Intervjuer

The Supernatural
Peter Green

Albatrossen landar efter
25 års bortvaro

av Paul Guy

Först publicerad (i kortare form) i FUZZ, 2/96

© Paul Guy 1996

På 60-talet bodde jag nära den omtalade klubben Klooks Kleek i West Hampstead, London, som huserade ovanpå The Railway Hotel - en pub bredvid Decca Studios. (Den användes ibland av Decca för liveinspelningar, t ex Ten Years After's första liveplatta. "Konsertlokalen" rymde 350 pers på sin höjd.Scenen bestod av plywoodplattor på två lager uppochnervända ölbackar. Några scenljus var det inte talan om. Där fick jag uppleva Freddy King, John Mayall's Bluesbreakers (med Eric Clapton, Peter Green och Mick Taylor - och även Jimi Hendrix en kväll),Ten Years After, Chicken Shack, Sonny Terry & Brownie McGee, The Nice med P.P. Arnold (och Keith Emerson) och många fler, från mycket nära håll.

Bland mina mest bestående minnen från Klooks är Peter Green's framträdanden, både med Bluesbreakers och med den tidiga Fleetwood Mac, med Mick Fleetwood, John McVie och Jeremy Spencer. Den legendariske Peter Green hade en gitarrstil med rötter i samma skola som de flesta andra engelska bluesgitarrister, men där t ex Eric Clapton höll sig mycket striktare inom en traditionell svart blues format (innan Cream, vill säga) tog Green en fräsch vinkel och införlivade sömlöst sina egna unika och lyriska uttryck med den vedertagna vokabulären. Det fanns kort sagt ingen som lirade som Peter Green. 1969 vann Peter Green's Fleetwood Mac "Mest populär artist"-priset i Melody Maker's läsarenkät. Det dröjde dock inte länge innan kombinationen ståhejet kring gruppen, motsättningar inom den, den fria tillgång till droger och några för många LSD-trippar, gjorde Green så oerhört deprimerad att han ville ge bort alla sina pengar, sälja sin gitarr, och återgå till hans ursprungliga kneg som dödgrävare. 1970 sålde han sin '59 Les Paul Sunburst (se bild) till Gary Moore till den facila priset av "c:a $200". (Den är nog "värd" minst hundra gånger mer i dagens läge.) Han lät sina fingernaglar växa ut någonting groteskt så att han inte skulle kunna spela.





FLEETWOOD MAC
Jeremy Spencer - (okänd grabb) - Peter Green - Mick Fleetwood - John McVie

"Jag föll in i någon slags avgrund" säger Green. "Jag hörde röster, jag slog sönder saker, jag slängde grejor ute på lekplatsen intill. En dag kom polisen och frågade; "Skulle du vilja åka till Long Grove-sjukhuset?" Jag sa, "Yeah - jag tror nog det, yeah." Green fastställdes vara lätt schizofren, tvångsintogs och behandlades med droger och elchocker. Om de senare säger han; "Man vaknar upp och allting verkar - annorlunda. Jag sa att jag inte ville ha dom. Dom skadar en, så nu har man fler skador, dom man hade förr plus en ny lass."

I 25 år åkte Peter Green in och ut på psykhem. Hela tiden åt han olika psykofarmaka. Drogerna gjorde honom oförmogen att koncentrera, eller ens att hålla sig vaken särskilt länge. Han säger självt att han levde "som en mask, eller en mus - en mus hade nog roligare än jag".

För ett tag sedan träffade Peter Green på två gamla polare från 60-talet, byggmästaren och amatörgitarristen Nigel Watson, och hans syster Mich Reynolds. Nigel och Mich har hjälpt Peter att börja lira igen och att få ordning på sitt liv. Han har slutat äta medicinerna och bor i Mich's hus i Croydon. "Jag tar hand om den personliga sidan av Peter's comeback", säger Mich. "Jag vill hjälpa honom förbättra sitt livskvalitet".


Nigel uppmuntrade Peter genom att sitta och jamma med honom i timtal. Peter hade ju knappt lirat i 25 år, så var oerhört ringrostig men Nigel var oerhört stolt över att få lira med en legend. Peter började öva kontinuerligt. "Jag ska aldrig sluta spela igen", säger han. När Peter hade fått lite styr över fingrarna igen tog Nigel hjälp av två proffsmusiker, basisten Neil Murray och trummisen Cozy Powell, som har även lirat ihop förrut med bl a Black Sabbath. (Cozy Powell är själv en smått legendarisk trummis och har även spelat med Jeff Beck, Rainbow och Donovan.)

Peter har döpt bandet till "The Splinter Group". Musikförläggaren Stuart Taylor (gitarristen med 60-talsgruppen The Tornados) kom in som manager och hela teamet försöker nu hjälpa Peter Green att återuppnå sin gamla storhet. Det är en svår uppgift för alla inblandade, särskilt Peter Green.

"Jag känner fortfarande att mitt psykiska tillstånd är skör", säger han. "Jag hör fortfarande röster i huvudet när jag är ensam, men nuförtiden säger dom, du kommer att ha det svårt, men du kommer att njuta så mycket av din musik, att du blir neutraliserad mot allt aggression."


THE SPLINTER GROUP
Nigel Watson- (Cozy Powell) - Peter Green - Neil Murray
(Keyboardisten Stuart "Spike" Edney syns inte i bild)

Medan Green's första provgig vid Alexis Korner Memorial Blues Festival i Buxton fick ett mycket varmt mottagande, var bandet inte nöjd. Men när det förstärktes av Stuart Edney på keyboards och med två dagars intensiv repeterande inför Guildford Blues Festival, vaknade Green till livet och visade glimtar av sin forna legend, även om hans röst har förlorat mycket av sin kraft efter 25 års tystnad. Detta dock efter endast två gig. Med tiden lär väl även rösten återhämta sig.

Guildford-giget i somras fick stående ovationer. Bandet är mycket förhoppningsfull inför framtiden. "Detta är bara början", säger basisten Neil Murray. "Kom tillbaka om ett år."

© Paul Guy 1996

Först publicerad (i kortare form) i FUZZ, 2/96

Intervjuer