Intervjuer

Steve Cropper

Mr. Soul Guitar

av Paul Guy

Intervju för FUZZ nr. 2/99

© Paul Guy, 1999

Det lär inte finnas en enda levande elgitarrist på denna planet som inte har influerats, antingen direkt eller indirekt, av Steve Cropper.

Ända sedan 1962, då ”Green Onions”, inspelad på en halvtimmes dötid i studion, fick en självklar plats i repertoaren hos varenda soul och rhythm’n’blues coverband, har praktiskt taget alla gitarrister i alla genrer, medvetet eller omedvetet, någon gång försökt efterapa Croppers supertajta kompgitarrstil och minimala riffar och figurer. Steve Croppers betydelse för gitarrvärlden framgick tydligt när den influentiella engelska musiktidningen ”Mojo” 1996 bad dess läsare rösta fram de 100 största gitarristerna genom tiderna. Steve Cropper kom in på andraplatsen, förbiseglad endast av Jimi Hendrix. (Vilket förstås gör Cropper till Den Största *ännu levande* gitarrist, åtminstone enligt ”Mojos” läsare!) Inte illa för en musiker som insisterar på att kalla sig ”kompgitarrist”...

”Green Onions” spelades in av Cropper, organisten Booker T. Jones, trummisen Al Jackson Jr., med Lewie Steinberg på bas. Vid den tiden jobbade dessa fyra som Stax Records egen anonym husrytmsektion och kompade allsköns artister, som till exempel rockabillysångaren Billy Lee Riley. När Riley uteblev från en session en söndag sommaren 1962 började de jamma. Stax’ ägare Jim Stewart, som satt i kontrollrummet, gillade vad han hörde, kom med ett par förslag, och satte igång bandspelaren. Efter tre tagningar var alla nöjda - men låten saknade namn. Cropper minns:

- Vi lyssnade på playbacken och någon sa, ”Man, that’s really stinky!” Och jag sa, ”Vad ska vi kalla den? Vad stinker?” ”Vad sägs om lökar? Dom stinker.” Och jag sa, ”Jo jag gillar lökar, men det låter lite negativt, men *gröna* lökar, däremot, folk brukar *äta* dom.” Och dom sa, ”Ja, du har nog rätt, Green Onions låter bättre.” Så det blev så. Stinkin’ green onions. (Skrattar)

Den låter färsk än idag...

- Vet du vad, Booker vände sig till Duck (Donald ”Duck” Dunn, basisten som ersatte Lewie Steinberg i MG’s november 1964, förf. anm.) en gång efter en soundcheck uppe i New York och sa, ”Jag kommer aldrig att tröttna på den låten!” Det säger mycket, det. Många artister, dom är hjärtligt trötta på deras hit, dom skulle hellre göra vadsohmelst än att lira deras hit än en gång, men vi har inte det problemet.

Låttiteln må ha varit spikat men gruppen förblev namnlöst. Några månader tidigare hade gruppen The Triumphs haft en mindre hit med instrumentallåten ”Burnt Biscuits” och eftersom ”Green Onions” också var en ”mat”-låt föreslog Al Jackson ett annat engelskt bilmärke, MG. Och ”Booker T. & the MG’s” blev det. När skivan började kliva uppför topplistan kontaktades firman MG med ett förslag om samarbete med markadnadsföringen, men det nobbades. Vid det läget ville ingen ändra gruppnamnet, så det fastslogs en gång för alla att ”MG’s” betydde ”Memphis Group”.

Booker T. & the MG’s fortsatte som husband hos Stax under hela 60-talet och t ex på alla Albert Kings plattor fram till 1968 är det Booker och killarna som står för kompet. Bandet medverkade även på en hel rad klassiska soulinspelningar med bl a Otis Redding (”Dock of the Bay”, ”Mr. Pitiful”, ”Fa-fa-fa-fa-fa (Sad Song)”), Eddie Floyd (”Knock On Wood”, ”6-3-4-5-7-8-9”), Wilson Pickett (”In The Midnight Hour”, ”Don’t Fight It”), Sam & Dave (”Soul Man”), och Don Covay (”See Saw”, ”Sookie Sookie”), bland många andra. Och med undantag för ”Soul Man”, delar Cropper även ansvaret för skrivandet av alla dessa låtar, eftersom Otis Redding och de andra brukade alltid komma till Stax med ett flertal ofärdiga låtidéer som de väntade sig att Steve skulle hjälpa dom att färdigställa.

Har du något specifikt sätt att närma dig låtskrivandet?


- Jag har två olika metoder - om jag ska skriva en låt med text, börjar jag med titeln. Jag försöker komma upp med en titel som mer eller mindre säger vad låten ska handla om, och sedan bara skriver om det. Man bygger allt på titeln. Det andra sättet, om det är en instrumentallåt, är att jag börjar med en groove och en melodislinga, och försöker följa upp på det och se om det ska gå till sticket eller vaddå. Och jag fortsätter på det sättet. Instrumentallåtarna brukar aldrig få en titel tills dom är färdiga, och sedan försöker vi tänka, vad påminner den om? Det är det vanligaste sättet. Men till exempel - Otis bodde i ett båthus på stranden i Sausalito när han kom upp med idén för ”Dock Of The Bay”. Om man lyssnar på texten, han sjunger ”I see the ships come in, and watch them roll away again” - han talar om färjebåtarna som åker mellan Sausalito och Oakland. Men han hade inte kommit mycket längre än så när han kom till mig med idéen. Så jag började skriva om Otis Redding, helt enkelt - ”Left my home in Georgia, headed for the Frisco Bay”, sen kom Otis upp med nästa raden - ”Ain’t got nothin’ to live for, seems like nothin’s gonna come my way”. Och jag slängde fram - ”Two thousand miles I roamed, just to make this dock my home”. Och vi fortsatte så där... Tragiskt nog dog Otis strax därpå, så han fick aldrig höra slutprodukten. Det kändes oerhört ledsamt att sitta där och färdigställa den, men skivbolaget ringde och ville släppa plattan så snabbt som möjligt, du vet hur skivbolagen är.
”In The Midnight Hour” och ”Knock On Wood” brukade vi allltid skoja om, vi kallade intron för ”följa prickarna” - om man tittar på prickarna på gitarrhalsen, och spelar barreackord vid varje prick, så får man antingen introt till ”The Midnight Hour” eller introt till ”Knock On Wood”, beroende på var man börjar... Men själva ”Knock On Wood”, det kom när Eddie Floyd och jag satte och bollade idéer en kväll, vi var inne på vidskepligheter och skrock - kaninfötter, voodoogrejor, amuletter och sånt - och Eddie kom upp med ”Knock On Wood” (= ”ta i trä”, förf. anm.). Så vi började med det. Och några av textraderna - ”It’s like thunder, lightning, the way you love me is frightening” - just då var det full storm i Memphis, en av de värsta åskväder jag har nånsin varit med om!
”6-3-4-5-7-8-9” har en rätt kul historia också - från början var det ”4-3-2-1-7-9-7” eller nåt sånt, det var telefonnumret till en av Eddie Floyds gamla flickvänner. Men det verkade inte rimma rätt, det var svårt att sjunga. Så jag försökte med olika nummerkombinationer och till slut kom jag upp med ”6-3-4-5-7-8-9”, och det kändes mycket bättre. Och konstigt nog, på kvällen, samma dag vi hade spelat in den, kom Wilson Pickett till stan, och vi skrev ”99-1/2” tillsammans - två ”nummerlåtar” på en och samma dag...

Steve Cropper är inte ”bara” gitarrist och låtskrivare, utan även en studiotekniker och skivproducent av rang. Så diverse artister som Poco, Jeff Beck, José Feliciano, Yvonne Elliman, Tower of Power och John Cougar har valt Cropper som producent. Än idag är han mycket efterfrågad i båda denna roll och som sessiongitarrist och har producerat eller lirat på de senaste plattorna från Paul Simon, Ringo Starr, Buddy Guy och Jonny Lang. Cropper har även en fot i filmvärlden, då när John Belushi och Dan Ackroyd skulle göra filmen ”Blues Brothers” var det förstås Steve och Duck Dunn som dom ringde först för att bilda Blues Brothers Band. Och man undrar om ”The Commitments” hade någonsin förevigats på film om inte Steve Cropper hade funnits...

Steve Cropper föddes 21:e oktober 1941 på en liten bondgård utanför Dora, Missouri, en liten by med 200 invånare. Familjen flyttade till Memphis, Tennessee just innan Steve fyllde 10 år. Under sin uppväxt i Dora hade han knappast hört annan musik än The Grand Ole Opry (utpräglad traditionell vit countrymusik) och psalmer i kyrkan, men i Memphis fick han sin första exponering till svart gospelmusik, rhythm’n’blues och rock’n’roll i radion, och blev blixtförälskad. Steve fick sin första gitarr - en akustisk western, köpt på postorder från Sears Roebuck för 18 dollar - när han var 14 år.

Vad var det som fick dig att välja just gitarren som instrument?

- (Lång paus) Oh, det är en bra fråga. Tja - efter att ha sett Chet Atkins, Bo Diddley, Chuck Berry, Duane Eddy, Elvis - alla hade en. Jag hade lajat med pianot litegrann, men det verkade inte vara det jag ville göra. Gitarren var lite mer mångsidig, och men kunde bära den med sig överallt.

Steve lärde sig gitarrspelets grunder av en skolkompis, Charlie Freeman, som studerade hos jazzgitarristen Lynn Vernon. Steve brukade träffa Charlie efter sina gitarrlektioner och kolla in vad Charlie hade just lärt sig. Även Steve tog några lektioner hos Vernon lite senare, men fann dem ganska ointressanta, då han hade ingen lust att lära sig noter.

Vilka gitarrister blev du mest influerad av?

- Jag måste gå tillbaka till Chuck Berry och Duane Eddy - men det fanns en kille som lirade med The 5 Royales - dom gjorde ”Dedicated To The One I Love” - som hette Lowman Pauling, han var min absolut favorit. Jag fick dom där flashiga stickande figurerna av honom, dom där små korta licks. Och sedan killen som lirade med Bill Doggett - Billy Butler. Jag älskade hans lir - ”Honky Tonk”, och ”Big Boy”, och alla dom där. Han lirade verkligen bra - Bill Doggett hade flera gitarrister, men jag gillade Billy Butler bäst.

Varför tror du att din egen gitarrstil blev så influentiell?

- Det som skilde ut mig från de andra, tror jag, var det att det fanns bara en gitarr på de flesta Stax-skivorna, alla dom där låtarna som folk känner igen och kommer ihåg. Och det var helt uppenbart att det fanns bara en gitarr, så den kom fram lite tydligare. Så när jag nu lirade en fill eller en figur, kunde man verkligen höra den. Nuförtiden när jag får studiojobb finns det fyra gitarrister till på plats. Jag undrar vad dom behöver mig till! (Skrattar)

Det måste ha varit ganska annorlunda inspelningsvillkor på Stax där i början.

- Det var mer eller mindre raka rör på den tiden, eftersom vi inte hade råd att köpa en trekanals bandspelare eller några av de andra avancerade maskinerna - dom fanns, men inte många hade dom. Atlantic hade en av de första åttakanals maskinerna - jag tror att Sun hade en av första trekanalare, och det var det som gjorde att dom kunde få det där ekot på Elvis och Jerry Lees skivorna, genom att köra utgångssignalen tillbaks in i ingången igen. Vi köpte en fyrkanalare senare, och började expandera på den tekniska sidan. Men nästan alla de tidigaste grejorna, Green Onions och alla de tidiga Eddie Floyd, Wilson Pickett och Rufus Thomas låtarna, dom spelades in i mono. Så vi var tvungna att spela tillsammans i studion, alla på en gång, och göra det rätt. Man kunde editera ihop olika tagningar, om man hade en fade-out eller intro som lät bättre än en annan, man kunde splitsa ihop dom, men det gjordes inte ofta. Det är tur att vi hade Al Jackson!

Hur ställer du dig till det moderna sättet att spela in, när man lägger ett spår åt gången?

- Jag tycker att man förlorar mycket av den emotionella energin. Jag kallar det för overkill - det blir så sterilt efter att man har gått igenom det gång på gång på gång. Man bokstavligen steriliserar det. Men de yngre killarna, dom lägger en massa tunga trummor bakom det för att trycka upp det igen, och på något vänster får dom ett formel som fungerar, det får folk att röra på sig. Men jag tycker precis som alla andra, det finns ny utrustning som är bättre, särskilt vad gäller mikar, det finns några nya mikar som fungerar mycket bra på akustiska- och elgitarrer, dom får dom verkligen att sjunga. Dom har mycket presens, ett mycket fylligt ljud. Och det finns en hel del mycket bra nya EQ-prylar också.

Har den moderna studioteknologin några nackdelar, tycker du?

- Tja, du vet, jag är en gammal... (skrattar) Som gammal analog inspelningstekniker, ja, jag tycker det. Det stör mig, men vad vi gör, vi jobbar runt det mycket. Jag gillar det faktum att man kan få mer presens på ljuden, men när det där digitala grejen liksom filtrerar bort allt det där sköna slingriga distortion, och rensar upp allting - vad vi gör, när vi ska göra slutmixen, vi kör allting genom rörkompressorer. Och det hjälper verkligen att värma upp ljudet, det får allting att smälta samman igen. Alla gör det nuförtiden - om man har en bra mastering tekniker kan man få ett riktigt bra resultat.

Berätta om din Peavey ”Cropper Classic” gitarr.

- Om man gillar Telecasters, de gamla, goa, stabila Telecasters som inte är för tunga - jag föredrog alltid dom med de lätta swamp ash kropparna och rosewood greppbräda - så kommer man att gilla den skarpt. Vi jobbade mycket med halsen, vi la mycket tid på att få den rätt. Den är lite rundare, men inte för tjock. Brädan har en ganska stor radie, den är inte helt platt, för bekvämlighetens skull. Den känns mycket bra - jag hår låtit en massa folk testa den, och dom säger alltid, ”Wow! Jag hade ingen aning att den var så här bra!” Vi utformade halsinfästningen lite annorlunda också, för att göra det lättare att komma åt de högsta banden - vi la in en liten aluminiumplatta där som verkligen stagar upp och förstärker det. Man får dessa gitarrer från Fender och alla, och jag antar att trät har inte fått torka ordentligt, och dom försöker göra halsarna så tunna, och man kan knappast röra vid huvudet utan att dra strängarna ner på banden! Och jag lirar hårt, eftersom jag är rytmgitarrist - jag behöver kunna banka på guran då och då! Så jag måste ha en ganska hög stränghöjd så att jag kan lira utan att halsen böjer sig och strängarna tar i - jag vill att den ska kännas bra, men jag vill ha det stabilt. Det är det som är grejen.
Vi har fasat av kanterna lite grann så att den inte skär in i revbenen lika mycket som de gamla Telecasters, så den är verkligen bekväm, och allting är där under händerna. Vi gillar vad vi har, men vi funderar på att göra en alternativmodell med andra mikar. Den har dom där Hot Rails mikar på nu, och dom är bara för kraftiga för mig, eftersom jag föredrar ett renare ljud, för att jag gillar att kompa. Men rock’n’rollers, dom vill gärna få dist, och Hot Rails är perfekta för det! Dom enda negativa reaktioner vi har fått har varit från killar som gillar ett renare ljud, dom skulle föredra andra mikar. Själv har jag aktiva mikar i min egen gitarr, från den gamla Peavey Generation serien, och dom fungerar helt perfekt för mig.
Jag är fortfarande en Fender-man i hjärtat, jag gillar fortfarande Leo Fenders gamla Telecaster - jag har flera stycken - men jag tycker att vi har gjort en smidigare version. Man får göra så idag, man får göra saker som man inte fick göra för 20 år sedan, för patentets skull. Jag tror nog att vi kommer att låta den vara, eftersom den är så bra som den är. Jag ser ingen anledning att designa en ny - men vi kommer kanske att göra några olika versioner med olika träslag och andra mikuppsättningar.

Vilka strängar använder du?

- Ernie Ball Slinkies, den gröna paketet med svart text - 010 till 046.

Och förstärkare?

- Jag använder min gamla Fender The Twin fortfarande, den som inte tillverkas längre. Jag gillar den, den ger mig den där gamla tjocka Stax-ljudet. Jag har en som Hartley (Peavey) bygdde åt mig som är toppen, men den är stor, den passar bäst till konserter på utomhusarenor. Den är en modifierad Van Halen 5150, och dom byggde en stor 2 x 15 kabinett åt mig. Den är fantastisk. Jag hade just avslutat turnén med Neil Young, där jag använde en gammal Webb förstärkare, en 150-wattare som egentligen är designad för steel guitar. Och jag körde den parallellt med en liten Fender, för att värma upp ljudet litegrann, eftersom Webben är en transistorstärkare. Jag tog den anläggningen till Peavey och vi började lyssna, och Hartley sa, ”Det som du egentligen gillar, det är dom där gamla stora Altec högtalarna!” Och jag sa, ”Det är precis vad jag gillar!” Så han gick och skaffade en, och kom på att dom hade ändrat designen, gjort konen lite grundare - och det hade ändrat hela grundljudet! Och han sa, ”Whoa, vänta lite, det här är inte rätt! När gjorde dom det här?” Han blev rasande... Så iallafall, dom skaffade dom gamla högtalarna, och ritade om kabinettet, och stackade den här modifierade 5150 på det, och Gud, den är otrolig. Men jag har inte haft tillfälle att använda den än, eftersom jag har inte varit ute på någon stor turné. Med Blues Brothers är vi lite mer lågmälda, men om jag var ute med Neil, när vi gillar att dra på riktigt ordentligt, få det där Pearl Jam-ljudet, den är perfekt för sånt.

Vilken stärkare använder du mest i studion?

- Jag använder min gamla Quad Reverb ibland - ibland använder jag en riktigt gammal Fender Harvard med en tiotummare, du kan höra den på alla dom gamla Otis Redding-plattorna - den har en volymkontroll och en tonkontroll, och det är allt. Den fungerar mycket bra i studion. Jag har haft den ända sedan jag var i college, när vi saknade PA-anläggning - jag brukade koppla in en Green Bullet (Shure mikrofon, förf. anm.) i den, sätta den på en stol, och sjunga genom den! (Skrattar) Den var vårt PA... Och en dag sa jag, jag undrar hur den skulle låta med gitarr, så jag tog den ner till studion, och alla blev helförtjusta. Den lät nästan som om den var full med papper, den hade den här naturliga, fylliga distortionen. Jag har använt den på många plattor. Så ibland tar jag fram den för en ballad eller nåt. Jag har en Roland också, en Blues Cube som dom bad mig testa, den är mycket bra, jag har använt den en hel del. Jag byter runt rätt mycket.

Brukar du använda några gitarreffekter?

- Mycket lite. Jag provar dom då och då. Lite fuzz hit och dit, ibland lite chorus, men väldigt sällan. Jag brukade använda en noise gate, men den nya gitarren brummar och brusar inte, så jag behöver den inte längre. På 70-talet när vi gjorde ”One More”-plattan försökte vi vara fyndiga och jag använde en Echoplex på några Booker T.-låtar. Och alla gillade det, men jag tröttnade på att kånka med den på turnéer!

Har du någonsin haft problem med att få gitarren att stämma?

- Jag har alltid sagt att det inte går att stämma en Telecaster! Det är nästan omöjligt. Spelar ingen roll hur man justerar stallet och allt det där, det är verkligen svårt att få den att stämma. Jag hörde en akustisk gitarr med den där Feiten-systemet, och den stämde mycket bra, den var fantastiskt.

Jag läste nånstans att många Nashville-gitarrister brukar utelämna vissa toner i vissa ackord, eftersom dom kan inte få dom att stämma.

- Ja, det är sant! (Skrattar)

Har du några råd att ge unga gitarrister som vill lära sig spela kompgitarr?

- (Lång paus) Wow, det där är svårt, för att det är som att be dom att ta två steg tillbaka, det är nästan som att vara drängen! Jag har predikat kompgitarr i många år, men det finns inget som går upp emot att vara blickpunkten, att stå därframme. Det var bara det att jag ville inte göra det - jag menar, jag kan inte sjunga så bra heller, om jag kunde det så hade jag kanske haft en annan inställning. Jag kan sjunga, då och då, men jag kan inte göra det i 90 minuter. Det är mitt stora problem! (Skrattar)

© Paul Guy, 1999

En längre version av intervjun finns på engelska

Intervjuer