Gary Moore
No Moore Blues
av Paul Guy
(Text © Paul Guy 1996)
Först publicerad (i kortare form) i FUZZ 6/97
En *mycket* längre version av intervjun finns på engelska
Gary Moore's senaste skiva, "Dark Days In Paradise", märker ännu en ny riktning för
den Belfast-födde Moore, som fyllde 45 år i våras. Moore har bytt stil flera gånger
i sin karriär, som hade sin början 1968, då Gary var 16 år, med Dublin bluesrock
bandet Skid Row, vars sångare, Phil Lynott, senare gick vidare och formade Thin Lizzy.
1969 spelade Skid Row - då en trio, med Brendan Shields på bas och Noel Bridgemore bakom trummorna - förband till Peter Green's
Fleetwood Mac på en konsert i Dublin. Green var så pass imponerad av Gary Moore's
gitarrspel att han bjöd honom till sitt hotellrum efter giget för att jamma. Enligt
legenden bad Peter Green sin manager att hjälpa Skid Row ordna ett skivkontrakt med
CBS Records. Hursomhelst, kort efter att de flyttade till London 1969 spelade dom
in sitt första album med bolaget, "Skid", som släpptes 1970. Samma år turnerade
dom i Europa och Staterna för första gången. Skid Row hann med att spela in två album till,
och med en andra turné i Staterna, innan Gary Moore beslöt sig för att satsa på en
solokarriär årsskiftet 1971/72.
FUZZ talade med Gary Moore i telefon nyligen om hans nya skiva, om hans utrustning
och om en hel del annat, men jag inledde med att fråga Gary om det stämmer att han
inspirerades först av The Shadows' Hank Marvin?
- Yeah - men om man började spela när jag gjorde det, när jag var 10 bast, var det
Hank som gällde, det fanns inga andra gitarrhjältar. Och det är klart att vi alla
lyssnade på Hank medan vi växte upp. Den första låten jag lärde mig spela var "Wonderful
Land"... Jag kommer ihåg då farsan kom hem och frågade mig om jag ville lära mig lira
gitarr - han kände en snubbe som ville sälja en Framus orkestergitarr. Du vet, en
sån där *stor* burk! Och jag var verkligen inte storväxt, så du kan tänka dig hur
jag såg ut när jag åkte med den på bussen, det var som att bära på en cello. Jag tog gitarren
hem och höll på försöka lära mig "Wonderful Land" på de två översta strängarna, men
jag var i fel tonart, så jag försökte stämma om gitarren att få tonerna vart jag
ville ha dom, jag hade ingen aning om hur man stämde den.
Blev du ombedd att spela på "Twang", hyllningsplattan till Hank Marvin?
- Ja,faktiskt, men jag höll på med annat och kunde inte göra det. Peter Green spelade
på den, eller hur, och Brian May - jag har hört lite grann - Brian May's låt var
bra, och jag tyckte att Peter's låt var bra också - det var "Midnight", väl?
Personligen tyckte jag att Peter var den enda på plattan som lyckades planka Hank.
- Ja, men det säger sig självt, för att han var också mycket influerad av Hank, och
han gillade alltid lite eko och reverb, det där lite sorgsna ljudet. Det var kul
att se honom aktiv igen.
Brukar ni träffas nån gång?
- Jag var hemma hos honom när vi gjorde Blues For Greeny, vi plåtade våra händer tillsammans
för CD-inlägget. Sen kom han till giget på Shepherd's Bush Empire, och han kom ut
på scenen i slutet och bugade sig - och det nästa jag hörde var att han var ute och lirade igen, och jag blev skitglad. Vi gjorde en intervju tillsammans för VH1 också
- en heltimmes program - men han skötte det mesta snacket själv, vilket var skönt.
Jag var inte säker på att han skulle prata mycket alls, men han var verkligen på
humorn. Och dom frågade honom om det var sant att det var jag som hade inspirerat honom
att börja lira igen - det ryktades om att han hade varit ute och letade efter en
gitarr dagen efter giget - men han sa bara, "Nej, det hade inget alls med det att
göra" (skrattar). Och jag tyckte att det var kul, det var precis hur han skulle ha reagerat
på de gamla tiderna, det finns fortfarande lite arrogans där. Bra, tänkte jag, det
är den gamla Peter, han var alltid helt ärlig, det skulle aldrig falla honom in att
vara diplomatisk! Jag tyckte det var roligt, han är tillbaks, och han bemöter de yngre lirare
med föraktet dom förtjänar! Han är en riktig bluesman.
Efter att ha skiljt sig från Skid Row anlitade Moore trummisen Pearse Kelly och basisten
John Curtis och bildade The Gary Moore Band, vars album "Grinding Stone" släpptes
1973. (Nu var det frågan om rock blues snarare än bluesrock.) Plattan gick inte
hem hos kritikerna och sålde inte särskilt bra. När Phil Lynott bad Moore spela med Thin
Lizzy januari 1974 tackade Gary ja, men han lämnade bandet våren 1975. Senare samma
år erbjöds han att spela med trummisen Jon Hiseman's Colosseum II, ett jazz-rock
fusion band med Don Airey (keyboards) och John Mole (bass). Just detta gig hade varit en
utmaning för varje gitarrist och var verkligen inte någon dans på rosor, men Moore
gjorde mycket bra ifrån sig.
Colosseum II spelade in två kritikerrosade plattor med Gary Moore innan han vandrade
vidare på sin solokarriär igen 1978, då han spelade in albumet som blev hans verkliga
genombrott, "Back On The Streets", som innehöll hans första hit singel, "Parisienne
Walkways". Moore återförenade sig med Thin Lizzy igen därpå, de spelade in plattan
"Black Rose" tillsammans och gav sig ut på turné. Men halvvägs genom deras USA-turné
hoppade Moore av igen, och stack till Los Angeles där han bildade ett nytt hårdrock
band, G Force. Albumet" G Force" släpptes 1980, följt av två singlar, men bandet upplöstes
1981 och Moore återgick till studiojobb med bl a Greg Lake. (Gary föjde även med
Greg Lakes band på turné det året.)
1982 spelade Moore in sin live-platta "Live At The Marquee" och senare samma år även
"Corridors Of Power", en av årets 50 bästsäljande plattorna. På både "Back On The
Streets" och "Corridors Of Power" spelar Moore sin egen säregen blandning av melodiös
hard rock som blev hans varumärke genom 80-talet. Januari 1984 släpptes "Victims Of
The Future", en live-platta, "We Want Moore!" och en hit singel, "Empty Rooms".
Gary Moore och Phil Lynott återförenades temporärt 1985 och Lynott gästade på Moore's
platta "Run For Cover". Phil Lynott dog januari 1986. Gary Moore verkar ha tagit ett sabbatsår
och släppte inga nya plattor det året.
Gary Moore's irländska rötter kom fram på hans album "Wild Frontier" (1987), av många
betraktad som hans bästa (icke-blues) platta. Det är fortfarande frågan om hård rock,
men melodierna och ibland rytmerna har en stark keltiskt prägel (som en hel del av
Lizzy's låtar) . Även uppföljaren "After The War" (1989) har en tydlig keltisk betoning,
och innehåller flera hyllningar till Phil Lynott. Men Gary hade tröttnat på hård
rock vid detta läge och beslutade sig för att spela blues istället.
- Jag är ingen stor fan av det där hela 80-tals gitarrgrejen, mina egna skivor inräknade,
- säger Gary. - Det var bara en period jag gick igenom, men jag ger inte mycket för
det nu. Jag minns en gång när jag såg en live-upptagning - gjord i Sverige, konstigt nog - och jag kollade på den och tänkte - "Det där är inte mig..." Det var helt
främmande för mig. Det kändes så konstigt med alla de snabba fraserna och divebombningar
och svajarmseffekter, sånt som jag aldrig gör numera. Jag slutade helt med svajarmen när vi gjorde "Still Got The Blues", för att jag ville återkomma till min egen grej,
och spela mer personligt, och det gör man med fingervibratot, så klart.
1990 släpptes Moore's första blues album, "Still Got The Blues" - som visade sig vara
hans största säljare genom tiderna. 1991 tog Moore ledigt från rampluset igen men
1992 spelade han in en ny bluesplatta, "After Hours", och 1993 "Live Blues".
Gary Moore's nästa projekt blev den kortlivade Baker, Bruce and Moore med den legendariske
rytmsektionen från Cream, Jack Bruce och Ginger Baker. Plattan "Around The Next Dream"
(1994) fick blandad kritik - många hade väntat sig en ny Cream - och BBM spelade endast några få konserter i Europa innan de upplöstes. Jag frågar Gary vad han
tycker om projektet i efterhand.
- Jag är mycket glad att vi gjorde plattan tillsammans, och ännu bättre, några av
gigsen var mycket bra. Och jag lärde mig en hel del, man - jag tycker att jag blev
en bättre gitarrist från att ha lirat med dom - känslomässigt, rytmmässigt och allt.
Dom hjälpte mig på många sätt. Och att få lira med Jack, han har alltid varit en av mina
hjältar. Jag brukade sitta och lära mig alla låtarna på hans soloplattor, för att
dom var så intressanta. Han har influerat mig oerhört på denna nya platta. Han hjälpte
mig släppa loss och våga vara musiker igen och att inte oroa mig för vad alla tycker.
1995 var det åter dags för bluesen igen då Moore spelade in "Blues For Greeny", en
tribut-platta till sin idol Peter Green. Låtarna är alla gamla Peter Green-originaler,
spelade på den världsberömda Les Paul Sunburst som Green sålde till Moore 1970. Sedan
den korta turnén som följde på "Blues For Greeny" har Moore återigen varit ganska
tystlåten av sig, men nu i maj släpptes "Dark Days In Paradise", som Moore uppger
sig ha arbetat med de sista arton månader.
"Dark Days In Paradise" är återigen ett stilbyte för Gary Moore. Medan det finns mycket
gitarr på plattan tar den för det mesta baksätet till sången och arrangemangen. Moore
gör utflykter åt soul-hållet och en stark Beatles-influens gör sig stadigt påmind. Jag frågade Gary om Beatles-influensen varit en viktig ingrediens?
- Inte medvetet, men jag kan förstå att det blev så, eftersom George (Harrison) var
en stor influens för mig, jag var totalt Beatles-frälst när jag var grabb. Jag gick
på en Beatles-konsert alldeles ensam när jag var 11 bast. Och jag har lärt känna
George ganska väl på senare år, eftersom vi bor ganska nära varandra. Vi har även lirat tillsammans
då och då. Så det är klart att man blir influerad.
Det som låter mest Beatles för mig är stråkarrangemangen.
- Visst. Även på första låten, "One Good Reason" - och sedan mycket av de österländska
inslagen. Vi hade några egyptiska fiolinister på ett av spåren, "Afraid Of Tomorrow",
det var verkligen intressant, för att dom har en helt eget vibe, deras rytmkänsla
är så annorlunda. Det var otroligt att jobba med dom killarna. Men låten handlar om
en resa från Spanien till Marocko till Cairo, jag inspirerades av en bok jag läste,
så det är därifrån jag fick idén för de österländska instrumenterna. Och det finns
marockanska instrumenter med också - det finns en strupsång sample som mal, och en Marockansk
vasspipa, och en hel del annat. Men allt finns där för en anledning.
Använder du Greeny's gamla Les Paul fortfarande?
- Inte på denna platta, nej. Det finns ingen Les Paul på denna platta. Jag använde
tre olika gitarrer - en gammal Gibson 355, en cherry röd 62:a, den var en Stereo,
men den har kopplats om till mono, och den har haft en Bigsby från början, som någon
tog bort. Så den är lite skamfilad, men den är en djävla bra gitarr. Det var som allt annat
på denna platta - "Ja - få testa den här ett tag då". Gör allting så annorlunda som
möjligt. Och sen hade jag en Telecaster - inte ens en gammal Tele, en Custom Shop
gitarr som jag skaffade ganska nyss. Jag gillar Telecasters - min första bra gitarr var
en Telecaster. Solot på "Where Did We Go Wrong" är Telecastern. Och min gamla laxfärgad
Strata, solot i slutet av "Business As Usual" är Stratan.
Vilka strängar använder du?
- 010 till 052. Jag gillar inte att ha dom för lågt, jag kör med ganska hög stränghöjd.
Jag har aldrig använt låg stränghöjd, eller tunna strängar. Och du vill veta om förstärkarna,
förstås - nå, det är lätt - jag har en gammal Marshall 100W basstärkare, antagligen min favorit av alla mina Marshalls. Den är en sån där med purpur galon,
kommer du ihåg dom där? Någon hade målat den med nåt äckligt svart färg, så den ser
ut som skit, men den låter djävligt bra. Man bara pluggar in och den låter bra direkt.
Jeff Beck brukade alltid använda en Marshall Super Bass...
Just det! Jag vet inte hur annorlunda dom är, men den där låter bra. Och sen när jag
ville ha lite mer sustain tog jag en Ibanez Tube Screamer, jag har använt den i åratal.
Särskilt på Telecastern, inte för mycket, bara för att få det där sjungande känslan. Och jag hade en liten Trace Elliott Velocette 15-wattare med en 10 tums högtalare,
som vi satte in i en sån där stor flightcase med en mik i andra ändan. Jag spelade
kompet på "One Fine Day" så där. Och jag gjorde några knasiga grejer - som den höga
gitarrlinjen i "I Have Found My Love In You", det låter så mjukt, men det är bara mixningen.
I själva fallet var det ett riktigt elakt gitarrlud, distad utav all helvete, jag
tror att det var en Boss Heavy Metal eller Hyper Metal eller nåt. Om man släppte
gitarren tjöt det bara om den. Men eftersom vi la det långt bak i mixen och hade en snäll
reverb på det, låter det mjukt. Om vi hade lagt det framme i mixen, torrt, som vi
hade det i början, hade det skärt öronen av dig. Jag gillar att leka med sånt.
"I Have Found My Love In You" och att par av de andra låtarna - "Like Angels", till
exempel - har en nästan soul-känsla. Må så vara att soul och blues är nära besläktade,
men är detta en ny riktning igen för Gary Moore?
- Well, jag har alltid haft ballader med förr, men "I Have Found My Love In You" är
något annorlunda för mig, den är mer influerad av den musiken jag har lyssnat på
den sista tre åren. Jag tycker att det som gör det annorlunda är rytmerna och trumljudet,
den är en R&B-låt, men från ett 90-talets perspektiv. Jag har fått en hel del nya influenser
- jag har hip-hop trumloopar och sånt med, vilket är väldigt nytt för mig! (skrattar).
Det första man hör på plattan är ju en hip-hop trumloop! Jag tycker att det är bra att förnya sig hela tiden. Det var därför jag gick in för bluesen, 80-tals rocken
blev så förlegad för mig, det kändes som om det var dags för en förändring, att göra
det jag helst ville. I annat fall hade jag bara stått där och låtsats, och det kunde jag aldrig göra.
© Paul Guy 1996
Först publicerad (i kortare form) i FUZZ 6/97
En *mycket* längre version av intervjun finns på engelska