Åter till "Handbok"

STÄMMA GITARREN

av Paul Guy

© Paul Guy 1990 - 2006

Stämmetoder utvärderade

Se också: Intonering


Orsaken till de allra flesta fall av stämnojan bottnar i försök att stämma gitarren till rena intervaller.

Detta leder oundvikligen till problem, eftersom gitarrens band är placerade för liksvävande temperatur, där alla halvtonerna är likvärdiga. De enda rena intervallerna som normalt kan åstadkommas på gitarrens band (utan att töja en eller fler strängar) är unisona toner och oktaver. I liksvävande temperatur är kvinten sänkt 2 cent (1 cent = en hundradels halvton) i förhållande till den rena kvinten. Kvarten är höjd 2 cent från rent. Durtersen är höjd 14 cent från rent och molltersen sänkt 16 cent från rent.

Rena intervaller är heltalsdelningar (jämna bråkdelar) av stränglängden - 1/2, 2/3, 3/4, 4/5, osv. De starkaste flageoletterna på en gitarrsträng - vid 12:, 7:e, 5:e och 4:e banden - ligger precis på dessa punkter. Dessa toner är de första fem intervallerna i den naturliga tonraden: oktav, kvint, kvart och durters.



I kontrast till den naturliga tonraden är liksvävande temperatur en konstgjord matematisk indelning av oktaven i tolv exakt likvärdiga halvtoner. Den kan inte uttryckas i jämna bråkdelar, utan använder en logaritmisk funktion - den 12:e roten ur 2 - i kalkylen.

Liksvävande temperatur - och följaktligen gitarrens, och även pianots, stämning - är en grov kompromiss, egentligen. Samtidigt måste man konstatera att det är en lyckad kompromiss som tillåter musiker att spela alla intervaller, i alla tonarter, med samma relativa exakthet.

Gitarren är låst till liksvävande temperatur av dess band - åtminstone så länge banden är 12 till oktaven, obrutna och raka. Gitarristen fär vackert lära sig acceptera bristerna hos liksvävande temperatur, eller stå ut med ständig stämnoja.

Det är lätt att stämma en gitarr liksvävande om man beaktar vissa principer. Den viktigaste av dessa är, som nämnts, att de enda rena intervallerna som normalt kan åstadkommas med gitarrens band, är unisona toner och oktaver. Dessa intervaller är alltså de enda användbara när man stämmer.

Alla flageolettonerna är rena intervaller. Bortsett från oktav-flageoletten vid tolfte bandet och dubbeloktav-flageoletten vid femte bandet, stämmer de inte ihop med gitarrens band. Man kan därför inte använda dom att stämma efter.

Ni som är intresserade av teorin och historien bakom stämning och temperament kan läsa mer här - Varför stämmer den inte?

Denna artikel handlar om hur man får ur det bästa möjliga resultatet från gitarrens liksvävande stämning.


STÄMNINGSMETODER

Det finns ett flertal populära metoder att stämma en gitarr på. Vissa av dom funkar OK, andra funkar inte alls. Följande är en utvärdering av de vanligaste metoderna, och den metod som fungerar bäst för mig.

Unisonmetoden
Oktavmetoden
Min favoritmetod
Flageolettmetoden
Ackordmetoden
Svauml;vningsmetoden
Stämapparater
Stämningstips


UNISONMETODEN (5:e/4:e BANDSMETODEN) - KORREKT

Den "gamla tråkiga" 5:e band / 4:e band metoden är i princip mycket bra eftersom man stämmer efter unisona toner. I denna metod stämmer man oftast först E-ettan till någon referensfrekvens ("Ge mig ett E!"), sedan stäms H-strängen på 5:e band mot lösa E-ettan. G-strängen på 4:e band stäms mot löst H. D-strängens 5:e band stäms mot löst G, A-strängens 5:e band mot löst D och slutligen E-sexans 5:e band mot lösa A-strängen. Har man stämt korrekt blir intervallen mellan E-ettan och E-sexan exakt två oktaver.

Problemet med denna metod är att om man råkar stämma en sträng lite fel, fortplantar sig detta fel till de resterande strängarna. Är det redan H- eller G- strängen som stäms fel bådar det inte gott för resultatet. Men om gitarren är bra justerad och man är duktig på att stämma kan metoden fungera utmärkt. Övning ger färdighet likväl i stämning som i spelning.

Metoder

OKTAV-METODEN - KORREKT

Att stämma med oktaver är också helt korrekt. Det finns ett otal sätt att använda metoden på och man kan välja det sätt som passar en själv bäst.

Ett sätt att stämma med hjälp av oktaver är att stämma E-ettan till en referensfrekvens och sedan stämma den öppna H-strängen en oktav under E-strängens 7:e band. Den öppna G-strängens stäms en oktav under H-strängens 8:e band. Den öppna D-strängen stäms en oktav under G-strängens 7:e band, den öppna A-strängen en oktav under D-strängens 7:e band och - just det - den öppna E-sexan en oktav under A-strängens 7:e band. Men här har vi problemet igen, att stämningsfel fortplantar sig till de resterande strängarna.

För att undvika att småfel i stämningen hopar sig, pröva denna ordingsföljd:

1. Jämför E-ettan och E-sexan: justera E-sexan.
2. Jämför E-ettan och D-strängen: justera D-strängen.
3. Jämför E-ettan och G-strängen: justera G-strängen.
4. Jämför D-strängen och H-strängen: justera H-strängen.
5. Jämför G-strängen och A-strängen: justera A-strängen.

Eftersom stämningsfel visar sig tydligare högre upp på greppbrädan, är det bäst att göra jämförelserna mellan 7:e och 12:e banden. Spela enbart oktaver och använd inte lösa strängar.

Metoder

MIN FAVORITMETOD

Genom att stämma alla strängarna till samma referenston undviker man att småfel i stämningen hopar sig.
Stäm höga E-strängen och jämför den med:
5:e bandet på H-strängen,
9:e bandet på G-strängen,
14:e bandet på D-strängen,
7:e bandet på A-strängen (en oktav lägre)
5:e bands flageolett på låga E-strängen

Denna metod underlättar mycket vid stämning på gehör, då man lyssnar hela tiden på samma ton - hjärnan "ställer in sig" på den och dess övertoner, och man hör direkt när någonting är surt. När man byter ton varje gång för att stämma nästa sträng, måste man ställa in sig till en ny sats med övertoner.

Jag finstämmer med hjälp av 12:e bands flageoletterna, så här:
1. Jämför 12:e bands flageolett på E-sexan till 7:e bandet på A-strängen. Justera A.
2. Jämför 12:e bands flageolett på A-strängen till 7:e bandet på D-strängen. Justera D.
3. Jämför 12:e bands flageolett på H-strängen till 7:e bandet på E-ettan. Justera H.
4. Jämför 12:e bands flageolett på G-strängen till 8:e bandet på H-strängen. Justera G.
5. Slutligen kollar jag att 12:e bands flageoletten på D-strängen klingar unisont med 7:e bandet på G-strängen.

Denna metod är även mycket effektiv när det gäller att få bästa möjliga resultat från en dåligt justerad instrument.

Metoder

FLAGEOLETT-METODEN - FUNKAR INTE!

Denna metod verkar ha en mystisk dragningskraft på vissa gitarrister. Kanske är det en kvarleva från nybörjarstadiet då det var svårt att ens få flageoletterna att låta. Någonstans i det undermetvetna bildas uppfattningen att metoden måste vara bra eftersom det var så svårt i början. Att metoden dessutom är väldigt bekväm gör att många gitarrister klänger sig fast vid den - trots att den innebär bestående problem med stämningen.

All denna mystik döljer effektivt ett enkelt faktum. Metoden kan inte fungera, eftersom flageoletter är rena intervaller, medan gitarren är konstruerad för liksvävande temperatur. Med undantag för oktav-flageoletterna vid 12:e bandet och dubbeloktav-flageoletterna vid 5:e bandet är flageoletter oanvändbara att stäma efter.

I flageolettmetoden brukar man t ex stämma E-ettan efter en referenston, och sedan stämma:
E-sexans 5:e-bandsflageolett mot lösa E-ettan.
7:e-bandsflageoletten på A-strängen mot E-sexans 5:e-bandsflageolett,
7:e-bandsflageoletten på D-strängen mot A-strängens 5:e-bandsflageolett
7:e-bandsflageoletten på G-strängen mot D-strängens 5:e-bandsflageolett.
Slutligen stäms H-strängens 5:e-bands flageolett mot E-ettans 7:e-bandsflageolett.
Metodens anhängare föreställer sig också att 4:e-bandsflageoletten på G-strängen ska stämma mot 5:e-bandsflageoletten på H-strängen.

En gitarr stämd enligt denna metod går helt enkelt inte att spela på så att ackorderna klingar acceptabelt! Förklaringen är enkel. 7:e-bandsflageoletten på A-strängen ger kvinten till A, d v s E. Men denna är den rena kvinten - gitarrens liksvävande kvint ska vara sänkt två cent från rent. Intervallet mella de lösa E- och A-strängarna måste vara en liksvävande kvart - som är höjd två cent jämfört med den rena kvarten. Om vi stämmer detta E mot E-sexans dubbeloktav flageolett har vi alltså stämt A-strängen två cent för lågt.

Två cents är inte mycket, men om sedan D-strängen stäms mot A-strängen på samma sätt, blir den fyra cent för låg. När vi kommer till G har vi kommit upp till sex cent fel. På samma sätt blir H-strängen också två cent för hög jämfört med E-ettan om dess 5:e-bandsflageolett stäms mot E-ettans 7:e-bandsflageolett. G - H intervallet blir 8 cent för stort. Försöker man stämma intervallen G - H genom att stämma 4:e-bandsflageoletten på G-strängen mot 5:e-bandsflageoletten på H-strängen är intervallet på G en ren ters och den rena tersen är hela 14 cent för låg jämfört med den liksvävande tersen. Det slutliga beviset för flageolettmetodens olämplighet får man när man trycker ner G-strängen på fjärde bandet och jämför med lösa H-strängen! Helt oacceptabelt!

Med detta borde det stå klart att flageolettmetoden inte är att lita på. Metoden är däremot ett bekvämt sätt att grovstämma en gitarr i samband med t.ex. strängbyte, eftersom man kan låta båda tonerna ljuda och samtidigt ha händerna fria att stämma med. Men finstämningen måste alltid göras med någon bättre metod.

Metoder

ACKORD-METODEN - FUNKAR INTE!

I denna - helt oanvändbara! - metod stämmer man med utgångspunkt från ett ackord som klingar absolut rent. Resultatet blir att alla övriga ackord då i gengäld kommer att klinga ostämt. I liksvävande temperatur har alla ackord inbyggda småfel men de har i så fall alla lika mycket - eller lika lite - fel. Som vi redan sett är den liksvävande temperaturen en kompromiss som låter oss spela alla intervall och ackord i alla tonarter med samma relativa exakthet. Hand i hand med detta går det faktum att det inte finns - och inte skall finnas - ett ackord på hela gitarren som stämmer absolut rent. Därför är det bortkastad tid att stämma gitarren efter ett enda, men rent ackord.

Kan man inte smälta nämnda enkla fakta är det bäst att glömma gitarren och skaffa sig en blockflöjt eller saxofon istället! Men med erfarenhet går det att utveckla ett "tempererat öra" som uppfattar liksvävande ackord som "korrekta".

Metoder

"SVÄVNINGS"-METODEN - ORIMLIGT SVÅR

Denna metod grundar sig på de svävningar som uppstår om två toner spelas tillsammans - unisont, i oktaver eller andra intervaller - och tonerna inte är stämda rent. Dessa svävningar låter som ett slags tremolo (en regelbunden höjning och sänkning av volymen). Tremolot blir snabbare ju längre ifrån den rena intervallen man kommer. Hastigheten är också beroende av intervallets absoluta tonhöjd - tremolot blir snabbare vid högre frekvenser.

Oerfarna gitarrister försöker ofta stämma gitarren efter dessa svävningar. T ex spelar de lösa E-sexan tillsammans med A-strängen och försöker sedan stämma intervallet så att svävningarna försvinner. De fortsätter sedan med de lösa A och D -strängarna o s v. Problemet med denna metod är precis detsamma som med flageolett-metoden, dvs att man stämmer intervallerna rena, och gitarren borde stämmas tempererat. Om t ex de lösa E och A -strängarna stäms så att de inte svävar, blir intervallet två cent för litet. Om de lösa G och H-strängarna stäms på samma sätt blir intervallet hela 14 cent för litet.

En gitarr i exakt liksvävande stämning har följande svävningar mellan strängparen:

Sträng         6        5        4        3        2        1
Ton E A D G H E
Intervall Kvart Kvart Kvart Ters Kvart
Svävningar 0,3/sek 0,5/sek 0,6/sek 8/sek 1/sek

Det är tämligen lätt att höra när svävningarna upphör, och att stämma intervallerna rent. Desto svårare är det att lära sig räkna dessa svävningar tillräckligt bra så att man kan stämma gitarren efter dem. För de flesta av oss är det med säkerhet lättare att hitta ett annat sätt att stämma på.

Metoder

STÄMAPPARATEN - SISTA UTVÄGEN

Ingen blev lyckligare än jag när de första billiga stämapparaterna dök upp på marknaden i mitten av 70-talet. Äntligen kunde man undvika alla kontroverser bland bandets medlemmar vad gällde stämningen. Det var bara för alla att stämma efter samma apparat!

Stämapparater av stroboskoptypen hade då redan funnits i många år, och de flesta seriösa gitarrverkstäder använde sådana för att intonera och justera. Men dessa apparater var ju för det mesta ganska otympliga - och priserna skyhöga. Under sent 60-tal och tidigt 70-tal, var en Conn eller Peterson "strobe tuner" en mycket vanlig syn på scenen när de "stora" banden framträdde - och ett måste i en gitarrverkstad. Man ser förresten fortfarande band som använder strobe tuners. Dessa har en tolerans på plus/minus 0,03 cent.

Mikroelektronik gjorde det möjligt att bygga stämapparater i fickformat som inte kostade en förmögenhet och som var mycket pålitliga. De första av dessa hade en tolerans på runt plus/minus 3 cent. Idag har detta förbättrats till c:a plus/minus 1 cent. Sådana skillnader är så pass små att det kanske bara är en människa på tiotusen (de som har perfekt gehör) som kan upptäcka dem. En sådan apparat kostar inte mer än några hundralappar idag - en blygsam investering med tanke på hur mycket problem och bandbråk de kan få ur världen!

Stämapparaten i all ära, men vad gör man om batteriet tar slut och inga nya går att inköpa på stört? Åtminstone i mitt tycke är det dessutom onödigt att behöva plugga in stämapparaten bara för att stämma en enstaka sträng som har töjt sig lite. Det kan då vara bra att kunna stämma gitarren utan tekniska hjälpmedel.

Metoder

STÄMNINGSTIPS

1. Lär dig att fästa strängarna på stämskruvarna korrekt!

2. Försök aldrig att stämma ner till en ton - stämma först under tonen, sträck strängen, stämma sedan upp till tonen. Töj strängen ordentligt och finstämma den.

3. Innan du stämmer en sträng som du tror är sur, kolla den mot båda grannsträngarna. Många gitarrister gör felet att de stämmer fel sträng! Ofta kan man tro att G-strängen är hög när i verkligheten är det D-strängen som är låg, t ex. Ibland gör jag det själv, och när jag ser på medan andra stämmer, verkar det som om dom gör det också...

4. Om gitarren är utrustad med svajarm, stämma strängen, skaka armen ordentligt, töj strängen, skaka armen igen, och finstämma. Jag brukar även töja de ospunna strängarna ett par extra gånger innan jag finstämmer.


Se också: Intonering

© Paul Guy 1990-2006

Delar av denna text ingår i "Stämma Gitarren" av Paul Guy
CG6751, AB Gehrmans Musikförlag ©1990

Varför stämmer den inte?

Åter till "Handbok"