Intervjuer

Kenny Wayne Shepherd

av Paul Guy

Publicerad i kortare form i FUZZ #1/96

© Paul Guy 1997


Vid 19 års ålder har Kenny Wayne Shepherd redan stigit in i förstugan till bluesgitarristernas elitcirkel. Hans första CD, "Ledbetter Heights" låg etta på Billboard (USA) blueslistan i 20 veckor och han har lirat med B.B. King och Buddy Guy, bland andra blueslegender, och fått lysande recensioner av alla. Jämförelser med den tragiskt förolyckade Stevie Ray Vaughan är förstås oundvikliga. Mycket riktigt finns det också ett samband med Stevie Ray - när Kenny var 7 år gammal såg han Stevie Ray på en konsert i Shreveport, Alabama, Kenny's hemstad. När Stevie såg Kenny kämpa i trängseln, lyfte han upp honom på scenkanten, där Kenny fick sitta under hela giget. "He blew my mind", säger Kenny.

Kenny's enda stora bekymmer är att han inte anser sig mogen för att sjunga för tillfället. För att kunna bli bluesgitarrhjälte är det mer eller mindre skrivet i granit att man även måste sjunga och trycket på Kenny att ta mikrofonen är förstås betydlig.

Nu i somras spelade han som förband till The Eagles på deras Europaturné. Fuzz' utsände träffade honom inför Stockholmsgiget.


Enligt uppgift började du spela gitarr då du var sju år gammal. Vilka gitarrister lyssnade du på då?

Jag lyssnade mycket på Albert King och Muddy Waters och Buddy Guy. Min far hade massor med bluesskivor. Det sägs att ungar sällan gillar samma musik som sina föräldrar, men jag älskade den. Jag lyssnade på Robert Johnson och Blind Lemon Jefferson och alla dom andra också, du vet, de äldre gubbarna, men egentligen är det Howlin' Wolf, Muddy Waters, Buddy Guy, Albert King, den tidens blues som är min favorit.

Du måste haft en gitarr att börja spela på?

Ja, men jag fick tjata om det - ingen i min familj hade nånsin spelat. Det tog mig sex månader att få en gitarr, eftersom mina föräldrar inte trodde att jag var seriös - jag var ju bara 7 år - men dom köpte en gitarr åt mig till slut, en billig Yamaha. Jag fick liksom bevisa att jag var seriös innan jag kunde få en riktig gitarr. Så jag satt och kämpade med det på egen hand - jag tog aldrig några lektioner - jag har alltid spelat på gehör, kan inte läsa noter. Men jag är helt självlärd, mina föräldrar la sig aldrig i och sa "Du ska göra så här" eller "Du måste ta lektioner" eller nåt.

Du lyckades rätt bra, också - jag har sett flera gitarrister lyssna på din skiva och passa på att stjäla några av dina licks. Jag har gjort det själv, förresten!

Okej! Det är kul! Det gillar jag, för jag har själv snott andras licks! Nuförtiden får jag beundrarbrev från unga gitarrister och de säger att de försöker lista ut den eller den låten, och det är verkligen spännande, för jag trodde aldrig att någon skulle vilja kopiera mig, men dom gör det, och det är den högsta komplimangen jag kan få.

Jag tror att det är för att du inte briljerar med en massa teknik, utan spelar med känsla och det är det som går hem.

O ja. Känslan är mycket viktigare. Det är den som är bluesmusikens ursprung. Bluesen kommer från hjärtat och själen. Jag tycker att känslan går förlorad om man försöker vara för teknisk - allt blir för perfekt, det är för lite improvisation - det blir för sterilt. Vi försökte undvika det i studion - när vi spelade in skivan försökte vi få den att låta så "live" som möjligt, så att det låter som ett band som spelar, hellre än några gubbs som lägger ner en massa tagningar på tejpen. Jag försökte göra så få overdubs som möjligt - det är första tagningar på flera av låtarna.

Du har fått mycket uppmärksamhet vid en tidig ålder - framsidan av detta är ganska tydlig, finns det någon baksida?

Tja - egentligen inte. Man behöver all uppmärksamhet man kan få och den som jag har fått har varit mycket bra. Folk som B.B. och Buddy har varit så positiva, och skivan har fått kanonrecensioner, så jag är mycket nöjd. Men folk begriper inte, liksom - det här är mitt liv nu, varje dag. Jag ligger ständigt ute på turné istället för att sitta hemma på ändan, ragga tjejer och festa och sånt.

Är det här första gången du har varit utomlands?

Ja, det här är första gången - tja, vi har varit i Canada, men det är ju bara däruppe Men det har varit otroligt, att få se alla dessa vackra ställen. Och det här är den vackraste staden vi har besökt hittills. Den är verkligen fin. Byggnaderna och allting, det är så fint här.

Hur är det att ligga ute med The Eagles på en stor turné som denna? Är det som du föreställde dig?

Oj - det är mycket mer än jag föreställde mig, dom har behandlat oss så otroligt bra. Dom har gett oss allting vi behövde. Du vet, med andra artister får man ibland inte köra sound checks -

Visst, och man får bara använda hälften av PA:t, och en del av ljusen

(Skrattar) Precis! Men deras kille sköter ljusen, vi har egna mixrar och backline, vi får sound checks, allting vi behöver har dom ordnat, det har varit ett nöje att jobba med dom. Det har varit helt otroligt, jag tror att det här var det absolut bästa sättet för mig att komma ut i Europa, att få spela för så mycket folk på så kort tid. När vi kommer tillbaka på klubbspelningar framöver kommer åtminstone några människor att känna till mig och förhoppningsvis kommer dom och kollar in showen.

Hur länge har bandet varit tillsammans?

Sedan jag var femton år - jag är nyss fyllda nitton, så det är väl lite drygt fyra år. Joe Nadeau [kompgitarr], Jimmy Wallace [keyboards] och jag är kvar sedan dess. Basisten och trummisen har vi bytt ut några gånger. Joe sjöng från början, när vi lirade raka blueslåtar, han har en mycket bra raspig bluesröst. Men hans röst kändes inte rätt för den musiken jag höll på skriva själv, så vi tog in Corey [Sterling] som sångare för ungefär två år sedan. Will Ainsworth spelar bas med oss nu.

Hade du många spelningar medan du fortfarande gick i skolan?

Vi spelade en massa klubbgigs, men bara på helgerna, eftersom jag gick i skolan under veckorna. Vi spelade 3 set per kväll, som alla andra bluesband, många coverlåtar, men vi försökte alltid att spela låtar som ingen hade hört förut. Vi ville inte spela Mustang Sally och sånt varje kväll, vi ville att musiken skulle låta färsk åtminstone. Och det var kul - jag skulle inte velat skippa allt det där för att komma rakt in i det här, för det hör till, liksom - det är sånt man måste gå igenom. Det är där man skaffar alla de erfarenheter som inte går att finna någon annanstans.

Är det samma lineup på turnén som på skivan?

Jepp, bortsett från trummisen, han är inte med oss längre. Den nya killen heter Chris Mooore.

"Ledbetter Heights" är din första skiva, eller hur?

Ja - titeln anspelar på Huddie Ledbetter, "Leadbelly". Ledbetter Heights är namnet på en stadsdel i Shreveport, min hemstad i Louisiana. Det är ingen fin stadsdel, det är bäst att hålla sig borta därifrån. Men dom döpte den efter Leadbelly eftersom han kom därifrån och jag döpte skivan till samma namn för att hylla honom, och min hemstad.

Vilken roll spelar du i låtskrivandet?

Jag skriver både texter och musik. Oftast börjar jag bara med något gitarriff och sedan hittar jag på några ord, och då har jag polare som hjälper mig med låtskrivandet.

Texterna i vit blues är ofta mer "macho" än svart blues, som för det mesta handlar om "my baby treat me bad", eller "my baby's cheatin' on me".

(Skrattar) Yeah.

Var det en medveten grej att skriva mer traditionella texter eller kom det av sig själv?

Tja, jag antar att det bara blev så, eftersom jag växte upp med svart blues. Visst, jag lyssnade på Stevie Ray och Jimmy Vaughan och alla dom där Texaslirarna, och jag gillar sånt mycket, men i grund och botten är det det traditionella som jag älskar mest.

Den första låten på plattan, "Born With A Broken Heart", låter som en hyllning till Stevie Ray.

Ja, det är den. Kompet och ackorden och allt, det är mycket Stevie-influerad. Och texten är skriven med honom i tankarna, och Jimi Hendrix. "Why do the good die young", alltså. Och sen är det en hel del bildspråk, också, "The slow-rolling train", det är bluesen, och man kliver på... Jag skrev den tillsammans med en kille som heter Danny Tate.

"Deja Voodoo" var en stor hit i Staterna.

Jo, den blev nummer fem på blueslistan. Och sen var "Born With A Broken Heart" den andra singeln i USA, och den gick in på plats fem, och "Aberdeen" har just nu kommit in på listan och är på väg upp. Men "Deja Voodoo" - det finns radiostationer som fortfarande spelar den och som började spela den redan i september förra året. Så den har gått mycket bra för oss, mycket bättre än jag nånsin förväntade mig.

Din version på "Aberdeen" påminner starkt om Elmore James där i början - var det meningen?

Tja, huvudsaken var väl det att jag aldrig hade lirat slidegitarr. Jag tränade slide i två dagar innan vi spelade in den låten. Jag hade försökt förut och kunde aldrig fixa vibratot, så jag tänkte "glöm det, jag ska låta bli". Och sedan när dom kom och föreslog att vi skulle spela in "Aberdeen", tyckte jag att måste vi ta in nån slidelirare, men dom sa "varför försöker du inte själv". Så jag försökte klura ut det allra enklaste sättet att lira den på, men så att det fortfarande lät smakfullt. Introt där, jag ville att det skulle ha ett Mississippi Delta ljud, jag ville att plattan skulle ge en känsla för bluesens många olika stilar, den skulle inte bara vara Chicago blues eller Texas blues eller vaddå. Men jag visste att hela låten inte fick vara så, för då fanns det ingen chans att den skulle spelas i radion.

Är det du som spelar Dobro:n på den?

Ja, det var en gammal, 1920-nånting, Dobro. Vi hyrde den, den var inte min. Jag önskar att jag kunde ha köpt den, men jag hade inte pengarna då.

Hur var den stämd?

Ett öppet F-ackord - du vet, som en vanlig E-dur ackord, men med allting höjt ett halvsteg. Det är det som är det svåraste med slide, jag kan inte luska ut alla de olika stämningarna och sånt.

Var det samma Dobro på "Riverside"?

Nej, det var en annan, en splitterny, den var liksom Foam Green! (Skrattar) - en Foam Green Dobro! Jag menar, det var ganska absurt! Den hade så mycket strängskorr att vi var tvungna att spreja silikon på strängarna Men jag spelade inte slide på den, det var Buddy Flatt, en polare från Shreveport. Jag spelade den andra gitarren, med den där Mu-Tron-effekten på.

Var det en Mu-Tron Bi-Phase?

Ja! Ja, precis! Det är egentligen Prince's pedal, min producent har även jobbat med Prince, och han hade den här stora Mu-Tron, det var liksom såhär stor (härmar fiskare på ljugarbänken), och han slänger fram den, "testa den här", säger han, och jag var ungefär "Vad är DET?", och han sa "prova den!" Så jag gjorde det.

Har du lyssnat något på de engelska blueslirarna?

O ja - Clapton, han har en ny platta som jag verkligen gillar - Stevie Winwood, jag lyssnar mycket på honom - jag vet inte om du anser att Jeff Beck spelar blues?

Definitivt! Jeff Beck är min favorit.

Jaså? Han är otrolig. Helt otrolig.

Det är synd att han har fått så svår tinnitus.

Javisst. Verkligen. Jag hörde det, att hans öron höll på att bli dåliga. Jag är lite orolig för mina - jag använder inte öronproppar och jag skruvar upp alla stärkarna till 10. Jag bara öser på. Och alla gnäller hela tiden, "Det är för högt, det är för högt!" - och jag är bara liksom, "handskas med det", du vet. Jag spelar mest på en Twin, och dom är så pass rena att man måste skruva dom i botten för att få lite sustain och så. Men på den här turnén - jag har blåst fyra stärkare hittills. Tre Twins - två på en och samma kväll - och sen en Vibrasonic, och dom är alla 100-wattare, och jag blåser dom. Det är rätt kul, Fender har inte lyckats göra en Kenny Wayne-säker stärkare än...

Det måste vara jobbigt med alla dessa påtryckningar att du ska sjunga.

Ja, det är det - eftersom jag har aldrig har trivts med att sjunga. Och jag har alltid velat sjunga, för att alla vill ha hela paketet, du vet, sångaren, gitarristen och låtskrivaren i ett, men jag har alltid varit väldigt blyg för min röst, jag tycker inte att jag har full kontroll över den än. Och jag är ju bara nitton år, så det känns som om min röst inte ens är fullt utvecklad. Men jag jobbar på det.

Vad är din huvudinstrument?

En 61:a Strata, sunburst. Jag köpte den för ungefär två år sen... Priserna på dom där är helt otroliga, det är vansinnigt.

Tycker du inte att dom är värda det?

Tja - jag tycker att vintagegitarrer låter mycket bättre än nya gitarrer, som nya Strator och sånt. Bara för att träet har åldrats och lacket har satt sig och så vidare, det är som om den är en helhet istället för några sammanfogade bitar, den har fått tid att anpassa sig. Men det är så ledsamt att se alla dessa instrument som behöver spelas på, för att det är det som dom gjordes för i första fallet, men folk köper dom som investeringsobjekt och hänger dom på en vägg, och dom kostar som en bil.

Är det inte så att de allra dyraste vintagegitarrer, dom där i nyskick i originalfodral, är ofta de allra sämsta exen, såna som ingen ville lira på när dom var nya?

Instämmer! (Skrattar) Jag instämmer, jag har lirat på många av dom, på vintage gitarr shower. Man tar upp dessa instrument, och det står femton- eller tjugotusen [dollar], och dom flesta känns inte så bra, det gör dom verkligen inte. Min är hur sliten som helst, den har fått mycket stryk och den är suverän.

Är den modifierad någonting?

Den är mer eller mindre helt original, bortsett från att jag gillar stora band - 6100's. Men jag har grafitstallsadlar på den - det är det enda jag har ändrat på och det är otroligt, jag har knappast brutit en enda sträng sedan jag satte på dom. Jag brukade slå av fyra-fem strängar per kväll innan. Och sedan - känner du till Relic serien? Från Fender Custom Shop? Splitternya Strator som ser gamla och slitna ut? Jag har prototypen. Keith Richards hade den på Stones-turnén, och skickade tillbaks den och dom skickade den till mig. Men jag ska sätta på ett vänstersvaj, som Stevie hade. Det blir mycket lättare att använda för mig, tror jag, för man kan lyfta upp den, bort från strängarna. Nu när den sitter längre ner har jag svårt för att inte dämpa strängarna med handen när jag använder den.

Stämmer du alltid i Ess?

Ja. Jag använder tjocka strängar, 12 till 58, Ernie Balls, så jag måste stämma ner, för att kompensera.

Använder du några effekter?

Jag har en gammal Tube Screamer, en Vox wah-wah och en Octavia - och ibland har jag en Uni-Vibe, men den ligger hemma nu, den är trasig. Jag måste få den lagad... Det är ungefär allt, bortsett från en A/B box.

Är det en Roger Mayer Octavia?

Javisst. Pedalen jag fick var faktiskt signerad, han skrev sin autograf på bottensidan.

Och du använder Fender förstärkare?

Ja, jag har ett par Tone-Masters, ett par Twins och en Vibrasonic, en 100-wattare med en 15-tummare, den är rätt skön.

Jag ser att dom vill hämta dig för att åka till soundchecken, så jag får väl tacka så mycket och önska dig lycka till med karriären.

Tack själv. Jag ser fram emot att komma tillbaks på klubbturné och tillbringa lite mer tid här och i de olika städerna, för att hinna se lite mer.

Text © Paul Guy 1996
En kortare version av denna intervju fanns i FUZZ nr 1/96

En längre version av intervjun finns på engelska

Intervjuer