VAD ÄR DET FÖR FEL MED RAKA BAND?

Den vanliga liksvävande ("Equal Tempered") bandindelningsmönstret beräknas utifrån en enda uppgift om instrumentet - det vill säga den teoretiska svängande längden på de öppna strängarna. En matematisk formel används för att avgöra var banden ska placeras. Mensurlängden divideras med en konstant som anger avståndet från sadeln till första bandet. Den kvarvarande mensurlängden divideras med samma konstant, och då får man fram avståndet från 1:a till 2:a bandet. Denna procedur upprepas för det onskade antalet band.

Divisorn som används av alla utom en försvinnande liten procentandel av moderna gitarrbyggare är 17,817152, en siffra som baseras på den logaritmiska funktionen "12:e roten av 2" (1,0594631). Detta ger en precis matematisk bandindelning med 12:e bandet exakt på centrum av den beräknade mensurlängden. Om beräkningen upprepas för 24 band, kommer avståndet från det 24:e bandet till den teoretiska stallpositionen att vara exakt en fjärdedel av den beräknade mensurlängden. Felmarginalen är väldigt liten, (mindre än en tiotusendels tum på de mest förekommande mensurlängder). Detta låter förvisso imponerande, men den matematiska modellen är i verkligheten en stor förenkling. Den bortser från praktiskt talat varenda fysisk parameter som har att göra med beteendet hos vibrerande strängar, utom en, dvs mensurlängden. Spänning eller massa är inte ens inberäknade.

Matematiken förutsätter en idealisk eller perfekt sträng som inte existerar i verkligheten, bara i teorin. Den förutsätter till att börja med att strängarna inte har någon styvhet. För det andra så förutsätter den att samtliga strängar uppför sig identiskt, oavsett tjocklek och oavsett om de är spunna eller inte. Inte heller tar den hänsyn till om de är tillverkade av till exempel nylon eller stål. För det tredje så förutsätter formeln att stränghöjden är lika med noll ­ samt ignorerar dessutom helt vad som händer när strängarna trycks ner mot banden!

Frekvensen hos en vibrerande sträng avgörs av tre faktorer: den vibrerande längden, dess massa och den applicerade spänningen. Alla dessa tre faktorer påverkas i varierande grad när en sträng trycks ner mot ett band. Längs med halsen så reduceras stränglängden och dess massa med 50 % per oktav. Längdändringar påverkar styvhetskaraktären hos strängen. Spänningen påverkas när strängen trycks ner mot ett band, eftersom stränghöjden inte är lika med noll. När strängen trycks ner mot bandet sträcks strängen en del, som ökar spänningen och därmed tonhöjden.

Strängarna sinsemellan varierar betydligt i diameter och konstruktion (spunnen/ospunnen), och reagerar även därför olika när de trycks ner mot banden vid olika positioner. En enda justering per sträng vid stallet ("intonering") kan omöjligt kompensera för alla dessa parametrar samtidigt, eftersom alla parametrars påverkan även varierar i olika stor grad på olika strängar.

Det enda sättet att fullt kompensera för samtliga parametrar är att justera samtliga sträng-mot-band kontaktpunkter på greppbrädan separat, tills samtliga tonplatser exakt producerar avsedd ton. Detta, som är en omöjlighet på en gitarr med traditionella raka band, är precis vad vi gör med Dynamisk Intonation och kompenserade band (Curved Frets).

Tidigare försök med att implementera ickestandardtemperaturer på gitarr, eller addering av extra intervaller, har förlitat sej på addering av extra band, eller delning av dessa i mindre bitar. Med dessa metoder har det varit svårt att tillämpa modern spelteknik som i rock och blues med strängbändningar.

Med våra kompenserade band - Curved Frets - kan du spela som du är van vid - inte bara i äkta liksvävande temperatur, utan i vilket temperament du än väljer.

©Paul Guy/True Temperament AB, 2006