Vem är Paul Guy?


Med Eddie & Tony Juracka, Mosebacke, sept 2005
Paul Guy Guitars 25-års jubileumsfest

Enda barnet till ett vanlig, hårtarbetande ungt engelskt par, växte jag upp till tonerna av rock'n'roll. Jag kommer ihåg då morsan köpte stenkakorna med Bill Haley's "Rock Around The Clock" och Elvis' "Hound Dog". Jag brukade somna in till de svårrattade, förvrängda och störningsbenägna tonerna av Radio Luxembourg "on 208 metres in the medium waveband" ljudande i öronproppen till transistorradion... ahh, steam radio...

Morfar lirade banjo och mandolin och var mycket förtjust i att arbeta med sina händer. Jag kände aldrig gubben, då han dog redan när jag var endast 3 år gammal. Men jag måste ha ärvt den lilla talang jag har från honom och från morsan, för på farsans sida av familjen fanns inga musikaliska eller hantverksmässiga tendenser.

Jag blev förälskad i gitarren redan som 9-årig grabb. Den första gitarren jag nånsin såg, bortsett från på teven, var hemma hos "Farbror" Norman, en släkting som spelade piano i en danstrio. "Uncle" Norman själv höll på att lära mig spela trummor, och hans fru "Auntie" Myrtle hjälpte mig med pianostudierna. (Jag började med pianolektioner när jag var 5 år.) Men när han lånade hem en gitarr en gång tappade jag intresset för pianon och trummorna övernatt.

Jag fick tjata om det i två år, men till slut fick jag en begagnad italiensk "Six-Five Special" gitarr i julklapp. Farsan köpte den av morbror Les på julaftonen för fyra pund. Strängarna var en halv tum över brädan och den stämde inte för fem öre, men jag var mallig ändå. Jag hade övat flitigt med tennisracketen framför spegeln, så det skulle vara en baggis. På annandagen införskaffades nya strängar, ett plektrum, ett axelrem typ gardinsnöre, och en gitarrkurs som, något optimistiskt, hette "Play In A Day", av Bert Weedon. (Jag borde nog fan stämt den där djävla Bert Weedon för missvisande reklam.) Då började jag plinka och plonka. Från början lät det ungefär som tennisracketen också, men det såg mycket bättre ut i spegeln!

Vi flyttade till London ett par år senare (1961) och jag fick ett lördagsjobb för tolv shillings i veckan. Jag skulle spara ihop till en elgitarr. På nio månader skrapade jag ihop arton pund. Då bar det av till Ivor Mairants Musicentre i Rathbone Place, vid Oxford Street. Där köpte jag en begagnad "Guyatone" (!!) elgitarr - jag kan inte kalla den för Stratakopia, men Strata-inspirerad var den - med etui och sladd, för 17 pund och 10 shillings. Med mina initialer i självhäftande guldbokstäver på gitarren och ett par Hank B. Marvin glasögon på fejset var jag in business.

Hemma kopplades Guyatonen till en gammal Philips rörradio och grannarna fick lida genom ändlösa stapplande versioner av "Apache", "Johnny B. Goode", och "Runaway". Farsan ångrade sig nog bittert vid detta läge... Lördagsjobbet var djävligt tråkig, men snart hade jag även sparat ihop sex pund till en 30 watt "Linear Concord" förstärkare, som såg ut som en fågelbur med rattar på. Fyra månader till, två tolvtums Fane element i en hemmabyggd låda för åtta pund, och jag var fullt utrustad. Jag spelade dock av så många strängar att jag fick ha lördagsjobbet kvar för att finansiera sträng- och plektrum-inköp. (Och när de första "telefon"-sladdar och fuzzboxar kom ut var dessa också oumbärliga, förstås.)

Något år senare var jag med i ett band - "The Vigilantes". Chuck Berry, Little Richard, Jerry Lee Lewis och Elvis var våra ledstjärnor. Basisten och pianisten - de fruktade Bröderna Pantlin - var några år äldre än jag, hade motorcyklar, Brylcreem i håret och skinnpaj, och farsan fick spader. Men jag hade roligt och spelade mina första betalda gigs. Sedan gick det av bara farten. Jag gav fan i allt annat, slutade skolan så snart det gick, fick jobb i musikaffär och spelade på kvällarna...

Snart var jag proffs och fortsatte så i runt 15 år (de sista fem år här i Sverige), tills jag tröttnade på livet "on the road" och öppnade en gitarrverkstad med en annan kille. Hur det gick sen kan ni läsa om (på engelska) här...

© Paul Guy 1998