Intervjuer

Jeff Beck

Who Else?
Del 1

av Paul Guy

Intervju för
FUZZ # 3/1999

© Paul Guy, 1999



Ingen annan elgitarrist har utforskat instrumentets outtömliga ljudförråd så grundligt som Jeff Beck. Med endast en Stratocaster, en sladd, en Marshall JCM2000 och sina tio fingrar - Beck slängde bort plektrumet för länge sedan - trollar han fram en palett av ljudfärger som hämtade från skymningszonen. Beck behandlar instrumentet med en blandning av våld och ömhet som speglar hans egen beryktad ombytlig temperament. Hans musikaliska revir sträcker sig från hjärtskärande vackra legatomelodier till ursinnigt aggressiv shred, men han förblir alltid omedelbart igenkännbar. Anslaget, tajmingen och fraseringen, men mest av allt rena inlevelsen, skvallrar direkt.

Knappast någon annan gitarrist har heller kunnat röra sig så obehindrad mellan olika musikstilar. Genom hela sin 35-åriga karriär har Beck konsekvent vägrat att upprepa sig; hans ständig jakt efter ny, inspirerande material har lett till en utgivningstakt av ett album vart 4:e - 5:e år de sista 20 åren. Vartenda en av dessa plattor har dock varit värd väntan och ”Who Else”, Becks senaste, som finns ute i skivbutikerna när ni läser detta, är inget undantag. Den vimlar av nya influenser, med inslag av techno-, jungle- och drums’n’bassrytmer, och arabiska och bulgariska tongångar. Även keltisk musik har smugit sig med, på den vackra irländska balladen ”Declan”.

Överlag träder Becks lyriska sidan fram tydligare än någonsin på ”Who Else”, men han har inte glömt sina rötter heller. Här finns hur mycket som helst för båda headbangers och bluesälskare att glädja sig över. För Beck har aldrig varit tillfredsställd med att stå och stampa på samma fläck, utan har ständigt utvecklat och förfinat sin teknik genom åren. Kort sagt lirar Beck bättre än någonsin, och det vill inte säga lite. Han har länge ansetts som ”den bästa” hos många av sina gelikar, inklusive Eric Clapton - 1990 valdes han till ”den största levande rockgitarristen” av alla sina rivaler i en opinionsundersökning i Londontidningen The Observer.

Redan 1964 kokade Londons rockbransch med ryktet om den häpnadsväckande gitarristen med The Tridents, med sin otrolig teknik och skandalöst bruk av distortion och kontrollerad rundgång. Samtidigt hade Eric Clapton börjat vantrivas med The Yardbirds. Clapton ville lira blues, men Yardbirds var långt före deras tid och hade börjat experimentera med bl a österländska influenser och gregoriansk mässande. När Clapton slutade för att lira med John Mayall’s Bluesbreakers februari 1965, tillträdde Beck ett jobb som var skräddarsydd för hans vilda experiment med ljud.

The Yardbirds bidrog starkt till utvecklingen av den psykedeliska rockmusiken som kom att dominera branschen på sena 60- och in på 70-talet. Men redan då hade Beck gått vidare. Med de flera olika versioner av The Jeff Beck Group - med och utan Rod Stewart - avverkade han bl a blues, tung rock, reggae, och soul, alltid med en personlig vinkel och orubblig inlevelse. Powertrion Beck, Bogert & Appice byggde vidare på denna grund av bluesrock med starka soulinfluenser under åren 1972 - 74, men med BBAs bortgång växlade Beck spår igen och gav sig in på fusion, på de legendariska plattorna ”Blow By Blow” (1974) och ”Wired” (1975), med den lika legendariske George Martin som producent. Dessa två kritikerrosade album uppföljdes av ett kortvarigt samarbete med Jan Hammer, vilket förevigades på albumet ”Jeff Beck & The Jan Hammer Group Live” 1976. Därefter var det ganska tyst om Beck ett bra tag fram till 1980, då han inledde ett samarbete med keyboardisten och kompositören Tony Hymas på plattan ”There And Back” som består än idag på ”Who Else?”, där Hymas står för det mesta av materialet och lirar ”keyboards and noises”.

Uppföljaren till ”There And Back” - den sista plattan där Beck använde plektrum -hette ”Flash” (1985) och anses allmänt - inklusive av Jeff själv - som en av Becks mindre lyckade projekt, trots att albumet innehöll bland annat Jan Hammers ”Escape”, som vann en Grammy, och den tillika kritikerrosade megahit ”People Get Ready”, med Rod Stewart bakom mikrofonen. (Alla de andra låtarna på ”Flash” producerades av Nile Rodgers, ett skivbolagsdrag som Beck aldrig fann sig tillrätta med.)

Efter ytterligare fyra års torka - bortsett från en rad studiojobb för bl a Tina Turner och Mick Jagger - återkom Beck 1989 i sällskap med Tony Hymas och Terry Bozzio för ”Guitar Shop”. Plattan byggde vidare på den musikaliska riktningen som Beck hade tagit med Hymas på ”There And Back”, och som han har återupptagit på ”Who Else” efter att ha ratat resultatet av över ett års jobb med Steve Lukather i Kalifornien.

Bortsett från Hymas uppbackas Beck på ”Who Else?” av Jennifer Batten på gitarr och MIDI-gitarr, Steve Alexander på trummorna, och basisten Randy Hope-Taylor. Gamle kompanjonen Jan Hammer gästar på keyboards och bas på ”Even Odds”. (Det nya Beck-bandet turnerar dock utan keyboards - Jennifer Batten övertar den rollen på MIDI-gitarr.)

Becks karriär förtjänar förstås en mycket grundligare genomgång än ovanstående och vi återkommer nästa månad med den andra delen av intervjun.


När FUZZ äntligen får tillfälle att prata med Jeff Beck, beljuger han definitivt sitt rykte som svårpratad och inåtvänd. I telefon från hans hem i England är han på strålande humör och berättar öppet och inlevelsefullt om hans nya album, sin utrustning, sin teknik, och om gamla dagar.

Jag gillar verkligen hur det nya albumet börjar med två tunga techno-bitar, och sedan är tredje spåret en live slow blues. Det blir en enorm kontrast.

- (Skrockar) - Ja, det var därför jag gjorde det, jag tyckte att det var fräckt. Men det verkar som om det fungerar.

Det kommer som en överraskning.

- Visst, man väntar sig inte vispar och en tillbakalutad blues där!

Du har några väldigt exotiska influenser på denna platta - men sådana hade du redan för länge sedan, många av Yardbirds-låtarna hade starka orientaliska inslag.

- Vi lyssnade mycket på [indiske sitaristerna] Ravi Shankar och Viljat Khan och sånt då, folk som lirade på konstiga instrument. [Jimmy] Page hjälpte, det verkade som om vi alltid satt i hans hus och lyssnade på mysko musik och letade efter något som väckte vår fantasi. Vi hade spelat dom gamla rock’n’roll skivorna tills vi var less på dom, det var en frisk fläkt när vi hittade något som vi aldrig hade hört förr, som Ravi Shankar - att veta att sån konstnärskap fanns på ett annat instrument. När man är 14 bast finns hela världen på den där skivspelaren. Det var skitkul. Där ligger roten till dom influenserna. Tydligen har Jimmy tagit del av det också, många av riffarna på ”Kashmir” är väldigt icke-västerländska. Dom har kantiga, tonmässigt annorlunda vinklar. Mycket bra grejor. Det där kröp in i min stil lite mer, kanske, eftersom jag är sologitarrist utan sångare, så jag måste hitta på lite mer att göra.

Jeffs 1989 album ”Guitar Shop” innehöll en låt som fick till och med inbitna Beck-freaks att häpna - den smått otroliga svajarmsuppvisningen i ”Where Were You”, där Beck lockar fram intrikata melodier och flödande legaton med armen som verkar trotsa naturlagarna. Jeffs inspiration till denna låt låg så långt från rock’n’roll som man kan komma, nämligen hos de traditionella bulgariska flickkörerna på CD:n ”Le Mystere des Voix Bulgares” (4AD Records, CAD 603CD). Den bulgariska influensen framträder även på ”Who Else?” i ”Blast From The East”. Beck blir upplivad direkt när jag nämner denna antifonal musik från en annan vårld.

Jag köpte den där ”Mystere des Voix Bulgares”...

- Yeah! Den är otrolig, eller hur? Lidelsefullt vackert. Jag försökte få någon att transponera det på notpapper, så att jag kunde spela alla stämmorna på gitarren. (Skrattar) Och sedan tänkte jag, vilket bortkastad jobb, varför inte bara lyssna på dom. Men jag tror att influensen märks i mitt spel - dom där små skakiga vibraton hit och dit kommer absolut därifrån.

Och sedan får du den effekten också för att du använder en del kvartstoner och sånt, vilket påminner om hur dom sjunger vissa intervaller.

- Just det. Och dom gör konster med sina stämband - nästan som en sorts digital sekvensering. Jag såg ett par 12-åriga tjejer på Festival Hall som sjong en helt häpnadsväckande melodi på en och samma ton, där ena tjejen vävde en melodi omkring denna enda ton. Jag ville hoppa upp och stå på sätet, men publiken var mer åt det reserverade hållet. Jag tycker att det finns en outtömlig källa till inspiration på den plattan.

Den är en underbar platta, jag har lyssnat mycket på den.

- Den golvar en. Jag skulle mycket gärna vilja få ett stycke specialskriven för mig och kören, tjejerna alltså. Det vore för mycket! (Skrattar) Stå där bara med en liten stärkare med en sjysst reverb på. Med kören bakom som en pad. Herregud, akta dig! Jag tror att det kan bli av, också, det behöver bara organiseras.

Det är olika låttitlar på ”Who Else?” promokassetten och på ”pressreleasen”...

- Jepp. Arbetstitlarna läckte ut i förtid... Av politiska skäl ville amerikanerna inte veta av ”Arab Hoot”, och jag tänkte, Jesus, nu ska dom bestämma hur jag får göra - dom la sig inte i om musiken, men dom kommer att göra det med titlarna. Så vi ändrade för att de skulle vara nöjda - ”Arab Hootennany” var den ursprungliga titeln, eftersom det låter som en stor arabisk rejvpartaj (skrattar). Jag hade vant mig med titeln, jag var inte beredd på några ändringar. Flera andra fick också ändras.

Så ”Arab Hoot” heter ”Psycho Sam” nu?

- (Skrattar) - Ja. Vi hade en fyllekväll och valde titlar på måfå - det var det enda sättet att få det gjort i tid. (Skrattar) Några av de mest idiotiska titlar för instrumentala låtar du har nånsin hört dök upp. Eftersom det finns ingen vokal refräng, det är bara abstrakt väsen egentligen.

Gitarrstämmorna på ”Blast From The East” låter nästan lite Brian May.

- Det var kvarten och oktaven ner, det passade bäst för att få fetaste möjligt ljud på melodin. Jag la på två av varje bara. Och det lät som ett dussin. Vi la på fler stämmor, men det lät inte större för det, så vi använde bara två.

Den bulgariska influensen märks även i taktidelningen på ”Blast From The East”. (Udda taktindelningar - 5/4, 7/4, 11/4, o s v - förekommer rikligt i traditionell bulgarisk musik, förf. anm.) Den går i 7/4, om jag inte misstar mig? Men i sticket verkar det växla mellan 4/4 och 7/4...

- Precis. När det är rakt 7/4 är det ganska lätt att hitta flytet - ”DA-da-da-da-da-da-da, DA-da-da-da-da-da-da”, men man slipper inte undan så lätt, såsom Tony Hymas skriver.

Han har en väldigt individuellt sätt att skriva musik.

- Han är otrolig. Om nu detta album gör något, kommer jag att vara så nöjd att jag behöll min lojalitet till hans komponerande. Jag har alltid trott att det är hos extremt duktiga keyboardister som man får leta efter material. Annars är det som att handla billigt istället för att gå till Harrods! (Skrattar)

Använde du några pedaler på ”Brush With The Blues”?

- Nej. Jag använder inga pedaler längre. Jag har bara en kanalbytesomkopplare till min Marshall - jag har en JCM 2000. Jag älskar den, den är suverän. Jag kan få det gamla Marshall-ljudet utan att lira med en miljon watt. Dom gamla fick man vrida skiten ur för att få den effekten. Ljudkillarna gillar inte det där längre - dom vill inte att det ska läcka från scenen.

Använde du JCM 2000 i studion också?

- Ja. Den är den enda stärkaren jag använder. Det är antingen Marshallen, eller DI, eller Digitechen.

Använder du inte Rat-pedalen längre?

- Nej, nej. Ingen Rat. Den dödar lite av bottnen. Leif Mases, en suverän tekniker från Sverige, han sa (härmar svengelsk accent) ”I don’t like the Rat, you know, it kills the sound you got” - och jag sa, well, OK... Ibland när man spelar in kan man kompensera bortfallet, förstås, man kan simulera det med EQ:n på mixern.

Du får en otroligt fin slide-ljud på ”Angel (Footsteps)”, det låter mycket vackert.

- Det var en 50s Reissue Telecaster med höjda strängar - jag justerade upp dom för slide. Och sen vred jag ner diskanten från Tele:n, eftersom det är så elakt. Men när man dödar toppen med poten på gitarren, omvandlas det till ett snyggt, krämig, trombon-liknande ljud.

Vilken sorts sliderör använder du?

- En avsmalnande plexiglasrör, det är ungefär 75 millimeter lång. Det känns bekväm - det är mycket lätt, och saknar det där gnisslande, raspiga oljudet som man får med många sliderör. Jag vill inte bli av med den! En snubbe i vår by gjorde den åt mig, han är en mycket duktig slidelirare själv.

Brukade du inte ha en metallrör på gamla dagarna?

- Jag använder ett metallrör på scenen fortfarande - jag använder inte plexiglasröret eftersom den subtila skillnaden hörs inte. Jag ber ljudkillen skära bort det värsta toppen vid mixern, och sen brukar jag kasta röret ute i publiken när jag är klar med det. Dom älskar det där - dom blir alldeles upphetsade. Jag använder ett vanligt kromrör, jag köper dom dussinvis.

Är ”THX 138” baserad på en loop? (Becks egenhändigt hotroddad T-Ford bär numret ”THX 138” på registreringsskylten, förf. anm.)

- Ja, det är den. Det ursprungliga idén, faktiskt, var att spela in hela skivan live på turnén - som började med tre veckor i Italien, och sen träffade vi mobilen och gjorde fyra gigs i Tyskland. Vi spelade in dom, och när jag lyssnade var dom rätt dåliga. Inte ljudmässigt, men nervositeten i liret - delvis för att vi var för opolerade för att spela in. Och även de bästa tagningarna lät daterade, trummorna till exempel. Ingen disrespekt alls vad gäller musicerandet, men det saknade bara spetsigheten som jag sökte efter. Jag ville ha en Prodigy-stil energi med mycket djävla anamma, och det kom inte, det fanns bara inte där. Så jag tog banden - jag använde bluesen som den var, den var helt OK - och jag ville ha någonting i stil med Chemical Brothers möter Jeff Beck, jag gillade Portishead, och alla dessa spännande band, det finns så många - jag har inte lagt märke till några gitarrband, men dom har suveräna ljudbilder. Man hör det överalt, dom har skitbra rytmer, och fantastiskt funkiga riffar. Och jag ville absolut ha lite av det där moderna känslan på plattan. Så det blev ett Pro Tools-jobb hit och dit - vi gjorde en loop för ”What Mama Said”, ocksa. Gitarrsolot där är över en loop. Vi flög in loopen i efterhand, faktiskt, och den passade perfekt.

Du hade lagt ner en hel del jobb med Steve Lukather innan, eller hur?

- Ja. Vi blev inte ovänner, vi hade bara slut på pengar. Och som slutresultatet såg ut att bli - vi hade inte arbetat med samma skiva egentligen, musiken var på väg åt Kalifornien-stuket. Lite farligt, om du förstår hur jag menar. Hårdrocksfreakarna hade kanske varit förtjusta, men jag trodde att hårdrock var död. Enligt mina spioner runtom i världen händer det inte mycket på den fronten. Jag tycker bara att Tony Hymas och jag bildar en mer unik partnerskap än att ha Steve som medproducent och låtskrivare. Jag säger inte ett ont ord om honom, han är en hyvens kille, fantastisk, men tyvärr var jag tvungen att lägga ner projektet.

Det är intressant att höra dig tillsammans med Jan Hammer igen.

- Vi hade jätteont om material till plattan. Jag fick tyvärr rata några av Tony’s andra låtar, som var toppenfina, men dom var lite för djupa, för 70-talsaktiga, lite retro. Men jag ringde Jan, och sa ”Snälla, hjälp mig, ge mig en kick-ass riff!” Och simsalabim, efter någon vecka återkom han med ”Even Odds”.

Becks influenser verkar utvidgas med varje ny platta. På ”Who Else” tar han en keltisk vändning på den vemodiga ”Declan”, ett irländsk stycke skriven för traditionella ”Aeolian Pipes”. Melodin passar Becks legatostil som på beställning och än en gång lyckas han få ett groteskt överdriven gitarrljud att låta nästan obeskrivligt vackert.

Är det Tony Hymas som lirar fiol- och flöjtslingorna på synt på ”Declan”?

- Nejdå, dom är äkta varan. Men när jag hörde den ursprungliga versionen, spelat på aeolian pipes av Davis Delaney - det är inspelat på ett litet pub i Irland, man kan höra kassaapparaten och sånt, och man känner nästan Guinness-lukten - föll jag för låten direkt, melodin verkligen grep tag i mig. Vi använde inte irländska pipes på skivan, dock - det var en stor afrikansk flöjt.

Hur kom du att samarbeta med Jennifer Batten?

- Hon hade tydligen sagt i ”Guitar Player” att hon var en stor fan, och jag tänkte - ”Hmmm - OK” - och sen såg jag henne, med håret, rejvande runt som en djävul på scen med Michael Jackson, och jag tänkte - ”Hey, det är den där tjejen som gillar mig!” Jag kände mig lite bortglömt av branschen på sena 80-talet och tidiga 90-talet, och jag tänkte - ”Vänta lite, det finns ett partnerskap här någonstans.” Och vi träffades, och vi hittade varann direkt. Men vi hade den svåra frågan kvar om vare sig vi skulle använda keyboards eller ej. Och Tony och Jan kom inte på frågan, eftersom dom hade egna projekt på gång. Så in kom Jennifer , och började göra otroliga saker med MIDI-gitarr - hon är MIDI-drottningen nu! Man ser på hennes anläggning på scenen - det är som att köra femton symaskiner samtidigt!

Vilka gitarrer använde du på plattan?

- Det var bara två gitarrer. Sista låten - ”Another Place” - och ”Angel (Footsteps)” var en 54 Tele Reissue, resten var en grön Strata, min signaturmodell. Den var ganska sliten.

Becks huvudinstrument de sista åren har varit ett grönt Fender Custom Shop Jeff Beck Signature Stratocaster. Modellen stoltserar med en av de fetaste halsarna som Fender har någonsin använt på en produktionsmodell, Sperzel låsbara stämskruvar, en Wilkinson rullsadel, Lace Sensor mikar och en American Standard svajarm. Kroppen är av al, halsen av lönn med rosewoodbräda. ”Den gröna Stratan” har inte behandlats särskilt varligt...

Jag läste någonstans att kroppen hade fått limmas ihop flera gånger...

- Ja, den är pensionerad, den hänger på väggen. Halsen och allting sitter på en vit Stratakropp just nu.

Har du någonsin jämfört dina egna instrument med de Jeff Beck modellerna som finns att köpa på musikaffärer?

- Nej. (Skrattar) Nej, jag får inte chansen. [Fenders] Jay Black skickar över alla de nya uppfinningar, men istället för att skicka just den delen, skickar han hela förbannade gitarren! Så det är lite förvirrande - eftersom gitarrerna är nya, känns dom annorlunda, och det blir svårt att urskilja de subtila ändringarna. Än har jag inte gått in i någon musikaffär och kollat kvalitén på en av mina signaturmodeller.

Vad tycker du om jämförelsen mellan gamla och nya gitarrer, spelar det någon roll för dig?

- Ärligt talat, kvalitén på Fenders reissues är så djävla bra, att om man har problem, bör man fundera på om man inte borde öva mer! Så snart man har spelat in en ny gitarr är den lika bra som en gammal. Och sen vill man inte ta med en vintage Strat på turné - risken för att den ska komma till skada är för stort. Jag har en 53:a Strata som är värd en djävla förmögenhet, och jag skulle gärna vilja ta fram den någon kväll, men jag vill inte ta med den ute på turné.

Har du den dubbelspoliga miken vid stallet fortfarande?

- Nej, inte nu längre, bara en enkel. Jag fann att Strata-ljudet gick förlorat, det blev varken eller. I vissa lägen var det som en halvdan Les Paul - jag gillade det inte. Man får inte det där elaka twanget som Jimi Hendrix fick - han gjorde det ganska bra... (skrattar). Men Roger Mayer hade en hel del att göra med det. Han gjorde en av de första fuzzboxarna. Nåväl, jag tror att han fick tag i kretslösningen från Amerika, och byggde en liten batterdriven förförstärkare, och vi blev alla förälskade i den. Men det var en hel del mer - jag tror att hans byggde om Jimis Cry Baby också.

Säg mig, använder du en väldigt låg stränghöjd? Jag läste i Dan Erlewines ”Guitar Player Repair Guide” att han hade mätt upp en av dina gitarrer, och han fick det att låta som om du hade nästan ingen relief i halsen och strängarna väldigt nära banden. Men dina gitarrer låter inte alls som om dom är justerade så där.

- Nej, det är dom inte. Nej, jag tror att det måste ha varit en freak, den där. Jag vill ha strängarna ganska låga, förstås, man vill inte ha för stort avstånd, eftersom då kan man inte lira lika snabbt. Men jösses, dom är ganska höga jämfört med vissa andras. Jennifers, till exempel, jag kan inte lira på hennes gitarrer. Hon använder en capo, också, som håller strängarna ännu närmare banden. Men det varierar - om dom skorrar får jag höja dom. Jag måste ha dom tillräckligt höga för att slideröret inte ska ta i banden. Jag vet inte - han kanske bara råkade ta upp en gitarr som var ovanligt lågt justerad just den dagen. Jag vill inte ha det så nuförtiden, jag ställer in det så att det är bekvämt. Jag vill inte bli för mesig med det.

Man förlorar så mycket ton med för låg stränghöjd.

- Ja, man gör det. Och man blir lat också. Man fär upp snabbheten, men man börjar bli flashig, och när det är dags att verkligen börja jobba, blir det svårare.

Vilka strängtjocklekar använder du?

- Dom är 011, 013, 017, 028, 038, 048.

Det är uppenbart att du har din svajarm flytande, men hur mycket kan du höja med den?

- Ungefär en helton. Annars vore det omöjligt att få fram vissa grejor. Det finns en nackdel med det, om man har armen perfekt balanserad kan fjädrarna börja darra, det hörs ibland.

Men du använder den effekten medvetet ibland, eller hur, som på ”Brush With The Blues”.

- Oh ja, ge den smisk, för att få det där ”Br-r-r-r-r-r”.

Du är ganska brutal med svajarmen ibland, håller gitarrerna stämningen för dig?

- Mycket bättre än förr. Det brukade bli en hel del stämmande på scen. Mycket genant - eftersom man vet inte om man är för hög, eller för låg, eller vaddå, mitt in i en concert. Rullsadeln hjälper mycket. Och jag sträcker strängarna så mycket som möjligt i förväg. Jag står hellre ut med att en sträng går av - för då är det bara att byta gitarr - än att vara ostämd.

Ryktena säger att du mekar en hel del själv med dina gitarrer, stämmer det?

- Javisst. Jag gör all finjusteringen, ställer in halsvinkeln och stränghöjden och så vidare. Det är rätt enkelt. Jag ger mig inte in på modifieringar av elektroniken och sånt - jag kan koppla mikarna om jag behöver byta ett plektrumskydd, inget problem, men jag undviker att meka med kontrollerna - dom är såpass bra nu, man behöver inte göra det.

Själv anser jag att gitarrer görs bättre nu än någonsin.

- Jag håller med. När dom kan kännas så bra direkt från kartongen... Nåväl, Stratan jag hade 1960 var djävligt bra, men det var i jämförelse med skiten jag hade innan - en Guyatone för 25 pund.

Min första elgitarr var en Guyatone.

- Dom var ganska hemska, eller hur? Min hade något slags fuskfanér på framsidan.

Jeff har alltid använt kontrollerna flitigt. Han byter ofta mik mitt i en fras, och är en mästare på att manipulera långa toner med ton- och volymkontrollerna.

Du verkar kontrollera din dist mest med gitarrens volymkontroll.

- Just det. Det är det bästa sättet att hålla ner nivån på - jag försöker få det så tyst som möjligt, och ändå låta så skadligt som möjligt! Men det finns tillfällen där man behöver volymen, om man ska hålla på med ambiensmikning vill man ha fyra Marshalls på full effekt, för att få det där öppna ljudet. Man kan inte få det på något annat sätt.

Använder du någonsin plektrum numera?

- Mycket sällan. Ibland, när jag lirar repetitiva riffar, eller för att få det rätta ljudet, eller om jag spelar något gång på gång och naglarna börjar ta stryk, åker plektrumet fram. Men på scenen känns det som om jag lirar med något jag inte borde lira med. Jag gillar att gå helt näck, utan plektrum.

Använder du alla fingrarna på högerhanden?

- O ja, varenda en. Även lillfingret. Det är mer en skrytgrej, egentligen - jag gör det när jag vet att jag har en videokamera på mig - jag ser till att alla ser mig använda den! Jag skulle inte vilja mista den, om man säger så.

Du var nära att mista en tumme en gång, eller hur.

- Ja, jag bröt av den helt och hållet. Den hamnade under en stor ekplanka jag tappade, det gjorde ont som fan.

Jag läste i ”Beckology”-boken att du drack två flaskor whisky för smärtan.

- Ja, det gjorde jag. Jag vaknade mitt i natten och glömde att den var uppbunden i ett plaströr - som ett provrör med en slits i sidan. Men bandaget hade lossnat i sömnen, och jag rörde den, som man gör - och det gjorde hemskt ont, det var som något slags medeltida tumskruvstortyr.

Aj! Usch.

- Oh, det sög... Och sedan när man känner att den börjar läka, vill man inte ens gå ut, man är rädd för att bryta av den igen.

Var det högra eller vänstra tummen?

- Det var vänstra tummen. Djävla åbäket.

Du lirar en hel del slide på nya plattan.

- Jag upptäckte det själv bara för några dagar sedan, jag lyssnade på den och sa - ”Ojdå - istället för bara en solo hit och dit, är det hela djävla låtar med slide!” Solot på ”Angel” gjorde jag med fingrarna, men huvudtemat är slide - det flyter mer. Fingerspelet hade inte romantiken med det.

Jag har alltid påstått att du är en romantiker innerst inne, så du lirar på de långsamma balladerna.

- (Skrattar) - Det finns i mig, det måste komma ut.

Du har alltid haft denna otroliga kontrasten i ditt spel - mellan den lyriska sidan som framträder på balladerna, och det aggressiva som visar sig när du slåpper loss din vilda sidan.

- Det är som det interna samtalet jag haft med mig själv de sista 55 åren! (Skrattar) Det är inte så mycket överlagt, det är bara hur jag är - och det tar någon som Tony att locka fram det, det är det som är grejen. Allt det där finns i mig. Jag menar, jag har inget emot att inte låta som samma människa från låt till låt.

Man kan alltid höra att det är du andå, men du har en otrolig variation.

- Det är det som är det roliga - att följa stämningen i balladerna, att få dom att låta så vackra som möjligt, och sedan att vända om och döda! (Skrattar) Och det vidgar parametrarna lite mer.

En av de många sakerna som slår mig med ditt spel är ditt sätt att låta tonerna andas, du vet när du ska hålla tyst. Gör du det medvetet?

- Jag fick kritik en gång - jag läste en recension av en av Ronnie Woods gigs, och jag vet vad som menades med den här kommentaren - och det stod: ”Ronnie Wood, till skillnad från vissa människor vi kunde nämna, vet när han ska hålla tyst” - och jag rödnade plötsligt, och tänkte, ”Det är mig dom menar! Shit!” Och det tog skruv på mig, jag tog del av den kritiken och vände den till det positiva. Man pratar om 70-talet, och Eric Clapton som gjorde 20-minuters gitarrsolon, utan en enda paus, ton på ton på ton utan avbrott. Den där sista Cream-concerten speglade allting jag inte ville vara - stå där och mal på samma riff i timtal. Och dessutom bär jag på tunga influenser från Scotty Moore och såna killar, och Albert Lee eftersom han lirar så vackert, och Steve Cropper - han gör bara ett stöt i ”Green Onions”, och det är så coolt. Dom är kungarna, underbara lirare.

Vet du om det finns några planer på att bandet ska komma till Sverige?

- Tja, vi har en Europaturné framöver - jag tror inte att Stockholm ligger längst upp på listan, men jag önskar... Jag skulle vilja spela på en teater eller något, för sådär 1200 eller 2000 pers. Det vore toppen.

Du har många fans här, men du har inte lirat här på år och dag.

- Var inte orolig, vi kommer. Det behövs bara en framgångsrik amerikanskt turné för att få lite deg i kassan. Det har kostat så mycket pengar det är otroligt, att få det här projektet i hamn.

Det kostar verkligen idag, eller hur. Det är inte som på gamla dagarna, när man repeterade på puben, och bokade Regent Sound och bara gick och spelade in...

- (Skrattar) - Nej - jag saknar dom dagarna, verkligen.

Det är väldigt annorlunda villkor idag.

- Yep. Allting är på floppy disc, och minidisc, och fan vet vad mer. ”Vilken media vill du ha det på?” ”Oh, helvete, skicka mig en kassett.” Bara jag får höra det på *någonting*, du vet! Man får det här kirurgiskt avlägsnande av all chanser för spontanitet (skrockar) - det finns ingen jammande på puben sent på kvällarna längre, som du sa. Spontan inspiration är vad vi alla saknar idag.

© Paul Guy, 1999

Del 2 av denna intervju

En längre version av intervjun finns på engelska

Intervjuer