek?

- Bra fråga, jag kunde inte svaret igår! (Skrattar) 011, 014, 018, 028, 038 och 048. Jag använder de styvaste plektrum som finns - när jag spelar live slår jag hårt, även på de känsliga bitarna (skrattar). Jag fingerplockar också, men om jag lirar ”Paradise City” eller nåt sånt, då slår jag verkligen hårt med plektrumet. Om jag lirar ”The Thrill Is Gone” med Bluesball, lirar jag mest med fingrarna, jag drar i strängarna mycket. Jag byter mik hela tiden, också, beroende på låten.

Får jag titta på din gitarr?

- Visst, varsågod.

(Jag tar gitarren - en 96:a Les Paul - ur fodralet och börjar lira några licks, och märker att höga E-strängen tar i när jag böjer den uppe vid oktaven.)

Denna gitarr verkar behöva lite jobb...

- Yeah, den rasslar på ett ställe här någonstans, också... (pekar på G-strängens 13:e band.) Den är min nyaste Gibson, jag har haft den i mindre än ett år.

(Fortsätter kolla, märker att banden är lite ojämna och mycket platta på topparna.) Yeah, den skulle behöva en bandslip och lite justering.

- Well, vet du vad, om du vill fixa till den, kan jag lämna den med dig och komma tillbaks och hämta den imorgon...

Det blev inte riktigt så, då Slash skulle åka från Arlanda tidigt dagen därpå. Istället stannade jag sent och gjörde jobbet, och fick uppleva för första gången någonsin att en gitarr hämtades, och jobbet betalades, av en uniformerad chaffis i stretch limo - i vilken gitarren fick åka i ensam majestät. Rock’n’roll lever, eller hur?

© Paul Guy 1997

En längre version av intervjun finns på engelska

Intervjuer